Livet är förändring

Nu när det går bra att röra på sig igen så är jag mycket motiverad att börja träna igen. Det går bara lite trögt att få igång rutinerna igen. Igår: Kom på gymet, insåg att mitt gymkonto för Biocircuit stängt ned sig och jag kunde inte längre träna som jag gjort tidigare med förinställda redskap för vikter, repetitioner och motstånd. Detta var inte ett tekniskt fel utan ett Katarina-fel då jag inte bekräftat mina uppgifter inom GDPR vilket gör at systemet stängs ned efter ett antal veckor. Detta konto gick inte återställa och jag var tvungen att fixa en ny träff för att göra om alla inställningar. Efter att jag bokat en ny träff så tränade jag på egen hand på ett sätt som bäst kan beskrivas som halvdåligt. Idag: Kom till gymet med full gymbag och redo att öppna mitt konto och få mina inställningar etablerade igen av en Personlig tränare. Jag hade handduken, skorna, tvål och smink med mig. Och... och... vänta nu. Har jag glömt gymkläderna? Är de hemma på tork efter gårdagen? Just

Minns ni inlägget jag skrev för fem veckor sedan? Jag skrev  Förlåt kroppen! och berättade hur min kropp tenderar att få inflammationer om jag stressar mentalt, men inte rör på mig fysiskt. Jag fick ju inflammationer i alla stora ledgångar i hela högra sidan och har haft lite svårt att röra mig. Sedan koncentrerade sig inflammationerna till mitt högra knä. Jag har haft svårt att böja mig ned på marken och ta mig upp igen. Men NU börjar det äntligen bli bättre! Det tog alltså fem veckor för kroppen att komma på banan igen! Helt galet att det kan bli så konstigt, och en mycket viktig läxa för mig. Kanske försvann det för att jag hade ordentligt med mensvärk i helgen och tog väldigt mycket Ipren för att klara att rida och aktivera mig. Jag var ju även funktionär på en hopptävling i lördags också, och då tog jag en Ipren lite då och då, för att klara av att göra mina funktionärs-uppgifter på tävlingen, utan att krevera av mensvärk. Då blev det väl en omedveten ordentlig kur mot inflammat

Jag och Galishimo tog en uteritt med Ebba och Måns idag. Ett blött lager snö hade lagt sig över långturen (den vi brukar skritta på två timmar) och Galishimo tyckte allt var otroligt spännande. Vitt och allt. Måns hade inga intentioner alls att gå först och föste den mycket tittiga araben främst i ledet. Jag funderade på hur Galishimo skulle hantera att gå först under hela uteritten, utan att bli allt för nipprig, men han skötte sig riktigt bra. Jag kände att han var vaksam och lite spänd och att han ibland höll andan och tittade sig ängsligt omkring, men han tågade framåt hela tiden utan att stanna eller bråka. Men man ser att han anstränger sig. Ibland förstår man inte hur bra Galishimo sköter sig förrän man sitter av. I detta fall satt jag av efter ca 6 km, när det kom en mötande bil. Glädjen blev stor. Mycket stor. "NÄMEN GUD KOM DU NED TILL MIG?! VAD ROLIGT!!" utbrast Galishimo och började ivrigt slänga på huvudet, takta och frusta. Sedan kom gäspningarna. Gå

Efter förra veckans oktoberdepp om att jag var fast med en vinglig, överkänslig arab så har det hela långsamt övergått till en rätt så stor nöjdhet. Kolla bara travlängningen här ovan. Jag sitter i princip bara på honom, slappnar av, blåser ut luft, och länger tyglarna. Då följer hela hästen med bakifrån och fram till bettet. En riktigt bra kraft från bakändan. Må så vara att Galishimo är liten, har dåligt sadelläge, och inte har några flashiga gångarter att stoltsera med; han gör allt så rätt han bara kan. Han var riktigt rolig att rida. Vi har fortsatt jobba med vänsterbenet och jag tycker mig känna att det går ganska bra det med. Sadeln ger lite stolsits men jag kan inte påstå att Galishimo på något sätt missförstår vad jag vill göra. Sedan har jag tränat massor på att slappna av med inner ben i vänstegraloppen och inte dra upp det, precis som jag skrev senast. Första varven gick det inte alls och jag satt mindre bra. Jag satt framåtlutad med uppdraget knä, precis som på

Jag har ju väldigt lätt att sitta rakt över Galishimo i högervarvet. I vänstervarvet är det ju lite svårare, och jag har börjat fördjupa mig allt mer i detta. Vad är det egentligen som händer, och varför?  Så här enkelt är det att sitta på Galishimo i vänster galopp, på volt, när han bär sig bra och är ungefärligt böjd och ställd i rätt riktning. Bekvämt och fint. Jag håller händerna någorlunda bredvid varandra och har samma tyngd i båda stigbyglarna. Kanske är min inre höft lite framåt, men det är ju inte så konstigt, det är ju Galishimos vänstra galopp och vänster bog som ska fram.  Så här kan det plötsligt bli några sekunder senare, utan att varken jag eller Galishimo förstår varför.  Jag sitter plötsligt inte längre rakt över hästen, utan har tydligt hamnet med vikten på Galishimos högra sida, samtidigt som jag liksom vikt mig inåt åt vänster.  Det syns att vi är i obalans. Min vänstra hand har glidit ut från min kropp och in mot cirkelns mitt, för att med tygeln för

Det kan ofta vara bra med motivations-svackor för man tvingas fundera igenom sina beslut och val. Jag har aldrig varit rädd för att tänka igenom saker och har alltid fnyst lite åt rådet: "Tänk inte mer på det." Oftast kommer man ju fram till något vettigt när saker har fått snurra några varv. Det gäller inte bara ridsporten utan även livet i stort. Jag har aldrig sett på mig själv som en person som ägnar sig åt ältande, men jag kan gott och väl ge mig själv någon vecka på att grundligt fundera igenom något, om det är något som skaver. Att äga en häst är dyrt och tidskrävande. I början är hästägandet ofta väldigt roligt. Man kan nästan få en  förälskelse i sin nya familjemedlem, men hur man än vrider och vänder på det så kommer en vardag, som man också måste få mening i. Det är ofta där som hästägare kan börja villkora sin vardag med sin häst, mot utbyte av att det sker en utveckling. Ordet utveckling blir ett flaggskepp och ett kvitto på om vardagen är meningsfull el

Får man vara supertrött på sin egen häst? Det får man väl? Idag har jag varit lite förkyld och trött, och har kämpat med att höja formen på Galishimo. Det blir bra stundvis, men i det stora hela väldigt, väldigt, vingligt och okontrollerat, framför allt i galoppen. Kanske inte så konstigt att det blir vingligt och okontrollerat då han mestadels fått gå i lång form. Men också för att han är han.  Vänstervarvet är som ett långt återkommande gräl då jag ber honom att inte flytta över min vikt på sin högra sida och han gör det ändå. Jag trycker till med min vikt på vänstra sidan och han blir kränkt och bromsar farten och låter valfria hästkroppsdelar slingra sig loss och glida iväg åt valfritt håll, ungefär som ett skepp som plötsligt bestämmer sig för att falla isär mitt under seglatsen, så att alla plankor och delar lösgör sig från varandra och glider ut planlöst över vattnet och vågorna, och sjutton saker måste korrigeras på fem meter. I galopp. Typ att jag försöker säga till