Livet är förändring

Minns ni när jag hittade min 10 år gamla mountainbike på stan i februari? Jag blev överlycklig, tog hem den och drömde om att restaurera den.  Några veckor senare fick Bonken dock begravas en containerbegravning på återvinningscentralen. Det sved. Min Bonk. Som jag cyklat terrängtriathlon med och tjejvättern och jobbpendlat i Gävle med, och gjort en massa annat. Den fick vila i frid tillsammans med mina minnen. Stackars Bonken. Och stackars mig. Men nu blåser vindarna lite annorlunda. Som ni läste för ett tag sedan så kände jag mig lite uppgiven med Galishimo. Ibland blir det lite jobbigt med dressyren och ibland känner jag att jag får kämpa för mycket med både mig själv och honom. I grunden är han ju en jättemysig och älskad familjemedlem men det blir ingen kometkarriär för oss när det kommer till dressyren, och det är ju inte heller det som han är avlad för att prestera inom. Så jag funderar på om de där sadelpengarna jag sparat, för en fin dressyrsadel, borde gå till

Sommarvärmen fortsätter steka trots att det inte ens är juni ännu. Vilken tidig sommar! Galishimo låg och myste i solen när jag hämtade honom i söndags. Han halvsov sig genom uteritten också. Detta är en väldigt stor skillnad jämfört med förra våren då han var så spänd och uppskruvad, att jag bara orkade rida ca 3 km på uteritten, innan jag gav upp och klev av. Det blev ju bättre ju fler uteritter vi var på. I söndags satt jag tryggt i sadeln i två timmar, och Galishimo halvsov och skrittade och snubblade lite här och var. Han tyckte inget var särskilt spännande. Förutom en väldigt ung travhäst som blåste förbi, då var han spänd i fem minuter, sedan orkade han inte göra livet märkvärdigt längre. Nu hade han ju sin bästis Corzo som tagit ledningen också, så det hjälper ju mycket för den lilla själsfriden i den lilla arabhästen. Björn följde med på promenaden och tog lite fina filmsnuttar och jag klippte ihop det på kvällen.

Sådärja. Nu är kontaktlappen uppe med namn och telefonnummer på tre anhöriga. Och jag har en fin liten lapp i bilen också. Nu är det fritt fram att knocka sig medvetslös, få komplicerade frakturer eller hamna i vilka livsfarliga situationer jag än behagar, när jag åker iväg på äventyr med Galishimo.  Med en kontaktlapp kan inget gå fel! Inget!

Jag och Björn bestämde oss för att byta handtag på transporten, eftersom det gamla handtaget (givetvis) var trasigt, och inte gick att öppna inifrån. Vi fann nästan den exakta kopian av det tidigare låset, ett handtag som givetvis inte kom från transportmodellen utan från en husvagnsmodell (givetvis). För varför skulle den tidigare ägaren köpa nya delar från transportmärket när man kan göra på sitt alldeles egna sätt? Googla "reservdelar Cheval Liberte" verkar ha varit överkurs. Vi kör husvagnsmodellen. Nu är monteringshålet i dörren alldeles för stort för att originalmodellen ska passa, så nu måste vi i stället beställa in något som liknar det nuvarande låset. Nu är det för sent för orginaldelar, god damn it! Den nya låsmodellen passade inte (givetvis) då det blev ett stort glapp som gjorde att dörren kunde öppnas en centimeter även vid låst läge. Vi fick granska det tidigare låsanordningen som denne tidigare kreativa tidigare ägare sågat av här och var (givetvis) och v

Dagens övning var (bland annat) att göra en kvarts bakdelsvändning i en fyrkant. Jag trodde jag skulle vara ensam i ridhuset men Björn tog en promenad till ridhuset och kom och filmade. Björn var inte helt inne på att vi skulle göra en fyrkant bara, och tyckte att vi kunde göra lite rundare övningar. Det är mycket svårt att ta mig själv och hästen på blodigt allvar när Björn är med. När jag ska prestera och leverera fantastiska framsteg, korta tyglarna och pressa mig själv och Galishimo till det yttersta, det är då jag lätt tappar motivationen... Dressyr ska ju vara trevligt för alla.

Min receptionist och kära vän Josefin gjorde nyligen laminerade (inplastade) kontaktlappar till mig och Galishimo, hela sex stycken! Jag hade pratat om att jag ville ha en kontaktlapp att ha på Galishimos sadelskåp, med olika telefonnummer att ringa om något hänt mig eller Galishimo. På kontaktlappen hade jag skrivit mitt nummer, Elins nummer, mammas nummer och Björns nummer. Jag hade även en liten bild på mig och Galishimo på lappen, så man ser att det är rätt ryttare eller häst. Det finns ju nästan 30 hästar på lantbruket där jag har Galishimo, och det roterar ganska ofta olika ekipage, så det är inte lätt att hålla reda på varandra. Men nu fick jag alltså några bonuslappar i olika storlekar. Det är ju så att när man väl står där, med flera plastlappar, det är då man inser att kontaktlappar är ju faktiskt bra att ha lite överallt. Exempelvis kan jag ha en kontaktlapp i handskfacket på bilen, och sätta fast den där man brukar fästa bilens parkeringsbiljett, på insidan av bilens fram

Jag insåg ju att det fanns en annan bild på Elin och Galishimo som är precis från ett år tidigare. Bilden här ovan är ju från i helgen nyss, den 20 maj 2018. För nästan precis ett år sedan, den 21 maj år 2017, så red ju Elin också Galishimo. Här ovan är bilden på det! Jämför man bilderna så verkar han ju ha blivit både starkare och i bättre form. Förmodligen mest för att jag kunde rida honom hela denna vinter, och det har jag inte kunnat förut. Att han hållits igång under hela vintern gör ju gott för hans form och steg. Och vilken skillnad i väder vi har! Detta året skippade Västerbotten våren och det blev sommar direkt. Ingen omställning här inte. Bara pang på med högsommarvärme. Skönt men överraskande!