Livet är förändring

Jag har tagit ledigt från arbetet i morgon. Jag ska ha planeringsdag. För mig själv. Jag ska försöka jobba undan lite saker i förrådet, städa lite, plocka undan, och göra en planering för mina städ och tvättrutiner. Jag ska även ägna mig lite åt min bil. Eftersom jag inte kommer att hinna allt och absolut inte vill känna mig stressad, så har jag även lagt lördag och söndag åt min personliga Kick-Off. Nu vill jag verkligen jobba undan lite! Pojkvännen var så snäll och erbjöd sina tjänster med hjälp av denna bild... Men jag tackade nej. Det här är min grej. Mitt fix. Han får komma när allt är klart. :)

Jag tömkörde Galishimo ute i mörkret på kvällen. Vi var helt ensamma och jag såg bara konturerna av honom. Vi har för tillfället varken tillgång till ridhus, ridbana eller belysning längre, då han står i ett billigare stall. Men det gick så bra! Vi landar båda bättre och bättre i detta nya stall. För fyra månader sedan kunde jag knappt promenera honom i skogen för att han var så spänd och explosiv. Jag hade honom nästan alltid i ridhuset förut. Nu har vi en trevlig och skön liten tur ute i naturen med tömkörning. I mörkret. Han känns så mycket tryggare också. Som att han också fått lite självförtroende. Sedan har han fått en fleecefilt under vinterjackan så han inte ska frysa så mycket, nu när det är så kallt. Ja ni ser ju blicken på honom. Cool häst som trivs med livet...  

Jag tog Kiara på en härlig vinterpromenad. Kylan och den lågt stående solen skapar så underbara ljuseffekter. Det blir en slags kontrast mellan värme och kyla, is och solstrålar. Jag fotograferade tills jag nästan tappat känseln i fingrarna. Tills kameran började krångla av kylan, med långsamhet och konstiga funktionsmissar. Jag fotograferade tills Kiara, som nu är 13 år, började tycka att det väl ändå var lite väl kallt. Sedan spenderade jag en hel del tid i sängen, med en kopp te. Flera koppar te. Och Digestivekex. En stolt samling på sju böcker som jag hattade emellan, beroende på humör. Det blev åtta böcker när jag fann en ytterligare bok på internet...   Det är så skönt att bara vara. Lathet är ett av livets välsignelser.

Idag var jag och Galishimo ute i mörkret och red! Vit snö låg på marken och månen lyste över skogen. Vi hade med oss en supertrevlig tjej och en häst vi inte ridit ut med förut. Det är verkligen en jättehärlig stämning på det nya stallet. Alla är verkligen fantastiskt trevliga och bjuder alltid med mig att följa med dem ut. Jag blir så glad varje gång, och tacksam för att de vill ha med mig. Jag och Galishimo vågar ju inte rida snabbare än skritt när vi är på uteritter och det är så skönt att många tycker att det är okej att hålla lite lägre tempo och rida lite försiktigare med oss. Jag blir mindre och mindre rädd nu, för varje gång. Jag vågar sitta djupare i sadeln och slappna av mer, även om Galishimo blir skraj för något i skogen. Idag travade vi för första gången på uteritten, efter en plogad väg. Bara en liten stund. Galishimo var lydig i månskenet, och tydligen tyckte han att det var väldigt roligt för han hade inte lust att stanna...  

Såg faktiskt Ponny-akuten och lyssnade på en strålande veterinär. Här har jag citerat rakt av vad han sa: "Jag upplever att många ryttare gärna vill skylla på smärta, när hästen inte gör som dom vill, därför att det är lättare att se problemet hos hästen än hos sig själv. Man letar genvägar hela tiden... man vill hitta ett fel på hästen som veterinären kan bota, man vill hitta något fantastiskt fodertillskott som kan få hästen att gå mycket bättre och hoppa högre eller någon sorts märklig terapi som någon hittat på som oftast är helt odokumenterad, i stället för att försöka lära sig mer om hur hästen fungerar och hur man tränar och hur man rider den... som oftast är lösningen." Det är precis likadan med fysträning. Jag som sprungit marathon och även är uppvuxen med draghundar och har simmat och hoppat fallskärm och allt möjligt. Människan är skapt för att hitta ursäkter och leta genvägar i hopp om att kunna prestera bättre. Vi letar efter fantastiska dieter som sk

Min mobil föreslog -helt på eget bevåg- en animering av denna bild. Detta tyckte jag först var mysigt. Sedan insåg jag något märkligt. Den där bilden finns ju inte bland mina bloggbilder, om ni tittar efter så är det inte exakt samma bild som jag laddat ned här i bloggen. Bilden verkar komma från min dators hårddisk. Så vitt jag vet har jag inte laddat ned den till mobilen alls... eller till något google-moln eller vad tusan det heter... Så. Hur hamnade bilden från min dator till min mobil PLUS att den blev animerad? Utan att någon medvetet varit där och pillat? Mystiskt. Och lite läskigt. Så här är det alltså att bli gammal. Man begriper inte tekniken längre. Man vet inte vad som händer och varför. Det hela ser fiffigt ut, men hur fan det gick till, förstår jag inte...

Av någon anledning tyckte jag att Galishimo var fruktansvärt fel ute med precis allt han gjorde. Min medryktare Mari hjälpte mig, och vi jobbade med hans högra sida. Han ville hela tiden vrida sig åt vänster. Tyckte jag. Och jag blev frustrerad varje gång han böjde sig som en banan åt vänster. Jag fäktade med armarna och förklarade att denna felställning var början på en ond spiral av snedhet som slutligen skulle innebära min ponnys död. En sned själ i en sned kropp. Han kommer att dö. Vi kommer aldrig att kunna räta ut honom. Sedan tog jag ett steg åt sidan och fotograferade min hopplösa ponny. Med tandagnisslan och förtvivlan. Sedan gick jag hem och tittade på bilderna. Och insåg att han visserligen var sned då och då, men han var ganska ofta fint böjd åt höger, precis åt det håll volten var böjd. Mitt gastande för Mari om jordens undergång var kanske lite överdrivet. Och nu skäms jag.