Livet är förändring

Om man kåserar lite i bloggvärlden och inom hästsporten så upptäcker man att det ibland går drev där folk hetsigt börjar debattera mot varandra i sina bloggar. Just nu går det ett sådant drev. Mitt i stormen står Tyra Sjöstedt  . Tyra är en ung och sanslöst vacker modell, som dessutom är egenföretagare inom modebranschen och rik. Och vad bloggar en vacker, rik hästtjej om? Jo, inte helt otippat bloggar hon om skönhet, vackra kläder och sina vackra hästar som hon köper in och har roligt med. Det skulle sannolikt även jag blogga om ifall jag var rik. Nu går ju debatten om ponnymammor som hävdar att Tyra är en hemsk förebild för dagens unga tjejer som varken är vackra eller rika eller har fina hästar. För vi kan ju inte redan i tidig ålder förmedla för unga flickor att livet är orättvist? Det går väl inte...? Eller? Bloggare muttrar och svär över feminism och jämnställdhet och hur Tyra snedvrider idealen och ger flickor komplex i tidig ålder. För...

Elins födelsedagspresent till mig, som innebar att göra Galishimo fin och fotografera oss, var verkligen awesome. Jag tittar fortfarande på bilderna och upptäcker hela tiden nya bilder som gör mig glad. Det var verkligen så kul, och bra för självförtroendet. Snart är vi där igen! Jag ser sådär lagomt bortkommen ut  och Galishimo bara: "Håll i dig tant, jag kan det här!" .

Jag ringde till min mamma idag. Galishimos största fan. "Hur gick det med Galishimo idag?" frågade mamma. "Jo... det blåste idag... väldigt mycket..." "Neej det gjorde det ju! Hur gick det?" "Han var jättelugn, men jag vågade inte rida honom." "Jag tror inte mina öron." säger mamma förstummat. "Va?" "Var han lugn?!"  "Ja?" "I den här blåsten?" "Ja... fast jag vågade inte rida..." "Men menar du att DIN häst... alltså DIN arab... var helt lugn trots att det stormade i knutarna?!" "Ja... men..."' "Inser du hur duktig han är!?" "Nej, för jag vågade inte..." "Men tänk efter... det tokblåser och han var lugn och trygg och fokuserade på dig, alltså?" "Ja... men när jag stod där på uppsittningspallen så..." "VA?! STOD HAN STILLA VID UPPSITTNINGSPALLEN?!" "Eh... ja men jag vågade inte.." ...

Då var jag ensam igen. På golvet står en vattenskål men Tervplatsen är tom igen. Det svider lite. Och labradoren som förgyllde helgen, råkade ju som av en händelse vara en Ledsagarhund för blinda. Hon kostar ganska precis en kvarts miljon svenska kronor. Det går inte direkt köpa loss henne... Men ganska nöjd över helgen är jag. Även svindyra hundar måste få springa fritt i skogen och härja i snön och springa fritt bland stubbar och ris. Det har hon fått göra massor denna helg! Jag har verkligen ansträngt mig för att inte vara överdrivet rädd om henne utan låtit henne svansa runt. Det var en jättefin hund!

Kathrine Switzer var den första kvinnan att springa Boston Marathon. Trots att funktionärerna försökte stoppa henne, 1967. Det var alltså 14 år innan jag föddes. Det är väldigt, väldigt nyligen. Tänk bara att jag skrivit just den här bloggen i 6 år. Det är tid som bara flyger iväg. Och Kathrine gjorde det där 14 år innan jag föddes, så att jag, så fort jag vuxit upp någotsånär och fått lite pannben själv, kunde springa mitt eget maraton. Jag bliv aldrig ifrågasatt om min förmåga att springa ett maraton. Ingen hindrade mig. Det var "Go, baby! Go!" hela vägen. Av alla!  Nu är samhället nästan tvärtom. På bara tio år har det förändrats massor, det märks till och med i en förändrad kultur på fikarasterna på arbetet. Nu förväntas varje vettig kvinna att träna ordentligt och ta hand om sin kropp, helst ha sprungit en halvmara och det är väldigt konstigt om man åtminstone inte siktat på Tjejmilen under någon period i livet. Ett maraton ser bra ut på CV:t när man söker arbet...

Det ligger en 3-årig labrador här hemma. Det är en ledarhund som utbildats i Norge, och ägaren är blind. Vi möttes på ett event i höstas och jag blev väldigt förtjust i hunden...  så nu hörde ägaren av sig och frågade om jag kunde ta hunden en helg då hon hade fullt upp att vara värdinna för ett meeting. Om ni tror att ledarhundar är kloka, strukturerade och genomlydiga så kan jag säga att hon är en precis vanlig hund. Hon är full med bus. När inte arbetsselen är på henne och hon går i vanligt koppel så är hon precis som vilken unghund som helst. Jag får tänka på lite grejer som att stanna vid trottoarkanter och trappsteg, hålla henne på vänster sida, inte apportera saker eller göra dragkampslekar med henne. Helst ska hon väl inte busa med andra hundar heller då det kan leda till för stora frestelser när hon går i arbetsselen. Men annars så är det inte så mycket restriktioner. Jag trodde det skulle kännas konstigt med en annan hund hemma, jag trodde det skulle kännas märk...

Inte följt med mig en dag till stallet...? Nähä... men nu får du chansen... :)