Livet är förändring

Jaha. Galishimos knä är stort som en ballong. Jag hade bara för någon dag sedan avtackat tjejen som ridit Galishimo tre gånger och jag skulle precis hem och boka ridhuset för att rida själv. Sedan ringde det från stallet och det var bara för mig att sätta mig i bilen och åka dit. Galishimo gnäggade när han såg mig, och haltade fram till mig med sitt svullna knä. Ett sår på framsidan får mig att misstänka att den järnskodda hästen i lösdriften gett honom en rejäl spark rakt på knäet. Järn mot knä är ju en dålig kombination. De andra hästarna är ju barfota och då kan de inte skada varandra lika illa. Galishimo verkade för övrigt inte särskilt ledsen. Han har ju tydligen tre andra ben att stå på. Han tiggde som vanligt och var vaken och nyfiken på vad jag hade för mig. Jag fick klämma och peta på det svullna knäet och han verkade inte ha jätteont på någon särskild plats. Stallägaren undrade om jag ville isolera honom från lösdriftshagen och låta honom stå i en liten "sjukhage&quo

Jag köpte min sambo en Nespressomaskin när han fyllde år, i somras. Han blev jätteglad och tyckte det var jättemysigt med en liten gräddvit maskin i köket som lovade gott kaffe. Han drack ur den fem eller sex gånger och log nöjt över min påhittighet. Själv så dricker jag varje dag ur den. Gärna flera gånger om dagen. Nu när jag är sjuk, och sambons kvarlämnade godis är slängt i soporna, så är Nespressomaskinen min enda riktiga vän. Den är min snuttefilt och mitt sjukmys. Det går flera koppar om dagen. Kaffet är väl inte fantastiskt. Jag har druckit godare kaffe.  Men hela PROCESSEN är mysig. Man tar en kapsel i valfri färg, stoppar den i automaten, man trycker på en knapp, maskinen ger i från sig ett brummande och hummande, och ut kommer det kaffe med en lite gräddig slutkläm som lägger sig uppepå. Som en leksak för vuxna. Åh, gud vad jag älskar den. .

Jag försökte jobba igår men det resulterade bara till att jag sabbade stämbanden. Så det är lika bra att vara hemma idag och bli friskare. I morgon ska jag föreläsa på stadshuset (jobbrelaterat). Jag älskar verkligen att föreläsa och kommer att ge allt jag har. Med eller utan stämband. Ska försöka låta bli att nysa i micken. Jag ser framför mig hur nysningen orsakar rundgång i högtalarna och alla åhörare får tinitus samtidigt som jag står där i strålkastarljuset med en glittrande, rinnande snorsträng. Om inte annat så skulle det vara väldigt underhållande. Nästan artistiskt... Som en rockkonsert. Fast utan rock. Och utan konsert. Eller hur det nu var. .

Nu har jag fått min höstförkylning. Det är andra dagen jag är sjuk från jobbet. Det är lite otur i oturen att sambon är borta halva veckan utan möjlighet att handmata mig med praliner och kärlek. (Jag kan åtminstone låtsas det. I själva verket så är han ju en elefant som är rätt så misstänksam mot loppans krämpor. Hade han varit  här just nu hade han sagt: "Orkar du blogga så kan du ju inte vara särskilt sjuk?!" och sedan hade han troligen sagt: "Det ligger ju snytpapper överallt. Kan du inte åtminstone försöka att lägga dem i en plastpåse? Hur jobbigt kan det vara? Fan nu trampade jag ju på ett slemmigt snytpapper! Vad äckligt! Hur mycket slem rymmer din näsa egentligen? Det är ju helt sjukt mycket. Va? Du måste ju ha någon genetisk mutation som gör att du producerar mer slem än vad som är mänskligt." och sedan hade den lilla sjuka loppan troligen fått ett vredesutbrott och tvingat fram sina oanade super-loppe-krafter och attackerat elefanten tills han tvin

Jag lyssnar fortfarande på ljudboken "I huvudet på en seriemördare". Det är 17 CD-skivor och 22 timmars lästid... så. Ja. Jag har en bit kvar. Särskilt när jag oftast lyssnar på den i bilen. Förutom att det är den mest bizarra bok jag läst (lyssnat på), med fallstudier och intervjuer med seriemördare, så har boken även förlett mig i situationer då jag känt mig väldigt besvärad. Som när jag erbjöd mig att skjutsa en kollega på arbetet i min bil, mest för att visa upp min fina bil. När vi startar bilen så hörs genast en gravallvarlig röst i högtalarna: "Många seriemördare skiljer på arten av mord såsom mord för att få det man vill ha, så kallade custom-killings, vid situationer då exempelvis pengar står på spel eller för att undanröja vittnen." Jag blir nervös och börjar nervöst leta efter stoppknappen samtidigt som kollegan stirrar lite förvånat på mig och rösten obönhörligt fortsätter: "Dessa mord skiljer sig avsevärt från de rena lustmorden där mördandet

Efter diverse klängande, pustande och frustande så tänkte jag att NU är det verkligen dags att prova rida Galishimo igen. NU är han verkligen redo. Han är så lugn och positiv. Jag har tömkört honom nästan 100 gånger. Vi har vandrat runt varv på varv i ridhuset helt utan krav. Han har blivit kungligt bortskämd i tre veckor varje gång han burit sadel och träns. Vi har knallat runt och ätit godis och stått vid pallar och hoppat och väsnats med sadeln. Det är bara det att de där avkastningarna fortfarande ligger kvar i färskt minne. Och smärtan i höften som höll i sig i flera månader, den minns jag väldigt väl. Så jag förklarade läget för en annan tjej, och bad helt enkelt henne sitta upp på Galishimo. Det gjorde hon så gärna. Först ångrade jag mig ett par gånger då jag egentligen ville sköta hela inridningen själv, men vad tusan. Det viktigaste är inte att behålla sin prestige. Det viktiga är att göra något roligt med Galishimo. Står hjälpen där borta i form av en 19-årig orädd tjej,