Livet är förändring

Jag joggar ju några kvällar i veckan och har varit väldigt stolt över att min stad är en trygg stad att jogga i. Jag brukar välja att springa vid vattnet som löper genom staden, och jag har inga som helst problem med att springa ensam i mörkret med pannlampa på områden som inte är belysta. Jag känner mig trygg. Dessutom har jag haft ovanligt bra rutin på höstens jogging. Denna vecka har jag joggat 1,5 mil fördelat på tre pass. För att kunna följa vattnet fram och tillbaka så passerar jag två broar, en vacker träbro nära mitt hem och en bro närmare centrum. Men, vad gör man nu när det har blivit två polisanmälda försök till våldtäkt efter min joggingrunda? Vid bron vid centrum? I helgen var det överraskande skönt med en 'ordentlig hund' på joggingturerna. Tvekar inte alls om att helghunden skulle sätta krokodiltänderna i någon som ville göra mig illa. Å ena sidan så verkar mönstret vara att våldtäkterna sker sent på lördagsnätter. Man kan gissa att mannen som skapar dett

Björn har varit i Boden med jobbet i helgen, så jag har fått ta hand om vår nya helghund från torsdag till nu på söndag. Vilken hund! Otroligt snäll och lättsam. Jag har dock hittat några egenskaper som jag tror är typiska för hennes ras, American Staffordshire terrier. Jag kan ha fel men jag får känslan av att det kan höra ihop med hennes ras. Jag blir gärna rättad om jag har fel, av dem som kan rasen bättre. 1. Hon vill gärna vara riktigt nära. Hela tiden. Helst vill hon sova omvänd sked på nätterna med rumpan på huvudkudden (läs: i mitt ansikte). 2. Hon vill gärna brottas och blir stimulerad och väldigt busig om man börjar småputta i henne.                                 Min söta mamma  kom med systemkameran och fotade henne lite. 3. Hon har inget problem med att vara i mitt ansikte. Både med att man kan pussa henne och att hon gärna tvättar mig (lite väl) kärleksfullt. Vissa hundar kan tycka det är obehagligt om man är i deras ansikten... 4. Väldigt matglad. Ma

Ursäkta frånvaron. Jag måste erkänna att tiden som annars gått åt att blogga, i stället gått åt att pricka av saker på min "att-göra-lista". För att jag skaffat en sådan. Det har varit mycket jag har velat hinna med denna vecka och det behovs tydligen bara en googleplanering och en "productive"-app för att jag ska gå igång ordentligt. Det är snudd på att listor inte är bra för min hälsa. Snudd på. Samhället säger ju att man mår bra av att minska på sin skärmtid och vara mer aktiv, och att man mår bra av att få mer gjort. Samhället pratar om effektivisering och att leva livet optimalt och inte söla bort sina timmar. Min mobil meddelar mig varje vecka hur mycket, eller lite, skärmtid jag använt mig av under veckan. Samhället tycker att sölande är dåligt och aktivitet är bra. I bland så faller jag för frestelsen och tänker att samhället har rätt. Sedan kommer man plötsligt på att antalet stressrelaterade sjukdomar ökat markant de senaste tio åren, samtidigt som samhä

Galishimo beter sig fortfarande väldigt spänt. Han drar ihop sig krampaktigt av sadelgjorden och har väldigt mycket energi. Detta i kombination med att vi saknar djupsnö att plumsa i, för att få energin att pysa ut lite, gör att jag blir lite skeptisk att rida honom. Milt uttryckt. Det har gått bra i sällskap, men idag skulle jag rida honom ensam på fältet, tänkte jag. Jag ångrade mig efter ca tre minuter då Galishimo började dra ihop kroppen som en liten kanin i ren överskottsenergi på fältet. Det är den värsta känslan. När jag märker hur hästen positionerar sig för att rikta kraften åt alla tänkbara håll, sannolikt uppåt, så blir jag inte kaxig. Det blir fint på bild då det nästan liknar en piaff. Men fruktansvärt olustigt att uppleva. För bockningarna kan komma snabbt som blixten. Från stillastående om så önskas. Åt vilket håll som helst. Så jag satt av. Och blev så arg och besviken på mig själv att jag grät. Ena delen av mig sade att det var klokt att kliva av då han kändes som

Jag hade min första jobbdag idag! Jag orkade bara jobba fem timmar, men är ju ändå friskare så det går åt rätt håll! Efter jobbet så insåg jag att både kök, skafferi och frys numera är totalt tom på mat, och att jag borde göra en ordentlig storhandling så jag inte behöver bekymra mig över matfrågan på ett tag. Sagt och gjort; Jag kände mig lite yr och febrig så jag tänkte att jag tar en vagn i stället för en korg, och så fyller jag vagnen med flera kassar av frukt, mat och annat, så jag har gott om valbarheter hemma i kväll, och för veckan framöver. Efter att jag strosat runt, och även köpt lite extra grejer som kan vara bra att ha senare, så rullade jag, lätt utmattad, slutligen min tre kassar tunga vagn till självbetjäningen, för att betala hela kalaset. "Kunde alla varor scannas korrekt?" frågar datorn. "Ja" trycker jag på. Röd lampa lyser. En trevlig kassörska kommer gåendes: "Jasså, ja då är det dags för helavstämning. Lägg upp alla dina varor på ba

Jag är fortfarande sjuk, men orkade åtminstone titta till Galishimo igår. Jag släppte honom en stund på ridbanan och löslongerade honom lite, för att se att han mådde bra. Han är så fruktansvärt gullig under löslongering. Han håller sig nära mig i alla gångarter och lyder minsta lilla ljud. Jag spelade in en liten snutt och satte ut den på instagram, och insåg hur många olika ljud jag använder och att han verkar förstå dem allihopa. Först har jag ju de klassiska "Psst!" för trav och "Galopp!" för galopp, samt "Hooow" när han ska växla ned en gångart och "Prrrt!" när han ska stanna. Han lyder samtliga kommandon utan någon som helst förvirring. Men jag har även en hel uppsjö av andra ljud som han lyssnar på också som har lite mer luddiga innebörder. "Kom! Kom! Kom! Kom!" säger jag när jag inte vill att han ska tappa takten, ofta i samband med att han exempelvis galopperar och börjar bli lite långsam i stegen. Skrittar han för lång

Jag skrev om det på facebook, men fröken H är avlivad. Hon dog för en månad sedan och det var där någonstans jag färgade håret rött. Jag ville skriva lite om det men det är alltid lite svårt att skriva om andras djur. Hon tillhörde ju inte oss och tog bara lite semester till oss vissa helger. Men hon lämnade ändå ett tomrum efter sig. Hon var en mild och mjuk hund som älskade Björn och ... ja.. accepterade mig, åtminstone. Hon var en väldigt lyckad korsning mellan schäfer och rottweiler, mamma skrev ut en bild på fröken H och Björn, och så ramade vi in bilden och gav den till honom. Hon var Björns hund. Hon hade valt honom. Mer än vad hon valde sina egna ägare. Dom var ett team, och det var därför han ofta tog hem henne till sig. Men nu är de inget team längre. Nu är hon borta. I helgen har jag varit sjuk och mestadels legat i sängen. Mina stallvänner har tittat till Galishimo och skickat bilder på honom där han står i sitt täcke och trycker i sig mat, i regnet. Det är åtminstone