Livet är förändring

Kristi himmelfärdsdag har inneburit att jag inte behövt arbeta. Det var ett bra läge att stoppa Galishimo i transporten och åka till ridhuset. Vi har ju inte varit där så mycket i år efter att jag lade ned ambitionerna lite. Dessutom blir jag ju rätt så rädd ibland, och kände mig ganska slut efter ridhusträningen. Jag har ju förstått mer och mer, med åren, att ridrädslan egentligen är ett symtom på att jag inte återhämtar mig ordentligt i livet i stort. Har jag jobbat hårt och återhämtat mig för lite så är ridningen ofta den lilla droppen som får bägaren att rinna över, så det är inte så tokigt att ta pauser för återhämtning. Idag slet blåsten i fogarna i ridhuset, och det både knakade och knäppte, men träningen gick ändå hyfsat bra. Galishimo var lite återhållsam med energin och jag fick driva honom en hel del, särskilt i galoppen hade han handbromsen i, och jag blev väl lite osäker och drev inte riktigt så mycket som jag borde. Men det kommer fler tillfällen att träna mod i ri

Elin, som förut varit medryttare till Galishimo, hälsade på oss i lördags. Jag bjöd henne på en ridtur med Galishimo och hon bjöd på bullar. Hon har ju både sambo och hus och hundvalp kombinerat med heltidsstudier så det händer mycket roligt på den fronten! Jag glömde tyvärr helt bort att jag hade en mobil och hade kunnat filma dem. Jag märker att jag låter lite annorlunda när jag pratar om Galishimo nu, jämfört med förut. Jag är mycket mer nöjd med honom nu när han lugnat ned sig och går att lita på i betydligt högre utsträckning. Att köpa en westernsadel blev succé och uteritterna blir bara stabilare och stabilare. Det var roligt att visa upp honom och den fina form han var i, och vad vi övade på. Jag passade även på att göra en galoppövning då jag "rundade" Elin med ganska liten marginal där hon stod på marken, och Galishimo tog lydigt och bärigt en bra galopp med snäv sväng runt henne. Jag var hur nöjd som helst.  Bild från min uteritt med Galishimo i söndags. Förut

Jag och Björn for ut med Galishimo idag, söndag. Jag blir lite full i skratt när jag tittar på filmerna från hjälmkameran då jag fnissar och pratar så mycket. Det låter verkligen lite goofy men det bjuder jag på. Det låter nästan som att jag pratar i telefon med någon som inte hörs, men jag pratar faktiskt med Galishimo och jag kan plötsligt börja skratta när jag märker att han får lite plötslig energi. Det tror jag för övrigt är hästars sätt att fnissa på; när de plötsligt får lite livligare steg utan anledning. Det märks bara inte så tydligt på filmen då jag håller igen den energin när den kommer. Sedan ropar jag på Björn lite då och då och ibland hör han mig, och ibland inte. Men just idag spelade det inte så stor roll...

Idag var det riktigt grått och regnigt så jag återanvänder förra veckans bild på Galishimos löshoppning. Han var otroligt duktig denna kväll och gör stora framsteg varje gång. Det är ju väldigt olikt honom att vara så lugn och göra så fina framsteg, så jag har verkligen försökt att tänka igenom varför han responderar så bra på löshoppningen helt plötsligt. Denna fredag kunde han ligga stadigt på en större volt i galopp och självmant hoppa varv efter varv i lugnt tempo utan att jag drev på honom. Jag skickade bara ut honom på uppdraget och han höll det. Hoppen blir lugnare och mer precisa för varje gång. Det enda jag kan komma på att jag gör annorlunda denna säsong är att jag ägnar ganska mycket tid åt att bara stå bredvid honom och göra ingenting. Jag vet inte om detta sänker oron hos honom och ger honom mer tid att tänka. I stora drag kan jag gissa på att jag står stilla och "hänger" med honom i frekventa pauser, lika mycket tid som jag tränar honom. Så om jag är på r

I onsdags fortsatte den dåliga magkänslan. Den krockade tyvärr med Galishimos dåliga magkänsla. Han hade upptäckt att björkarna slagit ut. Jag försökte djupandas. Han var förfärad. Och lite förolämpad. Skulle björkarna få slå ut sådär och prassla för vinden helt ostraffat? Jag höll på att bryta ihop. "Jag orkar inte mer, förlåt..." stånkade jag, med glansig blick till Ebba som red Rand. "Det är helt okej!" sade Ebba glatt. "Eller jo förresten... jag provar lite till..." flåsade jag och skrittade vidare. Galishimo såg en björk till. Och blev ännu mer förfärad. "SÅG DU?!?" utbrast han till Ebbas häst Rand och vände sig hastigt om. "Jag tänker inte ens bemöda mig ett svar på den frågan." svarade Rand, lätt uttråkad.  "Jag... klarar... inte mer..." sade jag igen till Ebba. "Vi kommer att överleva! Jag räddar oss!" sade Galishimo. "Det är dig jag är rädd för." försökte jag förklara för Galishimo. H

Eftersom jag är nöjd med mitt liv, min häst, och allt som händer på jobbet, men känner mig lite trött, så har jag börjat snegla lite på min kost igen. Jag tror verkligen på talesättet att "magen är vår andra hjärna" och att bukhjärnan, eller det enteriska nervsystemet (ENS) även kan påverka hur vi mår och känner oss. Forskningen fokuserar ju starkt på detta område och verkar hitta både det ena och det andra sambandet. Man har bland annat sett att glädjeämnet serotonin till största delen produceras  magen och inte alls i hjärnan, som man trodde förut. Efter att det glada serotoninet producerats i tarmen så åker det med blodomloppet rakt upp i hjärnan och får oss att känna att livet är allmänt gött. Och hur tarmen producerar serotonin påverkas ju av vad vi äter. Är det mitt rätt så stora intag av Huel som försämrat magkänslan? Teoretiskt sett så borde den förbättra magkänslan då det är ett hälsosammare alternativ än vad jag ätit tidigare.  Men det kanske är omställningen som

I dag åkte jag till stallet bara för att pyssla med Galishimos man. Det tar ett tag att genomföra, nu för tiden. Han hade vanliga flätor på kursen och jag kände att jag ville vika ihop dem för att undvika nötning. När jag kammade ut flätorna såg de ut så här, jag tog faktiskt en sax och toppade någon centimeter av manen för att få en lite jämnare kant. Sedan buntade jag ihop allt i små knutar. Galishimo har kliat av sig ganska mycket man vid manken så jag har försökt att smörja in det området med salva så får vi se om han fortsätter klia eller inte. Men vilken skillnad det blivit jämfört med ett år sedan, som på bilden nedan!