Livet är förändring

Det känns ju som det blev en konstig vintersäsong då jag mest promenerat med Galishimo. Ibland har jag nästan skämts lite när jag möter de andra ridande tjejerna på stallet över att jag går och går med min inridna häst. Eller när jag pekar på honom och säger att han är vild och galen samtidigt som han håller på att somna i stallgången. Jag känner mig riktigt dum trots att jag får ett otroligt stöd från tjejerna i stallet. Faktiskt har jag inte hört något annat än positiva kommentarer om promenaderna. "Nu formar du honom till den trygga häst du vill ha. Det där har du igen senare!" sa Johanna nyligen och igår sa Ebba att hon tyckte jag gjorde ett jättebra jobb med honom. Ingen verkar tycka det är konstigt eller ifrågasätter att jag inte sitter upp. Bara jag då.  Men det är skönt. Jag må sakna ridhus men tjejerna i stallet är guld värda. Stämningen där alla stöttar varandra och visar varandra omtanke är guld värd. Galishimo blir bara lugnare nu på promenaderna. Han går gärna...

Galishimo är ju inte bara en häst... han är en kompis.. och ibland får jag för mig att de dagar jag är lite låg så är han extra busig... idag så passade han på att slita av mig huvan på jackan när jag försökte ta selfies på oss.. det var omöjligt att bli arg. Jag borde kanske bli arg...   Men det är så svårt när man inte kan hålla sig för skratt...    Först myser vi...  Sedan får han något busigt i blicken och tar en rejäl tugga... ... och så sliter vi tills vi hör knapparna lossna... 

Jag har inte skrivit på ett par dagar då jag haft en svacka. Orden har tagit slut. Hur blev livet såhär? Hur. Blev. Livet. Så. Här? Jag har försökt att hålla ihop mig ett tag, faktiskt hela februari, vilket är en jävligt lång tid att hålla ihop sig från att man vaknar till att man går och lägger sig. Jag försöker vara positiv och jag lägger tid på vänner, kollegor, och mina kära men i bakgrunden gnager det. Och gnager. Och gnager. Till slut tippar jag över gränsen och börjar måla igen. För att orden tagit slut. När rösten inte räcker och vänner inte räcker och inget överhuvudtaget inte räcker. Då finns det bara ett sätt kvar.

Kiara avlivades förra våren. Snart har jag varit ifrån henne i ett helt år, efter att vi följt varandra i över 13 år. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjt Terven. Det känns fortfarande konstigt att städa och tvätta nu när inte hundhår längre virvlar runt. Tänk att det man irriterade sig på som mest, är det som slår tillbaka så hårt och lämnar så stora spår av saknad.   Var är alla jävla hundhår?   Och var är hon som ORSAKADE alla jävla hundhår?!

På fyra långpromenader de senaste åtta dagarna, med Galishimo, så har TRE promenader fungerat jättebra och enbart EN promenad urartat till skrik och panik. Alltså Galishimo består nu alltså endast av 25% Skrik Och Panik och 75% Snel Hest. Dessa odds har vi inte haft på hela vintern. Det har varit sur häst när vi lämnat den trygga stallmiljön med någon kilometer, och sedan en och samma häst som längtar hem i vild panik, hemåt. Tänk er KÄNSLAN när jag plötsligt kommer hem från våra promenader utan värkande axlar när Galishimo försökt dra iväg, och utan muskelömhet i rygg och armar... ...och jag är i exakt samma skick i slutet på promenaderna som jag är i början på dem! Underbart! Vit i pannan börjar han också bli. Det passar honom!  .

Nu när jag kommit på benen så hade jag bråttom att tacka Elin för att hon tittade till mig när jag var sjuk, och att hon gav mig så fin födelsedagspresent. Jag tror jag tackar folk bäst genom att försöka ta fina bilder på dem. Så jag laddade kameran för att få fina bilder på henne och Gezzina. Jag blev ganska nöjd över dagens resultat. Elin med... Förutom fotograferingen så hann vi prata massor... Det behövde jag...

Elin  har just slagit gullighetsrekord och jag har kramat henne opassande mycket under dagen. Ja, det är samma Elin som äger Galishimos storasyster Gezzina, som jag pratar om. Jag kände inte Elin innan jag köpte Galishimo men vi fick kontakt i och med att våra hästar är helsyskon, och då vi inte bor så långt ifrån varandra. När jag köpte Galishimo så fick jag liksom Elin som ett slags tillbehör. Man kan säga att om Galishimo är skrovmålet så är Elin plusmenyn. Elin hade nämligen köpt mig en födelsedagspresent! Det var inget mindre än ett matchande tävlingsset till Galishimo! Jävlar i min låda jag ska ha setet hela 2015! Årets äventyr går i grått och han är nu stylad från topp till tå! Jag jublar och fjäskar för Elin. Dessutom så hade hon verkligen tänkt till ordentligt, och noterat att jag inte använder så grälla färger när jag köper saker till Galishimo. Så hon valde att matcha honom i grått för att han skulle få något som jag faktiskt skulle våga använda. Det blev helt perfe...