En trevlig inkörning

 

Jag och Jonatan har pysslat med att köra in Ares nu under värmeböljan. Hittills har det gått otroligt, otroligt, enkelt. Jag har tidigare låtit honom dra en sockerbit efter sig då och då, och har även gått med släpande tunga kedjor nära hans fötter. Det har inte varit systematisk träning utan lite utspritt här och var. Han är väldigt väl tömkörd också, sedan länge. I stallet har jag ibland tagit sopkvasten och lagt den vid hans sidor som en sidoskakel då och då, tills han inte brytt sig. Vi har gjort vissa förberedande övningar och hoppat över andra. Så vi är inget skolboksexempel om hur man borde köra in en unghäst. 

Största problemet med inkörningen, som jag sett det, är inte Ares och hur han reagerar på vagn och skaklar, utan att vi är i ett livligt stall nära stan och att det kan komma överraskningar under inkörningen som man inte riktigt kan kontrollera. Cyklister, paragliders, hundägare, bärplockare, tåg, andra travhästar, renar osv. Det har varit tryggare att rida eller tömköra för då kan man lätt gå fram till Ares och stötta honom när något händer. 

Men nu under värmeböljan så har han fått gå med vagnen och "låtsasdragit" den några gånger. Vi har låtsats sätta fast honom trots att vagnen varit helt lös och Jonatan har gått bredbvid honom med vagnen på plats, så att vi kan släppa den om han blir orolig. Han har inte varit orolig alls. 

Så igår satte vi fast honom och lät honom gå runt med vagnen. Han hann gå ett endaste varv med vagnen fastspänd innan (givetvis!) två mountainbikecyklister åkte förbi, och då blev jag lite orolig över att det skulle bli fart på honom. Det blev det inte alls. Han tittade nyfiket på dem bara. Sedan fortsatte vi. Han hade inte tagit cyklisterna med samma lugn förra sommaren!

I det stora hela verkar Ares nöjd över sin nya uppgift. Han viker även fint för skakeln när han svänger. Jag gjorde helt rätt som avvaktad med inkörningen i denna miljö, tills nu när han var fem. 

Det är en väldigt speciell känsla att köra in Ares. Jag har hjälpt till med inkörning av unghästar för travsporten, när jag var 19-25, och har alltid gillat körning. Det var ju över 20 år sedan så det känns ju lite som i ett annat liv. Men jag trodde inte att livet skulle falla på plats så jag kunde köra in en häst igen nu. 

Jag försökte några gånger med Galishimo, men han var lite för reaktiv under sina levnadsår, han hade nog gått köra in om han fick leva längre än sina 13 år, och bli en äldre häst. Jag köpte ju både vagn och sele till honom just innan han dog. 

Så livet har inte klaffat, och till slut tänker man väl undermedvetet att det bara inte kommer att bli så. 

Men så köpte jag Ares, 

lät honom växa upp i sin egen takt, 

och inser att han ändå har allt som behövs för att bli en trevlig körhäst. 

Att jag inte behöver ge upp den drömmen.

Inte ännu!