Livet är förändring

Jag ändrade mig och tog ett träningspass med den där portugisiske proffstränaren igen. Jag var något skeptisk. Men jag måste ju lära mig. Tränaren var mycket försiktigare denna gång. Mycket ödmjukare. Han har väl räknat ut att jag är en väldigt känslig ryttare, som det kanske inte går att forcera saker med, för snabba resultat. Långsamma resultat får det bli i stället. Som idag då. Galishimo ville -märkligt nog- inte göra det jag ville att han skulle göra, idag. Han gick helt enkelt inte åt rätt håll. Tränaren tittade på oss. Och tittade. Och tittade. Och tittade. Och uppmuntrade. Och tittade. Jag styrde åt ett håll. Galishimo gick åt ett helt annat. "Normally, I should encurage you to use the wip." sa han lite försiktigt och menade att jag faktiskt borde ge skitungen en liten snärt med ett spö. Detta var en mycket stor skillnad från tidigare träningspass, då tränaren var väldigt tydlig och gav order där han förväntade sig en omedelbar respons. Men det gjorde han i

Sedan jag separerade har jag fotograferat. Massor. Det är  något särskilt med att ta bilder. Det är rogivande. Det väcker känslor hos mig. Bra känslor. Som att världen är en vacker plats, när allt kommer till kritan. Jag kan helt fastna i bilderna och den där skönheten som finns här. I vardagen. En vän och hennes unghäst, som är ett år yngre än Galishimo. Trots att hon är hög-gravid så hanterar hon tryggt hästen i alla lägen. Det gör mig glad.   Mammas hundvalp Keppejaurlandets Kira.     ...och en hel drös duktiga ryttare och deras vackra hästar och ponnier. Jag kan inte stirra mig mätt på dem, ibland...  

Idag smög jag mig fram och tittade på helgens träning. Ryttaren red så fint och hennes häst var så vacker. Så lydig. Jag fotograferade henne lite. Sedan upptäckte tränaren mig. Han avbröt sig i passet och kom glatt springandes till mig. Alltså verkligen springandes. Jag fick ett brett leende, en stor kram och en puss på kinden. "So good to see you! How are you?! When will you ride for me again?!" sa han glatt. Jag blev jättegenerad. Jag tittade lite förläget i marken och jag fick dessutom inte igång min engelska, men han joggade tillbaka och fortsatte kursen för det fina ekipaget på ridbanan. Men lite bättre kändes det. Lite. Kanske. Tränaren kan ju inte komma springandes om han tyckte att jag och Galishimo var hopplösa att jobba med. Efter kursen tagit slut, och tränaren åkt, så tog jag ut Galishimo själv för att rida honom på uteridbanan. Galishimo hade en dålig dag. Åtminstone i mina ögon. Det kan hända att Galishimo själv tyckte att han hade en bra dag. Han dr

"There is no ´right´or ´wrong´way to enjoy your Arabians" -Pat Slater       Jag söker verkligen stöd hos Galishimo nu. Han tar helhjärtat på sig uppgiften. Vi rider kanske i en kvart eller så, på kvällarna. Han tappar fokus ibland och spanar på lite grejer som kan tänkas vara farliga, men han har ju kommit på att det faktiskt är okej att trava nu. Jag klappar och pratar med honom hela tiden. Berömmer och mumlar och kliar. Vi har trevligt. Vi lär oss saker i snigelfart. Snigeeeel-faart. Eftersom jag inte rider så länge åt gången och inte kräver så mycket heller, för den delen, annat än att han ska chilla och gilla läget. Och trava i den riktning jag styr honom. Men snart kommer det kanske en dag då jag är på hugget och längtar efter att utmana mig och då är han säkert med på det också. Det är är huvudorsaken till att han varken får gå på sommarbete eller får några inplanerade "viloperioder" som unghästar annars rekomenderas. Vi liksom bäddar in &quo

Jag åkte till exet och hämtade lite mer prylar. Bland annat fler träningskläder och mina cyklar. Taxen hoppade jämfota av glädje att se mig. Jag lyfte upp den ivrigt skuttande kroppen och kramade och kramade. Och kramade. Jag grät floder och hon slickade mig glatt i ansiktet och viftade så häftigt på svansen att hon skruvade på hela kroppen. Sedan satte hon sig bestämt vid ytterdörren och pekade med nosen mot dörren. "Jag kan följa med dig. Det går bra." såg hon ut att säga med sin strävhåriga lilla taxkropp. Hela kroppen värkte av saknad. Jag grät, och exet drog ned kepsen över ansiktet och begrundade tyst kaffekoppen för att slippa känna för mycket. Det gör så ont i hela kroppen och det kändes så meningslöst och hopplöst när jag åkte. När jag ens Nuddar vid tanken på att jag flyttade 70 mil för honom, i tron om att det äntligen var min tur att skaffa familj och barn, så vrider själen liksom ihop sig som en disktrasa. Vilket misslyckande det blev. Hur optimistiskt

Jag tappade verkligen självförtroendet med mig och min häst efter kurstillfället för en månad sedan. Jag har känt mig så dålig sedan dess, och otillräckligt med Galishimo. Motivationen har inte legat på topp. "Du borde träna för den här andra instruktören i stället." säger vänner. Eller "Du borde träffa en parelli-instruktör" eller "Du borde rida ut oftare." eller "Du borde gå en kurs i akademisk ridkonst" eller "Du borde prova på Westernridning." Ingen, inte en enda person, har sagt till mig "Du borde göra det som gör dig glad. Vad tycker du är roligt?" Det som är roligt är faktiskt att träna ensam. Helt ensam. Utan att en enda person talar om för mig vad jag ska göra. Eller talar om för mig vad som blir fel. Eller som talar om för mig hur min häst är. Eller som talar om hur JAG är. Det första tränaren sa när han såg min häst senast, var att min häst verkade enkel och lugn för att han stod stilla. Ja. Han står sti