Livet är förändring

3271 klick denna månad! Jag börjar bli så nyfiken på vilka som läser, så jag inte kan hålla ihop mig längre. Hoppas verkligen den nya inställningen fungerar! Du får även kommentera anonymt. Var snälla för guds skull! Jag är en känslig själ. Och Galishimo också. Han är en känslig själ han med. Överhuvudtaget är vi pyttemjuka personligheter och vi bryter ihop för ingenting. Tänk på det! Jag är ju jättedålig på att svara men lovar att bli bättre. Linda in oss i bomull och klappa oss på axeln. Eller på bogen. Beroende på vem av oss du vill klappa.

På söndagen tänkte jag lite diskret tömköra Galishimo. I skritt. Ensam. Det var en jättefin tanke. Jag hade den helt klart i mitt huvud. Följande problem lät sig tyvärr uppstå: 1. Galishimo tänkte inte diskret låta sig tömköras i skritt. 2. Vi var tyvärr inte heller ensamma. 3. Instruktören, som jag absolut inte hade för avsikt att störa, fick komma rusande till undsättning eftersom 4. Galishimo varken gick att få stopp på eller lät sig kontrolleras. Förlägen och med en lätt skam i kroppen stod jag lite handfallen med den vilda unghästen och jag fick ge över kontrollen till instruktören igen. Som om min stolthet inte redan var sårad efter gårdagen. Nu kändes det ännu värre eftersom detta inte ens var avsatt lektionstid. Han visslade en liten melodi för att lugna Galishimo och ledde honom tillbaka till stallet. Det var väldigt jobbigt att känna sig i tacksamhetsskuld och samtidigt sur på en och samma människa. "You'r okey?" frågade han och jag undvek ö

Andra kurstillfället gick åt skogen. Galishimo rusade runt. Till slut började han slå över i galopp i ren stress. "Let him canter, never mind, dont force him" sa tränaren allt eftersom jag långsamt tappade mer och mer kontroll. Till slut tappade jag styrsel, balans och slutligen började Galishimo bocka när han drog iväg med mig. Det kändes fruktansvärt hopplöst att vara "lugn som Buddah" och efter Galishimos sista utspel började jag nästan gråta. I grund och botten är jag inte helt av med ridrädslan och att frivilligt låta Galishimo få göra utspel kändes vansinnigt. Tränaren blev mer och mer irriterad och till slut stod han bara och viftade med armarna och orden kom i en forcerad ström. Vad han sa minns jag inte riktigt. Jag hade fullt upp med att sortera rädslan och kontrollförlusten och begripa hela konceptet. Orden fortsatte spruta i en strid ström. Jag försökte hänga med men mina återkopplingar passade inte i sammanhanget och tränaren utropade irriterat: &

Jag tittar på den portugisiska proffstränaren och försöker förklara på knagglig engelska hur situationen ser ut med Galishimo. Det är sent på kvällen och solen lyser i ögonen. Den enda publik var stallägaren som slagit sig ned på en grässlänt, arrangören och någon främmande person på läktaren. "I was riding for you one month ago and then we...." Började jag min redovisning men blev avbruten. "You dont think I remember you?! I remember you. That you can be sure of!" Skrattade han och lade handen på axeln på mig. "Can you handle this enviroment or shall we go inside?" Vi var utomhus. De hade imiterat en tävlingsmiljö med dressyrstaket, domarbord, stolar och prassel. Ridbanan dammade och stora dammoln rörde sig efter hästarna. Galishimo skyggade och trippade lite. Han kändes orolig och laddad. Oftast brukar jag rida honom i det tomma ridhuset. "Lets try this enviroment..." Sa jag tveksamt, det fick bära eller brista nu. Sedan började lektionen

Det här ensamlivet börjar krypa på lite mer nu när livet lugnat ned sig lite. Jag sover dåligt och skruvar på mig, på kvällarna. Jag känner oron i magen på mig. Inte så där överväldigande plågsamt, men bara tillräckligt för att jag inte somnar in. Som ett litet surr. Som att försöka somna när tvättmaskinen är på, i rummet bredvid. Så känns det just nu. Så har det varit hela veckan. I början gjorde jag ju inget annat än sov, jag kände mig helt utmattad och det kändes helt otroligt att bara få ligga ned, raklång, vart som helst. Ostörd. Jag somnade nästan redan innan huvudet nått kudden. Men nu känns det mer som att en liten fluga surrar runt i huvudet och smått irriterar mig hela tiden. Så jag vänder på mig, och vänder, och vänder. Biter ihop tänderna så jag får ont i käken, och måste påminna mig om att slappna av hela tiden. Det är otroligt skönt att jag har så många vänner som hör av sig titt som tätt. När jag bestämde mig igår för att gå kursen i helgen, och mailade arrangören

Westerntävlingen är inställd, men jag fortsätter väl rida för den portugisiske topptränaren? Det är väl lika bra? Förutom att jag tycker det är lite läskigt och känner mig lite dålig inför honom så gör nog träningen gott för mig.... Den gjorde ju gott senast... 

Nu har jag gått över tretusen besökare på min blogg de senaste 30 dagarna. Över tre tusen! Shit. Förmodligen står min mamma för hälften, men ändå... Tack alla ni. Att en 32-årig norrländska med ett ordinärt liv, nyseparerad och halvdan sådär... Att jag tydligen är intressant för andra är ganska häftigt. Eller så är det Galishimo som är den stora publikdragaren. Jag vet inte. Jag tittar bara på statistiken och känner mig förvånad.  Igår bar han mig, i alla fall, Galishimo. Han blir klokare och finare för varje dag. Jag funderar på att följa hans uppfödare på en westerntävling till helgen.  Jag tänkte inte tävla, utan titta lite vad det är för något och om det skulle fungera för mig och Galishimo. Utrustningen har vi ju, i alla fall... Han skulle kanske bli en söt westernponny... Vi får se vad jag tycker...