Livet är förändring

En hundras jag är nyfiken på är Welsh Corgis. De har stora öron, utrycksfulla ögon, och små ben. De har inte så mycket till svans heller. De ser roliga ut helt enkelt. Men de har fria luftvägar (ingen ihoptryckt näsa) och verkar vara relativt friska och långlivade. En sådan skulle passa bra ihop med mitt intresse att fotografera. Den är inte så stor heller och skulle kunna rymmas i min etta. Dessutom skulle det kunna vara relativt lätt att fixa hundvakt till den. De förekommer ofta på internet då minspelet lätt lockar till skratt. De är ju vallare i grund och botten och borde gå ha lösa utan att de ränner iväg. Det är bara fantasier än så länge, men rasen får mig alltid att le. Och eftersom min trognaste läsare är mamma så översätter jag det hela till svenska. Jag kan inte förlora mitt enda fan. Det går bara inte. "Min klient agerade i självförsvar, vattenspridaren attackerade först!" "Corgi Error, datasystemet fruset. Omstarta? Ja / Nej"

Jag brukar faktiskt drömma mardrömmar om Terven ganska ofta, trots att det var två och ett halvt år sedan hon dog. Oftast drömmer jag att jag tappat bort henne och i frenetiskt letar efter henne. Hjärtat dunkar i panik och jag letar och letar. Ibland är hon bortsprungen, ibland är hon kidnappad, ibland är hon oavsiktligt såld. Jag har sprungit, irrat och ropat efter henne. Jag har drömt att jag ropat att hon är min och mitt ansvar, min vän, min familj. Men i natt drömde jag för första gången något annorlunda. Jag drömde att jag fann ett gammalt tidningsurklipp på henne i en gammal tidning. Hon låg fint och upprullad som en liten räv på kortet, och tittade nöjt ut över naturen. Jag pekade på bilden i drömmen och sade: "Det där var min hund. Hon är död nu. Hon finns inte längre." Precis när jag gjorde det så vaknade jag av att höstregnet smattrade mot fönstret och klev upp i mörkret för att stänga det. Att det tagit sådan tid för själen att komma till ro med det.  Ja

"Det går framåt i raketfart för er!" sa tränaren idag och jag kunde inte annat än hålla med. "Ni ser ut som ett helt annat ekipage!" sade hon också. Nu har jag ridit varje torsdag för en tränare i tre veckor. Tränaren kommer till mitt stall så jag behöver inte åka någonstans. Sedan red jag ju även på kurs för en annan tränare hela förra helgen. Alla tittar på olika saker och Galishimo kämpar tappert på. Han verkar tycka att det är ganska roligt. Särskilt galoppen från skritt. Han skjuter iväg som om livet hängde på det. Där kan vi också prata om raketfart! Det är bara att hålla sig fast och hoppas han inte drar iväg med en bockning. Vi har också tränat på skänkelvikning. Galishimo kan det ganska bra, det är absolut inga större problem för honom. Han är lite stel i vänstersidan men det känns inte direkt som något oöverstiglig eller något större problem, bara jag kommer ihåg att korrigera honom.  "Bli inte knäckt nu om det blir bakslag för nu har utvecklinge

Dagens pass med Galishimo kändes också bra. Nu är bilden gammal men det har inte blivit så mycket fotograferande i år. Han är pigg, lyhörd, på hugget och betydligt mindre orolig. Jag kan inte säga att det är något jag gjort annorlunda i ridningen. Jag har inte bytt teknik eller något, det är väl mest att han bara blivit coolare nu. I och för sig... Det mest markanta jag gjort, om man tittar på hanteringen, är att jag inte ger honom några pauser alls utan kan rida i 40 minuter och ge honom kommando på kommando utan "andningspaus". Då bryter jag aldrig kontakten med honom och han hinner inte tänka själv. Förut skrittade jag ju på långa tyglar lite då och då men det gör jag inte alls längre. Det är bara jobb som gäller, från att jag sitter upp till att jag sitter av. Det känns ju lite taskigt mot Galishimo men han verkar trivas. Han vill ha något att göra. Hela tiden. När jag hade prat-pauser med tränaren i söndags började han stå och sparka och veva med framhoven i luften ef

Galishimo skötte sig strålande även idag på dressyrträningen. Förutom att han tippat lite till vänster hela dagen och att jag har fått jobba på att hålla kontroll på att han ska gå helt rakt och inte långsamt och omärkligt driva iväg åt vänster, så snart jag slappnar av. Det KAN även vara jag som tippar åt vänster och tar hela hästen med mig. Det är svårt med finlir ibland. Men det är småpotatis och mestadels bara roligt för mig att greja på med. Han är full av entusiasm och verkligen supertrevlig just nu. Jag är helnöjd med honom. Efter kursen så pillade jag på med min hästtransport. Jag har målat de sista stolparna med metallfärg och det gör så väldigt stor skillnad! Även sommardäcken, som aldrig kom på i år, fick sig en uppfräschning! Jag hade ju både tid och färg över! Före..  Efter! Skönt att det händer lite saker. Jag har dessutom haft ovanligt mycket energi på sistone. Nu fattas bara för mig att fixa innerbelysning i transporten sedan något snöre att fä

Jag hade en skön fisketur förra helgen också. Vi tog motorbåten till Utternäs där gammelmorfar pratade om Armasjärviolyckan och där jag träffade min första häst, nordsvensken Galin, som jag förälskade mig i redan när jag var tre år. Jag var lite nervös när vi tog båten rakt över sjön för att komma till ängarna där Galin förut betade. Där jag sprungit omkring hela min uppväxt. Där jag skrapat mina knän när jag lekt med mina kusiner och min bror. Där jag hittat grodor och grodyngel. Där man fått getingstick och mormor omsorgsfullt baddat sticken med bomullstussar dränkta i Salubrin. Där man ätit surströmming varje år när man var liten. Alla knän man suttit i. Allt är sålt nu. Gammelmorfars hus är sålt och likaså sommarstugan där vi åt surströmming. Jag oroade mig för att den lilla byn skulle vara död. Att Galins kuperade ängar skulle vara igenvuxna och att husen skulle vara förfallna. Men när vi stegade iland och stirrade över de få husen så spred sig ett leende över ansiktet.

I morse var det kurs med Galishimo igen, och det kändes roligt och inspirerande, och svårt... Mamma var med och filmade och peppade. Och fnissade. Hon var min medfnissare på kursen. När övningarna blir för svåra så börjar jag skratta och fumla och Galishimo märker direkt när jag börjar fumla och då börjar han stirra och spänna sig, och då börjar jag skratta ännu mer. Det blir lite ofokuserat emellanåt. Han sköter sig i alla fall strålande nu. Han är fokuserad och trevlig. Så länge jag styr honom och inte bryter ihop över annat. Sedan så kan han ju både pussas och kramas numera. Lite för brutalt både med pussandet och kramandet, men det finslipar vi nog..