Livet är förändring

"Om du är lite orolig i sadeln på din unghäst, så kan du ju få provrida min häst. Hon är en riktig klippa!" sa en westernryttare, och pekade på sin häst. "Jag? Eller menade du någon annan...?" frågade jag. "Ja. Du. Vill du prova?" "Va? Rida?" "Ja. Rida." "DIN HÄST?!" "Ja." Sagt och gjort. Jag krängde mig upp i sadeln, jag var först orolig över att jag inte skulle ta mig upp överhuvudtaget, men det lyckades jag med relativt värdigt. Och ja, westernhästen var en klippa. Det var en Quarterhorse, som tävlat och som planerades att tävlas ytterligare. En tävlingshäst. Och denna dam var en häst av styrka och klokhet. Först satte jag mig upp i sadeln och skrattade nervöst. Jag hade aldrig suttit på en westernhäst förut. "Hur styr man?!" frågade jag lite rådvilligt och westernryttaren sa bara: "Titta dit du ska så går hon dit." och så gjorde jag det, och mycket riktigt. Hästen gick dit jag titt

Underbar dag idag. En ny tjej följde mig och Galishimo på en liten tur i skogen. Jag kallar det "blåbärsridning" eftersom Galishimo är ett blåbär och då det fortfarande är väldigt spännande för honom att rida i skogen. Jag är dessutom rädd för att rida honom i skogen. Så man måste liksom knåda oss båda två, lite. Tjejen följde oss med en vacker Frieserhäst och så tågade vi iväg. Galishimo var lugnare än vanligt och jag kunde slappna av i sadeln. Plötsligt mötte vi två lösa hundar som kom springandes mot oss. Ägaren visslade efter hundarna men bara en vände, den andra hunden fortsatte springa mot oss. Galishimo blev orolig, jag satt av honom, och schasade bort hunden.  Ägaren ursäktade sig lite. "De brukar alltid komma när jag ropar..." och jag log bara och sa att det var okej. Jag är faktiskt av den bestämda uppfattningen att ifall man har hundar, och ifall man har hästar, så blir saker ibland inte som man tänkt sig. Anledningen till att saker ibland inte bli

The best feeling in the world  comes when you start feeling  good again  after you´ve been feeling awful.  .

Jag tittar på filmerna och bilderna från förra ridturen. En liten ponny som glatt springer runt med en overalltomte ovanpå. Men jag ser inte bara Liten Ponny Och Overalltomte. Jag ser en otränad men frisk(!) häst som i framtiden kommer att kunna så mycket mer. Jag ser hur jag i framtiden börjar slappna av, räta på ryggen, och tro på mig själv igen. Han är så liten fortfarande. Han är bara fyra år. Han är bara en bäbis. Han har varit skadad. Jag har genomgått en separation. Overalltomten och Ponnyn har haft otur. Men när jag väl sitter på honom och vi är avspända båda två, så sitter grunderna så bra. Bordet är dukat och klart . Vi är färdiga för att utvecklas tillsammans. Jag vågar drömma om oss igen. Hoppas på oss.

  Jag är så glad över att det går framåt med oss. Det var fantastiskt att känna hur han bara med små korrigeringar går sidvärtes på första försöket,  utan att stanna upp, göra motstånd, eller komma av sig. .

Galishimo landar bara bättre och bättre i det nya stallet. Han har varit lite vild emellanåt men vi har varit ute på lite ridturer och haft det riktigt trevligt. Jag har varit väldigt försiktig med honom när jag hanterat honom ensam. Jag har tömkört och promenerat honom, tills han känt sig bekväm med den nya miljön. Är det något han lär mig så är det tålamod. Snart är han så lugn så jag tror att jag vågar rida honom helt ensam på fältet, men än så länge föredrar jag sällskap. Igår testade jag att få honom att gå "sidvärtes", dvs gå åt sidan samtidigt som han går framåt. Man puttar bara lite extra med ett ben som han ska "flytta sig undan" för. Han nappade direkt på idén, ganska precis som jag misstänkte. Han är så lyhörd för mina signaler och han vet ju att han ska gå undan för tryck, så det klickade direkt. Blev bara lite knepigt att hålla reda på benen, för honom...Men han koncentrerade sig verkligen. Sedan lade vi även in backen, och det fattade han också dir

Jag är inte död. Jag pillar på med Galishimo. Jag vilar massor. Vilar. Massor. Kroppen kräver återhämtning och det är dumt att inte lyssna på den. Idag följde pojkvännen mig till Galishimo och fotograferade oss. Jag blev så otroligt glad över bilderna. Det tog nästan en halvtimme innan Galishimo var så lugn att jag vågade sitta upp men sedan var han en riktig goding. Så skönt. Så otroligt skönt.