Livet är förändring

Jag startade ju med kaloriunderskott för några veckor sedan, och blev ju jättedålig första veckan med huvudvärk, ledvärk, muskelvärk, hjärndimma, och allt möjligt elände. Då skrev jag att jag hade ketoinfluensa. Det var inte lätt de första dagarna. Sedan har kroppen stabiliserat sig, huvudvärken försvann, och nu går det väldigt bra att äta med kaloriunderskott.  På helgerna äter jag mer för vi aktiverar oss så mycket då, att det känns helt orimligt med samma kaloriunderskott som på veckodagarna. Exempelvis gick jag över 20.000 steg en helgdag och då behöver man äta ordentligt. Sedan så behövde jag exempelvis motivera mig i söndags då vi jobbat väldigt hårt med ladan på lördagen och hade tre släpvagnar med sopor vi behövde sortera och tömma på söndagen. Då avslutades helgen med en väl förtjänt pizza.  Jag väger mig inte men känner mig mindre svullen i kroppen. Det känns mycket bättre. Kanske skönt att inte väga sig och gå på känsla i stället. Första skrällen kom ju efter den fö...

Mamma var på besök och hon testade promenera den nya ridvägen med mig på fredagen. Hon är ju pensionär nu, och det är otroligt tacksamt att hon orkar följa med på en väg som jag inte vet skicket på, och inte riktigt heller vet hur vi kommer hem igen. Men hon har alltid gått i skogen och tyckte det var härligt med den vackra miljön. Hem kom vi också!  Det enda hon tydligt pensionerat sig från är att filma mig när jag rider. Tydligen så har hon hatat det i smyg och gjort det för min skull, haha! Ända sedan Jonatan började filma och fota, så har hon artigt men bestämt avstått. Jag tror jag skulle kunna tvinga henne om ingen annan råd fanns, men det skulle krävas lite övertalning... Mammas bordercollie Liss var här och de sov över tills på söndag morgon. Liss är till höger på bilden och så himla söt och liten! Hon är fyra år nu men känns verkligen valpig fortfarande, när man ser henne bredvid Skye, som är en ganska stor kille av samma ras, så blir det ännu mer påtagligt. Men båda hunda...

 "Men visst är det roligt att göra allt ni gör?!" frågade en bekant entusiastiskt på nätet, när jag satte ut bilderna på hur vi jobbat med höladan denna helg. Mitt spontana svar är nej. Alla renoveringar och allt jobb vi gör är inte jätteroligt. Jobbar man heltid, har hästar och dessutom är ordförande och ansvarig för 24 bostadsrätter, så studsar man inte av energi och glädje över att städa, sortera och fixa på gården när helgen kommer. En stor del av en vill vila.   Men vet ni vad? Vi fixar med höladan ändå. För att det är skönt att ha det fint och i ordning hemma. För att om vi gör det ordentligt nu så slipper vi göra det senare. Vi brukar prata lite under veckan innan helgen om vad vi tror vi orkar och vad som är realistiskt att börja ta i. Vi försöker skapa realistiska mål, men hur vi än vrider på det, så kommer det att innebära att vi avstår återhämtning och roligheter och kör skräp till sopsorteringen i stället.  Men det är skönt när det går framåt. Och jätteskönt a...

Puh, vad vi kämpat med höladan denna påsk! Det var ett väldigt aktivt beslut som vi fattade redan innan påsken, när vi gjorde den lilla myshörnan i ena änden. Det är en liten mellanvägg vid myshörnan som skärmar av höladan och ger en känsla av att den består av två rum, men bakom mellanväggen var det en väldigt stor del osorterade prylar.  Myshörnan som vi fick ordning på förra veckan. Det var där bakom mellanväggen, till vänster, som det var lite stökigare...  Det är saker från många år tillbaka som Jonatan inte hunnit ta itu med, då livet inte levt helt lätt med honom heller, för några år sedan. Vem tar sig förresten igenom livet som en räkmacka, utan oväntade händelser bortom ens kontroll? (Och förresten - hur odräglig hade en sådan räckmacke-människa egentligen varit? Det är väl just livets svårigheter som gör oss klokare, mänskligare och mer intressanta?)   Jag är dock inte fri från skuld över att det varit en hel del prylar där inne. När det redan är stökigt i ett s...

  Halva ridbanan var upptinad och jag funderade vad för kul övning man kunde göra om man bara har en långsida att jobba med. Jag kom fram till att vi kan ta och skritta över ett kryss några gånger och sedan trava över det. Huvudfokus låg egentligen på Super-Sessan som Jonatan tömkörde och jag och Ares chillade mest och hade det gott i morgonsolen. Sedan fick Ares gå före Sessan och visa henne vägen lite när Jonatan körde henne. Vid ett tillfälle var Sessan lite slamsig och började gå väldigt nära Ares rumpa. Jonatan började småbromsa henne.  "Bromsa henne inte, hon förstår inte en förhållning ännu. Låt henne gå in i rumpan på Ares, han lessnar nog och säger ifrån." sade jag till Jonatan. Vi skulle träna på start, stopp och sväng, bara. Jag hade rätt. Till slut ledsnade Ares och tog till sin berömda vänliga men bestämda fösande spark som han även använde på mig när han var ung och inte ville att jag skulle kratsa hovarna på honom. En sån där fösning som inte ger blåmärken men ...

  Vi letade nya ridvägar och var ute i över två timmar på långfredagen. Jag både red och gick bredvid Ares när vi krånglade oss genom tät skog och riktigt svår terräng, i hopp om att hitta några trevliga vägar som vi anat på kartor och flygfoton. Tyvärr kom vi oss inte riktigt dit vi hade hoppats och fick ge upp och vända på grund av terrängen. Men vi hittade en annan väg som var riktigt trevlig!  Jag har fortsatt med att rida barbacka och i repgrimma och tycker fortfarande att Ares är jättetrevlig att rida på detta sätt. Jag kan tycka det är lite läskigt de första 10 minutrarna när jag rider för Ares kan vara lite extra tittig just i början, men resten av ridturen så åker jag mest bara, och njuter.  Super-Sessan, som är nyfyllda tre år, får ju också en så himla fin start på livet som bara kravlöst får följa med och promenera med husse och en (nästan) vuxen och (nästan) stabil Ares, dessa härliga turer. För Sessan är det verkligen ingen grej att gå på långpromenad och man...

  Igår longerade jag Ares med inspänningstyglar, och det känns alltid väldigt bra. Jag önskar att jag inte varit så rädd för inspänning utifrån allt negativt om dem. Det förekommer ju diskussioner om att förbjuda inspänningstyglar av djurskyddsskäl så jag har förut tänkt att det inte är ett nödvändigt redskap. Men största orsaken till dessa diskussioner är ju att några få personer spänner in hästar för hårt, och att det orsakar lidande. Jag tycker jag har en ganska bra balans på hur inspänningstyglarna ska sitta på Ares för att rama in honom på ett bra sätt.  En väldigt stor skillnad är att Ares upplevs tryggare och trevligare när han longeras med inspänning då och då. Hade jag vetat detta om Ares tidigare, så hade jag longerat honom med inspänning betydligt mer när han var yngre. Han hade ju lite åsikter om tygeltag när han skulle fylla fyra år, och han behövde i första hand förstå att det inte är så lönsamt att argumentera mot tyglarna.  När jag red honom då så tog jag ...