Livet är förändring

Jag slogs av en tanke i morse när jag funderade på planering inför kurser på våren. Är det verkligen värt att gå kurser med Galishimo? Det kanske låter lite deprimerande och som någon slags uppgivenhet om utveckling, men samtidigt ganska realistiskt. Det blir en viss stress att gå på kurs med Galishimo och många gånger har jag betalat upp till 550 kronor för att göra något jag lika gärna kunnat göra ensam. Det beror ju på vad Galishimo reagerar på och inte. Låt oss till exempel ta mitt nyårslöfte om att åka på en westernkurs med Galishimo. Det kan kosta upp till 1500 kronor för två kurser fördelade på två helgdagar. "Hur tror du det kommer att gå?" frågade Björn, och mitt spontana och ärliga svar var: "Ja det beror ju på vad som händer på läktaren." För så är det ju. Det som avgör om jag lär mig något på westernkursen är vilka som sitter på läktaren och vad de gör. Har någon en bjäbbig och nervös hund så kan jag garantera att detta tar upp 90% av min och Galishim

På söndagen planerade min ridkompis Jennie ridpasset. Jag tror hon blev lite inspirerad när vi gjorde "blomman" och "Kyras fyrkant" förra helgen, hon hade en bra ridbok och kom på att det kanske var dags att använda den.  Så då kom det en rolig övning som både jag, Jennie och Julia tog oss an. Så var alltså tre personer och 1 liten arabhäst, 1 islandshäst och 1 dressyrhäst. En härlig blandning alltså, som ville trotsa snöovädret ute. Klart som tusan vi ska göra flugan! Galishimo skötte sig jättebra i blåsten. I stället för koner så använde vi IKEA:s pottor.  I slutet stormade det verkligen till så att linorna verkligen vek sig och fladdrade mot ridbanan, och Galishimo skötte sig super och följde lydigt kanten trots fladdret. Han var mycket starkare och mer lyhörd än i ridhuset igår. Han bar sig bättre och lyssnade mer på mig. Han var nog lite spak av alla intryck igår. Sedan red jag och Julia ut och efter en inledande panik över Lasse när han körde trakto

I helgen har Björn varit sjuk och jag har tagit hand om Galishimo på egen hand. Det har varit riktigt skitväder. Kallt och blåsigt och snöoväder. Hela Januari har varit tufft vädermässigt och jag hoppas på att februari snart kommer med lite bättre väder. På lördagen skottade jag fram hästtransporten igen. Jag tänkte träffa Anna, Indra och Pride i ridhuset på ridskolan och tänkte att det borde gå bra nu när Galishimos skada i bakbenet (som han fick i november) nästan läkt igen. Är det något man inte vill ha i ett sår, så är det ridhussand... Resan blev bara lite läskigare än väntat. Trots att väderapparna spådde snöfritt väder så snöade det en hel del och det låg ett fluffigt lager snö på marken. Stallägarens snöslunga är på reparation så det var snöigt efter vägarna runt stallet och på stallgången. En häst skulle lasttränas, och en annan skulle iväg på tömkörningskurs, så det var fullt buller ute på stallplanen. Trots liv och rörelse gick Galishimo direkt in i transporten, trots at

Jag hade ju shoppat lite grejer innan jul, från  Western Horsemen , men grejerna drog ut lite på tiden innan de dök upp. Men idag kom äntligen tränset jag letat efter. Jag köpte det ju lite på känsla för bilden var ju lite halvtaskigt fotad och inte så beskrivande: Det jag gick på främst var ju att färgen var den färg som mest liknande Galishimos westernsadel, samt att den hade ett v-ringat pannband och något som verkade vara silverdetaljer. Jag blev MYCKET glad när jag öppnade paketet, inte bara för den lilla godispåsen som låg där och som uppslukades med brådska, utan även hur fint tränset och tyglarna var! Kolla in! . Supersött blev det! Det lilla V-et i pannan står dock nästan rakt ut men det hoppas jag beror på att lädret är nytt och oanvänt, och att det mjukar upp sig så småningom. Söt som socker blev han då. Vi red lite dressyr på ridbanan i -19 minusgrader och Galishimo var mer trygg än vad han varit på veckor, det var riktigt roligt att rida honom. Det blir

Jag vaknade mitt i natten, i min lilla etta, och kände genast att något var fel. Jag hörde inte terven. Jag sträckte ut en hand för att känna om hon låg bredvid mig i sängen men det var tomt. Märkligt. Jag trevade mig fram genom mörkret för att gå på toaletten och tänkte genast "Något är väldigt fel. Hon brukar kliva upp och gå runt lite när jag går på toaletten... varför är hon inte här? Mår hon inte bra?" Sedan så vaknade jag till på riktigt. Ungefär samtidigt som rörlamporna på toaletten blinkat till och börjat lysa kallt. Min hund dog när hon var 13 år och hon har varit död i snart fem år. Vi har inte setts på snart fem år. Hon har inte sovit med mig på snart fem år. Det är väldigt, väldigt, många nätter. Men ändå känns det, innerst inne, som vi bara är ifrån varandra, tillfälligt. Insikten slog mig som en känga och jag begravde ansiktet i händerna och grät. Fingrarna kommer ihåg pälsen så väl för jag har strukit händerna över den så många gånger under så många år. Vi v

Idag kände jag redan på fyrkantsspåret att Galishimo Challenge ligger långt borta. Långt borta. Att skritta på lösa tyglar var inte riktigt ett alternativ. Galishimo var väldigt tittig. När vi började trava så var han väldigt mycket i gasen och ville skjuta iväg som en kanon, små och mycket ambitiösa ryck som han gjorde då och då. Det är jättebra på ett sätt, eftersom han varit lite spak efter förra ryttaren testat honom, och sedan så har han ju inte varit helt tillfreds med bettet och den låga formen. Så "skjuten-ur-en- kanon"-formen är ju bra och ett tecken på att han mår toppen. Så jag borde vara glad. Jag blev lite skeptisk. I stället för fina tempoväxlingar i trav och galopp efter fyrkantsspåret så tog jag ned honom på skritt-några-travsteg-skritt-igen för att få honom att varva ned och ge upp tankarna om galopp. Sedan så red jag kringelkrokar så han inte skulle få någon raksträcka att bralla iväg någonstans. Tyglarna kortades ytterligare. Sedan gjorde jag d

Det började komma några protester från Galishimo på stångbettet. Han slutade söka eftergift och några gånger i galoppen har han velat tvärstanna och kastat upp huvudet. Det skulle ju kunna bero på att jag inte vågar ta i honom så ordentligt då jag är rädd om hans mun, och den här hästen upptäcker snabbt nya trix om jag blir osäker över något. Exempelvis kan han märka att slutar ge signaler om han höjer huvudet, och då kan han tro att det är precis vad jag vill. Varför skulle jag annars sluta ge honom signaler? Om jag inte vore nöjd? Det kan ju också vara att han har lite trångt i sin lilla arab-mun och kanske fått något skav någonstans. Han har ju gått superfint på bettet fram tills nyss. Men jag tänkte också att det kan bero på att han är lite sliten av att gå i den låga formen som westernhästar ofta ska ha. Han har ju varit bekväm i den formen länge men kanske inte gått i den så långa stunder som jag ridit honom i den nu. Så det kan ju vara muskelvärk eller ledvärk, precis som man