Livet är förändring

Plötsligt slutar jag att vara rädd. Jag slutar vara stel över hindrena och då slutar jag även att skumpa i sadeln och rycka Lilla Svarta i munnen. Hennes galopp blir mer och mer vägvinnande och jag håller inte fast mig i manen längre. Plötsligt ler jag när vi tar oss an hindrena och plötsligt vågar jag höja ribban. Plötsligt klaffar allt. Helt plötsligt är Lilla Svarta inte längre min ytterst skeptiska läromästare. Plötsligt är vi ett team. Vad snabbt det gick. Ändå. Helt underbart. .

Igår kunde man se en rätt så avancerad hinderkombination vid ett oanselig ridbana i Roslagen. Det var tre hinder av olika höjd som stod så tätt så att en häst bara rymmer ett galoppsprång emellan dem innan den måste hoppa igen. Man kunde se en stor och muskulös unghäst komma galopperande mot hindrena. Det var en bastant vallack med ivrigt tuggande mun och vita ögonvitor som tog sig an kombinationerna med spelande muskler och glänsande päls och energiska språng. Sedan kunde man se en häst till där. Vid hinderkombinationen. En snygg äldre häst som med självklar elegans tog sig an de tre hinder som stod så tätt att det bara rymdes ett galoppsprång emellan dem. Och så var det en häst till där. En svart. En svart liten häst. Och en ryttare med röda kinder. Som kom. I galopp. Mot den avancerade hinderkombinationen. Över det första hindret verkade inte ryttaren riktigt hänga med. Den svarta lilla hästen såg märkbart irriterad ut men tog pliktskyldigt ett språng även över nästa hinder. Ryttare

Ni som följt mig vet att jag jobbar inom socialförvaltningen. Ni vet också att det blev en rask flytt från exet. Eftersom jag inte har fast anställning så fick jag ganska snabbt göra en klassresa från vårt fina hus i de finare kvarteren till den enda hyresrätt som fanns att erbjuda, i det oroligare området där väldigt många av socialförvaltningens klienter bor. Det är rätt så okej. Ibland blir jag störd på nätterna men det händer verkligen inte ofta. Jag har Kiara som alltid vaktar mig. Jag känner mig trygg i området och börjar trivas. Mina klienter hälsar alltid artigt men visar mig alltid respekt och pratar aldrig med mig på min fritid. En konstig katt-tant från Polen brukar peta in Aftonbladet i mitt brevfack om hon hittat något som hon tycker det är viktigt för mig att läsa. Det är riktigt gulligt. Dagen upplevelse var dock tämligen bizarr. Jag tog en sen lunch och plötsligt står min kollega från socialförvaltningen utanför dörren till trapphuset. Med sig har kollegan en okänd kvin

"Jag väger ju 56 kilo. Jag är ju snygg!" försökte jag peppa mig med. Det var 30-gradig värme ute och det skulle inte funka att köra långpass i onödigt mycket kläder. Jag tog mina kortaste cykelbyxor, ett vätskebälte, och tränings-bh:n. Magen bar alltså. Jag kände mig väldigt sårbar. Fast det borde jag inte. För jag väger 56 kilo. Och känner mig snygg. Kanske. Sagt och gjort. Ut i sommargasset på långrunda. Jag undvek noggrannt ögonkontakt med bilister. Efter en och enhalv timmes löpning var huden röd och irriterad av solljuset. Mina små vätskebehållare hade samtliga blivit uppdruckna, och jag längtade förtvivlat efter svalka. Jag längtade så förtvivlat efter svalka att jag vek av från den planerade rundan för att söka mig mot havet. Efter bara några hundra meter kom jag till en bro. Jag jublade. Under bron rann det en liten å med brunt vatten. Haleluja. Jag skyndade mig igenom knähöga gräs och buskar. Jag skyndade mig ned för stenarna och utan att ta av mig skorna, eller ens

Igår vågade jag mig äntligen tillbaka till gymet. Jag gillar ju att gå på gym men det har kännts jobbigt. Dels så känner jag inte en själ där, och dels så har gymet verkligen kännts som exsambons revir. Han gymar ju fyra dagar i veckan och tillbringar åtskilliga timmar av sin fritid där. Men jag kan ju liksom inte låta bli att gyma och låta kroppen förtvina bara för att slippa konfronteras med honom. Det blir inte rätt det heller. Östhammar har bara ett gym så det går inte pipa iväg någon annanstans heller. Så NU efter två månaders samling så pallrade jag mig dit. Lite skakis och lite orolig, ungefär som om kroppen instinktivt slagit på larmsystemet om att jag är där det inte är tänkt att jag ska vara. Men när jag väl kom in i lokalen så kändes det lättare. Någon gammal boxare tyckte det var jättekul med en ny tjej och pratade på oavbrutet med mig. Maskinerna är ju åtminstone bekanta, även om inget annat är det. Exet var inte där. I speglarna såg jag en solbränd tjej på 56 kilo med blo

Jag tvättade min bil på midsommarafton. Vet ni varför? Jo för att jag vägrar titta bakåt. Jag vägrar knyta an till gamla band. Jag vägrar resa hem till norrland eller till gamla vänner på andra orter. Jag gör så för att det känns som om det är något som måste göras just nu i mitt liv, och det är att se framåt. Det enda jag såg när jag tittade framåt var min rostiga, skitiga Toyota från 1986, och den behövde tvättas. Inte mycket att se fram emot men alltid något. Jag tvättade bilen på misdommaraftonskvällen samtidigt som dunkelt ljud ljöd genom hela Östhammar från pågående fester och förlustelser. Jag känner inga här ännu tillräckligt bra för att fira midsommar med dem, och jag kommer inte att lära känna någon heller om jag söker mig till tryggheten utanför orten på helgerna. Dagen efter kavlade jag upp ärmarna. Jag åkte till Stockholm för att titta på skeppet Vasa. Ni som följt mig ett tag vet att jag gärna intresserar mig för historia. Jag träffade en karl där som gärna ville träffa m

Japp. De börjar komma! Tempot! Jag har ju blivit uthålligare, tåligare och segare. Men snabbheten har lyst med sin frånvaro. Jag sprang ju Gävle Halvmarathon bara två minuter snabbare i år, 2009, jämfört med vad jag sprang samma bana som nybörjare år 2007. Men nu är jag ju frisk igen och kämpar på med ordentliga vilodagar däremellan. Jag kämpar hårt på ett terrängspår i närheten. Jag har skrotat långpassen för en stund och kör korta intensiva pass i backar i stället. Plötsligt börjar det hända grejer! Backarna blir lättare och lättare. Benen blir starkare och starkare. Den intensiva tröttheten som brukar komma när jag hållit ett högt tempo i mer än 1500 meter börjar liksom bli mer och mer avskalad. Några backar där jag på krönet stannat upp för att stå dubbelvikt och anfådd, de backarna fixar jag bättre och bättre. Först fick jag stå dubbelvikt och hämta andan, någon vecka senare fick jag gå några steg och ta igen mig, igår så sänkte jag bara joggingtempot efter backen och kunde röra m