Livet är förändring

Efter promenad, löpband och ridning i söndags så tuffade jag tappert vidare till Umeå för att shoppa på Hööks och äta middag med brorsan och hans familj. Jag har med andra ord slagit personligt rekord i att umgås med min familj. Jag har hälsat på mamma, pappa och brorsan inom loppet på fyra veckor. Hurra för mig, men jag vet inte om släkten är lika lyckliga. Förhoppningsvis vill de inget hellre än att jag ska äta upp deras mat och prata om min häst ett par vändor. Jag tror det är äkta glädje. Brorsan bjöd i alla fall på väl planerad mat med kyckling, grönsaker och ris eftersom jag gnällt över mina 67 jävla kilon och ville ha något nyttigt. Hela hans familj satt samlad vid bordet och det var kul att hinna uppdatera sig om vad som hände på allas fronter. Förutom en väldigt full mage så rullade jag hem med diverse prylar från Hööks också. Ridhandskar med reflextyg så jag ska synas bra!       Ett par rejäla vinterstövlar i syntet då mina vanliga ridstövlar nu har hål s

Tidigt på söndagmorgon så var ridbanan fint sladdad och ett vackert glittrande frostlager låg ovanpå den. Det blev ett perfekt tillfälle för mig att träna på rakriktning och precision när jag red. Jag och Galishimo kan slinka än hit och dit när vi tränar, och dessutom så undviker jag ju ofta staket. Så nu har vi tränat på att följa fyrkantsspåret efter staketet och även försökt att göra symmetriska figurer i frosten som vi sedan försökt att följa. Utan att slinka hit och dit. Jag är ganska nöjd över slutresultatet. Galishimo är nog också ganska nöjd. Förutom vid ett tillfälle då han fick panik över staketet, slängde sig sidvärtes och skenade till andra sidan ridbanan med mig. I frosten kunde man se djupa spår efter ridstarten och sedan var det två meter mellan hovavtrycken när han galopperat i full fart. Jag höll i paniksnöret så jag klarade mig från att falla baklänges. Den här killen kan accelerera! Lite förvånat sneglade vi på varandra efter skenturen. "Alltså hur ham

Jag vill inte väga 67 kilo. Galishimo vill inte heller att jag ska väga 67 kilo. I nästan fyra år har jag levt i mitt våglösa land och tydligen har vikten långsamt krupit upp under tiden. Men jag tänker icke bli en fet kontorstant. Jag är inte redo för att bli det ännu! Jag är för ung för att bli en fet kontorstant. 35 är ingen ålder! Så nu har jag börjat med diverse åtgärdsprogram för att gå ned i vikt igen. En åtgärd är att ställa klockan på 05.00 och promenera en timme innan frukost, innan jobbet. Jag har ju bra hörlurar och lät radiokanalen Rix dundra i öronen under tiden jag knallade ut i söndags. Jag hittade snabbt en runda som tar nästan precis en timme med bra belysning så jag slipper vara mörkrädd. Ärligt talat så var det väldigt behagligt. Motsåndet ligger i de första fem minuterna efter klockan har ringt då man ligger och tycker synd om sig en stund, men sedan känns det lite bättre. Sedan började jag fundera på hur jag skulle kunna öka träningen samtidigt som jag s

Jag ha varit sängliggandes i dagarna tre. Första dagen så sjukanmälde jag mig på arbetet och tänkte att det här går nog över snart och det finns ju tv-program man kan maratontitta på. Som "Outsiders". Det går bra att titta på "Outsiders" när man är sjuk. Ingen handling och man kan vara hur groggy som helst och ändå följa med i det. Bara att bädda ned sig och ge upp. Andra dagen så lessnade jag på Outsiders och började maratontitta på "Arga snickaren" som också har väldigt enkel handling och man kan slumra en timme eller två och ändå ha ett hum om vad som händer i programmet, eftersom alla program har samma uppbyggnad och dramaturgi (tafflig man river sönder en kåk eller tar på sig för stort byggprojekt, fru och barn gråter, tafflig man blir utskälld, frun blir utskälld för att hon gråter i stället för att ta en hammare och få lite jävla ordning. Sedan blir allt fint och alla blir lyckliga). På dag tre så försökte jag handdiska upp tre dagars disk, tapp

Det här med att ha häst och vara ensamstående är inte det enklaste projektet. Jag var ju hos pappa i helgen och vi diskuterade min ekonomi och mitt sparande, och så lade vi upp en ny plan. Jag kommer att spara till min nya bil fram till april 2017 i stället. Då har jag förhoppningsvis ca 60.000 kr att köpa en bil för och har även en mindre buffert vid oförutsedda händelser. Det känns inte bra att köpa en dragbil i november eller december och lastträna Galishimo ute i mörkret och kylan. Då är det bättre att vänta till våren då man dessutom hunnit spara lite mer. För er som inte hängt med så har jag sparat pengar sedan 2013 för att få ihop till en hästtransport och en bil med dragkrok. Och jag började verkligen på noll och fick ihop mellan 1000-2500 kr i månaden det första året. Fyra år kommer det sammanlagt alltså att ha tagit innan jag rott i land med sparandet, enligt planen. Men då köper jag en fyrhjulsdriven Honda CRV för det är den bilen jag vill ha! Då nöjer jag mig inte med m

Galishimo är ganska trött nu när jag kommit igång ordentligt med ridningen. Han har ju inte tränat så hårt under sommaren då jag hade min prestationssvacka så det är ju inte direkt hans fel att han blir utmattad efter... fyra varv galopp. Sedan har jag hamnat i ett litet dilemma som jag förmodar att ingen annan hästägare över huvudtaget känner igen sig i, eller någonsin kommer att känna igen sig i. Galishimo är ju lite för intelligent för att vara ridhäst. Nu har jag börjat misstänka att han skämtar med mig. Det är så här. Galishimo trivselfrustar ganska ofta i ridningen och jag är rätt så pratig som ryttare, så när han frustar så svarar jag glatt något i stil med "Ja, vad du är duktig." och då brukar han frusta igen, och så pratar jag tillbaka, och så frustas det mer. Och så brukar vi jobba på... Men då och då kanske det händer att jag ibland länger på tyglarna och saktar ned en stund, så då sträcker han ut och frustar lite till. Sådär som att han är nöjd med sig

Alltså jag orkar inte dejta. Jag har gjort några ansträngningar att nätverka med nya bekantskaper men det slutar alltid med att jag inte orkar svara. För att jag inte orkar. Svara. Ni vet det där ljudet när man fyllt en ballong med luft och sakta släpper ut luften ur den till ett smygande pipande som sedan stiger i intensitet och slutligen slutar med ett slappt fladder och pruttljud? Ja just det ja. Precis det ljudet: Det är mina känslor när jag försöker nätverka med okända människor just nu. Det är så mitt inre låter när jag försöker komma igång just nu. Så då kan man faktiskt lika gärna låta bli. Det finns andra saker jag kan göra än att leta efter någon att dejta. Såsom att åka krokiga skogsvägar ut i vildmarken till pappa och Kristina och umgås med dem och deras hundar. Och inse att jag blivit fetare. Sådana saker kan man göra. Och precis efter jag insett att jag blivit fetare så gick det utmärkt att utan tvekan frossa sig fullständigt proppmätt på plankstek med älgkött.