Livet är förändring

Idag var det hästvisning på min vackra nya häst. Mamma vallfärdade till Galo med samma entusiasm som om han vore hennes nytillkomna barnbarn. Nu råkar hon vara rädd för hästar men eftersom Galo är viktig för mig så ville hon visa sin entusiasm. Eller skräck. Eller förtjustning. Hon kunde inte riktigt bestämma sig. Mamma tyckte att Galo var fin så länge han stod stilla. Och märkligt nog så verkade Galo tycka att det var ganska justea villkor. Så han var en gentleman ut i hovspetsarna. Inget buff, knuff eller nafs. Han var bara glad och nyfiken och höll sig på behörigt avstånd. Några timmar senare kom Per samt hans föräldrar för hästvisning. Efter lite tvekan så vågade Pers mamma gå in i hästhagen och lägga handflatan mot Galos päls. "Vad mjuk han känns!" sa hon fascinerat. Pers pappa matade Galo med morötter och höll fast honom i grimman precis lika stadigt och bestämt som han brukade hålla sina nordsvenska timmerhästar på den tiden det begav sig. Och mitt i allt de

Det kallas "miljöträning" när man utsätter en häst för nya moment och lättare utmaningar. En unghäst som har fått vara med lite överallt blir en tryggare häst när han är vuxen. Jag och Galo tog vår första promenad igår. Som en slags miljöträning. Miljöträningen innefattade lite mer än tänkt. Först träffade vi hönsmaffian utanför stallplanen. Galo stirrade stumt på dem. En liten kattunge lekte vid stallgången. Två barn på gården kastade vatten på varandra med hinkar och skrek. Väl ute ur stallet på promenaden så träffade vi på tre bilar. Och en motorcyklist som inte visste om den skulle våga köra förbi oss utan brummade bakom oss länge innan den beslutade sig för att försiktigt köra om. Galos ögon är ju liksom stora av naturen men nu blev de faktiskt ännu större. Mina ögon ökade också i omfång. Jag började andas ytligt och spänna musklerna. Jag tror det har med Galo att göra för jag brukar inte bli nervös av motorcyklar. Eller gräsklipparen som vi stötte på. Den

Lugnet verkar lägga sig. Galo verkar ha hittat en tjejkompis bland flockmedlemmarna, det är en av shetlandsponnierna som han fattat tycke för. De går lite avskilda från resten av flocken och verkar viska hemlisar till varandra. Han ser fortfarande glad ut när jag kommer till hagen och han möter mig alltid med glatt humör. Terven verkar må bra och det stora operationsärret ser okej ut. Efter att jag sovit oroligt några nätter och känt lite allmän anspänning över alla händelser, så känns det nu som om jag kan pusta ut. Åtminstone litegrann...

Terven opererades för sin kotte i tutten (läs "cancer" men säg det inte högt) idag. Jag väntade på helspänn inför att få besked om hur allt gått, hon är ju trots allt snart 11 år. Lättnaden blev så stor när Per meddelade att allt gick bra. Hon fick dessutom klorna klippta och tandsten borttagen, när hon ändå var nedsövd. Vilken glädje att få ha kvar min älskade hund ett tag till. Hang in there!

Denna dag borde ha varit en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, men jag måste erkänna att jag sabbade den lite, helt på eget grepp. Idag skulle jag hämta hem min egen häst. Min allra första egna häst som jag längtat efter sedan jag var sju år. Kärleken borde inte ha funnit några gränser men redan när jag vaknade så mullrade oron där inne. Här ska jag alltså komma och kasta omkull livet för denna fina tvååriga häst som inte gjort mig något ont alls (förutom lite oskyldigt nafsande). Idag är dagen då han ska flyttas från sin lugna tillvaro med hagen nära hästmamma och hästpappa till en helt främmande värld med enbart främlingar. Oron värkte lite i kroppen inför att pressa in 400 kilo häst i en hästtransport. Hur får man in ett arabiskt fullblod på två år uppför en ramp in i ett ohyggligt trångt och mörkt uttrymme? Jag vädjade efter uppfödaren och hon log bara och sa att allt skulle gå jättebra. Sedan stod jag stumt och stirrade på när hon mjukt lockade in honom in i transporten.

Plötsligt så vänder tillvaron lite. Fina Galo drabbades igår av ett plötsligt och oförklarligt lugn. Den där ystra dåren som sprang runt utan vett och sans senast var som bortblåst. Igår kändes han tusenårigt klok och eftertänksam. Detta har förbryllat mig lite, men jag njöt givetvis varje sekund i stallet och på promenaden. Varelsen har också blivit lite... annorlunda. Hon går efter mig hela dagarna och så sätter hon sina små framtassar på mitt ben och viftar på svansen och tittar på mig med stora mörka ögon. Jag tror baskemig hon sätter huvudet, lite bedjande, på sned, också. Vi har sneglat ytterst skeptiskt på varandra i åtskilliga veckor. Men nu vill Varelsen plötsligt vara med mig överallt. ÖVERALLT. Det går inte att sitta vid datorn mer än någon minut innan varelsen hittat mig och bönat om att få sitta i mitt knä. Hjärtat smälter lite. Vi börjar kanske bli en familj, till slut. Så här ser det ut just nu när jag försöker blogga. Även träningen börjar komma t

Jag vet att detta urartat till en hästblogg men jag är lite nyförälskad för tillfället. Och fascinerad. Jag fattar inte hästlogik. Senast sprang han runt utan vett och sans och nafsades. Efter att ha varit kanonfin och blivit omkörd av en timmerlastbil med två lastar timmer, och skött sig som en prins, så bytte han liksom växel och betedde sig som om han aldrig blivit hanterad förut. Bara sådär, liksom. Som om han bara kände för det. Jag åker fortfarande sju mil till uppfödaren och hanterar honom för att få lite tips och råd men om en vecka så kommer han hem till Skellefteå. Det känns jättespännande, men samtidigt ganska lugnt. Nu vet jag ju lite mer om honom. Till exempel att det värsta han kan komma på är faktiskt att springa runt utan vett och sans och nafsa. Han har exempelvis inte kommit på att det finns en ännu högre grad av jävlighet då man kan springa PÅ någon eller BITA. Och det tänker jag inte lära honom...