Livet är förändring

Veronica har köpt en ny häst, och vilken häst sedan! Stor (i mina ögon åtminstone), svart, nätt och tydligen en stamtavla med hoppkanoner! Det verkar vara ett väldigt lyckat köp. Hästen är lite grön, men väldigt rar. Det blir spännande att se om de börjar tävla till våren eller sommaren! Galishimo fortsätter bli lugnare och finare nu, trots sporadisk ridning. Elin har ridit honom både igår och idag, och jag har följt med på skidor. Det har med andra ord blivit fyra skidturer med Galishimo  december. Jag är ju inte helt frisk ännu men det börjar ta sig. Galishimo sköter sig kanonfint och jobbar på jättebra när Elin rider. Jag tog med mig ett grimskaft som jag fäste vid bröstan på Galishimo, och han fick som vanligt bogsera mig lite på hemvägen. Han verkar nu helt ha vant sig vid skidorna, och han har nu inga problem med att dra mig, och låta mig åka efter honom.   Fast lite nyfiken blir han ibland, och måste kika lite... 

Nu börjar ju året närma sig sitt slut och det är dags att summera året 2017. Året blev ett otroligt bra år, detta år har varit betydligt lättare än tidigare år. Jag har haft riktigt bra människor omkring mig och det har blivit massor av fina bilder. Jag kan inte vara annat än tacksam. Till att börja med sålde min kompis John mig sin fyrhjulsdrivna Honda CR-V! Efter flera års längtan och sparande så hade jag ÄNTLIGEN en bil med dragkrok OCH en fungerande hästtransport! Det var Veronica som hjälpte mig att övningsköra med bilen och transporten, och hon lärde mig grunderna i hur man kör och backar transporten rätt. Sedan blev det en hel del transportträning, och Galishimo var mindre nöjd. Han var livrädd, rent ut sagt. Det hände ju en transportolycka år 2015 så han kanske kom ihåg den. Vi transporttränade grundligt i flera veckor innan jag ens körde ett långsamt varv runt stallplanen. Han tränades faktisk att vara i transporten varje helg i två månader , innan vi åkte på den för

Jag är fortfarande krasslig! Det har gått 26 dagar! Men det har varit olika symptom så jag tror jag från början bara var väldigt utpumpad efter en hektiskt tid på arbetet, och sedan har immunförsvaret blivit sänkt och jag drog på mig olika förkylningar/influensor. Men nu är jag varken stressad eller utpumpad och väntar bara på att kroppen ska komma ifatt med "storstädningen" inne i kroppen. Jag är definitivt på bättringsvägen så jag känner ingen jättestor panik. Jag har ju varit långdraget sjuk flera gånger detta år så jag börjar acceptera det. Jag har i alla fall tvättat undan en stor mängd smutstvätt och gjort lite kycklingsoppa i crock-poten. Hemmet börjar se okej ut. Jag orkar ju jobba också, men absolut inget mer. Saker jag är tacksam över nu när jag är långdraget krasslig igen: 1. Jag har inte barn. Att vara så här krasslig och ha barn hade inte varit någon hit för varken mig, barnet eller barnets pappa. 2. Jag sover som en stock och har alla kognitiva funktion

 Kläder som passar aktiva tjejer! Jag vill presentera årets bästa julklapp: Ett underställ från Kari Traa. Det fick jag av min mamma. Kari är en norsk freestyle-skidåkare som är lika lång som jag är, och väger lika mycket som jag gör. 168 cm och 65 kilo. På ett ungefär. Det skulle inte förvåna mig om vi har ungefär samma kroppstyp också då även jag har en uppsättning muskler under mitt fett, trots att jag inte är elitidrottare. MEN, när en sådan tjej designar friluftskläder, så kan det inte bli fel för mig. Omöjligt. Så jag fick detta set av min mamma, och jag älskar det! Jag har haft det varje dag sedan julafton. Och det var julafton för fyra dagar sedan. Jag borde skämmas över detta faktum av att såsa runt i ett underställ så många dagar, men jag kan inte. Jag kan icke!

Julafton och juldagen spenderades hos mamma. Det blev löjligt mycket mat, precis som det ska vara på julafton, och presenter, ännu mer mat, och sedan skidåkning med hundarna. Det var bordercollien Coy, även kallad "fluffy" som fick bogsera mig största delen av rundan på 6,6 kilometer. Mammas karl Lennart är den som drar upp skidspåret åt henne, varje vinter, så hon har ett eget skidspår att åka på! Vilken lyx! Rentjärn är vackrast den här tiden på året! Magiskt, är det!

Elin red Galishimo igen och jag åkte skidor, denna lördagmorgon. Det var ett mycket bra och trevligt upplägg, tyckte vi alla tre. Jag är fortfarande dålig på morgonen men tänkte att det vore bra att röra på sig lite grann åtminstone. Resten av dagen kan man ju vila. Elin och Galishimo galopperade fram och tillbaka och Galishimo blev alldeles fnittrig av allt springande och var tvungen att "trumpeta" med snoken högt i vädret i pur glädje, och för att det blev så spännande. Elin blev också lite fnittrig av fnittrig häst. Så där höll dom på. Jag åkte skidor och de brände förbi mig gång på gång, Galishimo med spetsade öron och stora ögon. Elin tränade förhållningar och tempoväxlingar och Galishimo lyssnade lydigt. Sedan så blev han så lugn och harmonisk i blicken, han mår verkligen bra av att springa av sig.  Som avslutning fick Elin greppa min skidstav och så fick de bogsera mig en liten bit på hemvägen. Det är bra för för honom att ha lite skidor och ljud bakom sig. Alla s

Det är ju helt makalöst. Fler personer har hört av sig och velat ställa sig på kö för mina tavlor. Och de är beredda att betala 1700 kr för dem. Trots att jag meddelat alla att jag är fullbokad och inte tar emot mer jobb. Trots att jag inte har tänkt måla dem "på tid" och alltså inte levererar något slutdatum. Inget "Leverans inom tre månader" här inte. Jag kan inte ha en deadline så här i början. Folk går med på det ändå. Jag känner mig väldigt tacksam och ärad, och väldigt sporrad att leverera fina resultat. Jag ska bara bli frisk först och komma in i mina vanliga träningsrutiner och ridrutiner. Sedan ska jag ta några tjänstlediga dagar från jobbet. Jag längtar verkligen!