Livet är förändring

  Förra fredagen lade jag ut tre markliggande cavalettibommar för första gången, för Ares att trava över. Jag har tömkört till och från i ungefär ett år nu. Först har vi skrittat över enskilda bommar med ledare, han hade absolut inga problem med det. Han har nästan sett lite förvirrad ut över varför han fått beröm, jag tror inte han har sett bommar som någon form av utmaning.  Sedan har han tömkörts över två bommar, vilket han heller aldrig haft problem med, och nu har jag lagt ut tre. Så man kan säga att jag gått väldigt långsamt och försiktigt fram även om han varit helt lugn med uppgiften. Jag har inte bara tömkört honom ett par gånger och sedan slängt ut tre bommar och bett honom lösa det. Han har fått lyckas gång efter annan, innan jag höjt ribban.  Så såklart Ares ser ut att sköta det perfekt och flera personer har kommenterat att han verkar riktigt snäll och okomplicerad. Men jag har varit försiktig med honom. Kanske överdrivet försiktig ibland. Vi har ju tid på oss.  Tanken är

Jag fann extra långa tyglar på kapson.se (som jag inte vågar länka till då inlägg med länkar ofta plockas bort som otillåten reklam av blogspot) och de var rejält långa! Äntligen kan Ares länga på hals och nos utan att jag hamnar i framstupa läge för att kunna ge honom tyglar för att kunna sträcka ut. 320 centimeter är den nya tygeln jämfört med de vanliga fullstora tyglarna som brukar vara kring 260 centimeter. Det kändes rätt direkt! Helt otroligt att det hör till ovanligheterna att finna tyglar som tillåter en häst att sträcka ut ordentligt. De fanns inte på Hööks eller de vanliga butikerna, man fick gräva lite djupare än så tills jag fann dem på en sida för akademisk ridkonst.  Nu ska vi strax börja träna lite mer avspänd ridning och styra honom på mindre hjälper. Jag börjar känna mig tryggare och tycker det går mycket lättare för mig mentalt att följa fyrkantsspåret nu också så jag kan ge Ares lite enklare övningar till våren.  Det är ju inte konstigt att jag är spänd, för det tog

  Till slut ställde jag och Jonatan oss i hans gamla lada och tittade på ett förrådsutrymme.  "Men om vi rensar ut här, så kan man väl ändå rymma två boxar?" sade Jonatan och började mäta takhöjd och väggavstånd med laser. Det finns både el och vatten i förrådet. Takhöjden räcker precis om hästarna blir ca 150 i mankhöjd. Det skulle kunna duga provisoriskt tills man byggt ett nytt stall.  Vi började räkna på renovering, byte av stalldörr, ligghall ute, och rejält stängsel av lite stabilare sort. Jonatan har tidigare monterat rundbågehallar förut, så han vet vad som behövs. Det finns absolut ekonomi för detta, utan att någon av oss skulle gå på knäna. Förmodligen är vi klara till sommaren. Om vi växlar upp.  Men vid köksbordet gick energin ur mig. Vi har ju båda ett heltidsjobb. Visst är det roligt att fixa på hans gård, men orkar vi med att växla upp för att hålla en deadline? Är jag på hugget att växla upp? I och för sig blir ju Jonatan projektledare, och jag bistår mest med

  Jag har varit småsjuk och behövt vila massor under påsken. Mesta tiden har spenderats i sängen i Sjöbotten under tiden Jonatan har skottat och fixat. Jag som alltid brukar ligga ensam och typ titta på mina tår när jag är sjuk, nu är jag väldigt uppskattat sängsällskap till en hel flock. Det är lite mysigt ändå. På måndagen hade jag piggnat på mig och vi åkte runt lite för att titta på stall ifall vi ska köpa en ny häst.  Från början kändes det som att vi hade flera alternativ, men det dyker upp lite hinder på vägen som gör att jag börjar tveka. Den största nackdelen när jag köpte Ares var att han fick kuska runt till tre olika stall på sitt första år, ungefär. Nu har han varit på Brönet i nio månader och trivs jättebra. Så vi fann ju vår plats.  Jag vill inte utsätta en ny unghäst för upprepade flyttningar, så jag vill ju att det ska bli bra och stabilt på en gång. Denna gång så hoppas jag inte på det bästa och tänker "det löser sig!" utan vill verkligen känna att det blir

  Nej, vi har inte sagt att vi ska köpa Jaxxon ännu, men vi tittar lite på hur det skulle kunna se ut OM vi köpte honom. Och blir det inte han så kanske det blir någon annan.... Jag vill inte att det ska bli samma röra som med Ares, med flera flyttar, så nu försöker vi tänka till lite. Det är viktigt med en stallägare som är helt trygg med unghästar och unga hingstar. Annars kan det bli rörigt, vi vill inte heller ha så många människor som tycker, tänker och tolkar, så helst ett mindre stall. Det ska vara lugnt och tryggt och alla ska vara med på tåget.  Vi har hittat ett stall med två unga hingstar nära Jonatans gård som verkar helt perfekt... stallet har till och med samma hovslagare som Ares har (och som Galishimo haft) och som jag är supernöjd med. Hagarna är stora, med få hästar i, och det finns massor av utrymme för lek och bus. Stallägaren skrev även att Ares var varmt välkommen om vi ville samla båda hästarna i ett stall, men jag vill verkligen inte utsätta Ares för en flytt ti

För fyra år sedan skrev jag inlägget "Vissa dagar är tyngre än andra", du kan läsa det HÄR , då jag beskrev att jag längtade efter en till häst. Att jag sett quarterhästar på All Star Ranch och att jag önskade mig en sådan. Men med tyngd i bröstet konstaterade jag att det var för ekonomiskt riskfyllt, och att jag inte visste om jag skulle orka med två hästar. Jag minns känslan jag hade just då. Jag sörjde. Jag försöker vara positiv i min blogg men den dagen tog sorgen över. Att jag hade min älskade Galishimo men thats it.  Men ganska nyligen så kom ju Jonatan in i mitt liv. Älskade, älskade Jonatan, som funderar på att köpa en till häst till vår familj.  För vi är ju två nu, och då är vi en häst för lite. Först blir jag lite orolig och försöker kräva en welsh cob i sådana fall. Vi har ju Ares och jag är inte säker på att vi hittar en så bra häst igen. Klarar vi ens av en "vanlig" unghäst? Tänk om den är för svår? Jag visar länkar på welsh cobs och berättar om alla f

  Igår red jag Ares själv. Det var i princip vindstilla hela dagen, men en liten bris ven i öronen lite, precis när jag skulle sitta upp. Jag har kanske inte pratat om det jättemycket, men de som är närmast mig vet att jag har varit lite fobisk för blåst när jag rider. Det var ju för att Galishimo ofta sprattlade när det blåste ute, och att jag kände att jag tappade kontrollen. Till och med när jag är hemma och det blåser till i ett fönster så kan jag rysa lite, trots att det absolut inte är ridrelaterat. Ljudet av vinande vind har blivit starkt kopplat med obehag för mig. Det har råkat bli hårdkodat i reptilhjärnan. Trots att Galishimo varit borta i 20 månader nu.  Men jag tittade på Ares lugna ögon, och såg hur fint vinden spelade i hans långa, vackra, slingade man, och så satte jag mig upp utan problem. Helt ensam. Jag var inte ens rädd. Jag reflekterade bara över att jag brukar bli rädd.  Tyvärr så blev det snöstyltor under skorna och det var även is på sina ställen, så det gick in