Livet är förändring

  Helt underbar dag! Målet för dagen var att rida Galishimo trött. Jag har ju fastnat lite i skritten och målet för dagen var att det skulle tillbringas mer tid i trav än i skritt. Och det levde jag upp till! Han frustade och jobbade. Han gick för det mesta felställd i någon slags Get-form utan några som helst stilpoäng. Det var ju för att vi red helt ensamma och han tycker detta med "ensamridning" är jättespännande så då springer han runt och letar saker att bli rädd för. Så han blir lite mer spänd än vanligt, när vi är ute själva. Men han travade definitivt mer än vad han skrittade! Och till slut så såg han faktiskt ganska trött ut. Han pustade och frustade och gjorde sitt allra bästa. Lättnaden blev stor för honom när han äntligen fick skritta. Själv var jag nöjd över mig själv. Jag red ensam ute på fältet och jag blev själv aldrig rädd, trots att tåget ångade förbi på andra sidan fältet. Ingen ångest. Jag hade bara trevligt med min häst. SÅ nöjd, trots att vi kanske i

Ju äldre jag blir ju mer söker jag mig till naturen. Drömmen är ju att jag tryggt ska ta mig fram med Galishimo, ensam, efter stigar i skogen. Att kunna fotografera naturen, och kanske filma. Jag har tänkt ett tag på att skaffa en "actionkamera" som man kan fästa på hjälmen, de blir billigare och billigare nu...! En annan sak som jag noterat är att jag sällan drömde något under 2013, det "tunga" året. Det kändes som att hjärnan hade fullt upp att återhämta sig och inte "broderade ihop" några drömmar alls. Nu drömmer jag varje natt. I natt drömde jag bland annat att jag satt hemma i mitt barndomshus med min bror och hur vi satt på golvet och tittade på solreflexer på mattan. Kanske ett gammalt barndomsminne som kom i ny version?  Solen tar i alla fall upp mycket av mina tankar nu. Och drömmar. Snart kommer den.

Februari månad bjuder ju -märkligt nog- på plusgrader i år. Jag har varit ute i naturen en hel del, med terven, och jag fick även med mig pojkvännen i söndags. Jag försökte lära honom att snyta sig som en norrlänning (utan näsduk, med fingrar - utan att bli snorig om fingrarna) och han var väl måttligt road av att utveckla denna färdighet. Jag skulle nästan vilja säga att han var ovillig. Men man får ju faktiskt ta seden dit man kommer...

Idag hade jag en dålig magkänsla med Galishimo. Kunde inte sätta fingret på vad det var, men tänkte att jag tömkör honom från marken, i stället för att rida honom. Sedan följde jag och Galishimo en trevlig tjej och hennes nordis på en liten skogspromenad. Hon red. Jag gick efter och tömkörde. Jävlar i min låda var rätt jag hade. Han bockade och sparkade ett trettiotal gånger. Jag dröp av svett efter "promenaden". Han var överallt. Han var så upptagen med att ha panik över allt möjligt, att han i princip missade att en ren sprang ut framför näsan på honom. Han såg den, men hade ju redan panik över fantasimonster, så renens springtur framför näsan resulterade mest till att  han stannade till och såg ut att tänka: "Vafalls?!" och sedan fortsatte han sitt dramatiska utspel med spark och bock som vanligt. En bil försökte passera oss men föraren bestämde sig för att hon inte ville få någon buckla på bilen då Galishimo sprattlade åt alla håll, så bilen körde snällt

Idag var det plusgrader och "klobbig" snö på fältet. Under snön låg ett lager is. Galishimo halkade runt ett par gånger så vi fick bara träna i skritt en liten stund. Så vi fortsätter träna på "8":or. Sedan provade vi trav. Då halkade han igen. Och det klobbade ihop snö under hovarna på honom så han slant lite till. Men vi gjorde i alla fall 8:or och gjorde lite halt emellanåt. Jag längtar efter bra underlag så jag kan trava och kanske börja galoppera också. Jag saknar ridhuset lite nu. Men å andra sidan finns det ingen anledning att forcera fram något. Vi är ute tillsammans och rider ensamma. Han blir rädd lite då och då för skoterljud och "farliga grejer" så det är kanske alldeles lagom att vi skrittar lite under korta stunder. Han känns i alla fall mjuk och fin och han är väldigt lättstyrd just nu. Han är lätt att gasa, stanna och svänga. Det här har vi nog igen när vi ska börja trava och galoppera sedan...

Tänk att det fungerar. Jag red ut i mörkret igen nu på fredagskvällen. Ensam på min unghäst. Jag försöker träna in ensam mörkerridning på fredagskvällar, som ett slags fredagsmys. "Fredagasmys" trots att jag är lite nervös och har ont i magen. Men det går ju så bra för oss, vi behöver ju bara repetera det vi klarade förra veckan. Sagt och gjort. Galishimo var rätt så livlig på väg ned till fältet och hittade "några farliga saker" som han uttryckte det. Ena sekunden rörde han sig framåt, sedan kastade han sig ett steg åt sidan, eller bakåt. Jag bestämde mig för att inte korrigera honom så mycket utan låta honom ta sig ned till fältet på sitt sätt. Han gick ungefär som hästen går i en chackpjäs. Två steg framåt och ett åt sidan. I beckmörkret. Jag försökte åka med utan att bli nervös. Jag har upptäckt att jag kniper med knäna när jag blir nervös. Så jag koncentrerade mig på att inte göra det. Men fram kom vi. Ut på fältet. På fältet är ju allt öppet och mörkt

Min "medryktare" Mari följde med och fotograferade mig och Galishimo idag. Han gick finare än någonsin. Ingen cirkel i snön blev ett "päron" i formen. Ingen trav blev "okontrollerat springande". Ingen liten räv viskade bakom Galishimos öra, om bus och illvilliga upptåg. Allt var bara trevligt. Det kan verka tjatigt men jag är fortfarande så stolt. Jag kan fortfarande knappt fatta att han är frisk. Att jag inte är rädd att rida honom. Att allt går bra. Det är verkligen märkligt att ett så otroligt tufft 2013 lämnat en svallvåg av "nöjdhet" efter sig. Jag är tacksam varje dag. Det är en skön känsla. Jag tror jag aldrig har haft så starka känslor av tacksamhet förut. Jag är glad för varje gång jag kliver in i min fina etta. Jag är glad för varje gång min pojkvän säger att jag är fin. Jag är glad varje gång jag får rida min häst. Jag har fortfarande en hel del dåliga dagar, men de går inte jämföra med hur det varit...