Livet är förändring

I onsdags fixade sambon internet, innan han åkte iväg till sveriges södrare delar, för att vara borta över påsken. Dessvärre orkade jag inte njuta av slösurfandets ädla konst i onsdags. Jag hade feber och låg under täcket och gnydde. Samtidigt är det svårt att känna sig ynklig när kroppen i övrigt känns kanon. Den här bilden är en vecka gammal. Rock on!

Efter ett litet riduppehåll i helgen så tog jag mig till stallet. Jag förväntade mig en överladdad häst att rida då han inte blivit aktiverad på ett tag. Tänk så fel man kan ha. Han var bättre än någonsin. Han var otroligt bekväm, trygg och trevlig att rida på. Jag kunde inte somna när jag kom hem på kvällen. Jag är så lycklig över honom och tycker att han är så fin nu. Vi har en lång väg kvar, men det går verkligen åt rätt håll! Ridningen från början...   ...fyra månader senare.

Vi saknar internet hemma just nu. Känns lite tråkigt då jag gärna velat blogga om min träning som bara rullar på bättre och bättre, de böcker jag läst, de små smultronfrön jag planterat och det här helt otroligt underbara med att solen börjat rulla över himlavalvet igen. Men samtidigt är det skönt. Hade jag haft internet hade jag nog inte planterat smultronfrön. Det är en sån där bisyssla och ett småpill som bara kommer från tomrummet som bloggandet lämnat efter sig. Det kanske blir bra att vara utan internet. En liten stund.   Hoppas det blir något av dessa frön!

Igår åkte jag och sambon till Umeå för att bo på hotell Uman. Vi checkade in, satte oss på ett Café och tittade ut genom fönstret. Sedan gick vi och shoppade. Eller jag shoppade. Han följde med. Och betalade. Alla kassörskor tittade på honom med beundran och tindrande ögon, när han insisterade på att betala och utan knussel öppnade plånboken. (Han skulle troligen ha fått ligga med dem allihopa.) Efter att "jag" "handlat" en tröja, ett par jeans och ett par nya svarta stövlar så trallade jag glatt runt med diverse plastpåsar i vardera hand. Helt uppdaterad och uppsnofsad. "Har du tänkt på hur snygg jag troligen hade varit om jag inte haft hästen att lägga pengarna på?" frågade jag. "Ja. Det har jag tänkt på." svarade han. Lite sammanbitet, sådär. Jag är inte bortskämd. Sedan så såg vi Björn och Henrik på kvällen, skrattade tills kinderna värkte, åkte tillbaka till hotellet och slocknade som stockar i de sköna sängarna

Igår kvälls så var ridhuset upptaget till sent på kvällen, så jag hasade dit i min vinteroverall klockan 20.00 i stället. Och tog in Galishimo från hagen. Så red vi en stund i ridhuset. Helt ensamma. Jag kan fortfarande inte med ord beskriva glädjen över att inte få panik varje gång jag ska sätta mig upp. Nu när jag tänker tillbaka på det, så har jag nästan svårt att relatera till, att det hela varit så jobbigt att jag skakat i hela kroppen. Nu känns det ju förståss lite smått läskigt att vara ensam med sin unghäst i ridhuset, men det är ju sunt att man är extra försiktig när man rider honom själv, och ingen finns i närheten. Den här förlamande paniken är helt borta. Jag måste ju säga att jag börjar lita på honom, allt mer. Han blir också allt mer avspänd för varje ridpass och gårdagen var inget undantag. Han kändes ännu lugnare och mer fokuserad än vad han varit förut. Vi har en lång väg kvar, men ändå... Vilken härlig kille! Jag blir så glad av honom!

...så hittar man det här i sambons mobikameras filmrulle. Bara ett litet ögonblick av perfektion.  Jag behöver verkligen inte ha en så elegant ponny i framtiden. Men bara bilden. Min Galishimo. Så vacker han är!

Jag kunde inte sluta skratta när jag red idag. Vi försökte dressyra utomhus för omväxlings skull, och Galishimo kämpade på otroligt bra. Han är fantastiskt energisk och samarbetsvillig, sedan kan han ju inte så mycket ännu, och lite ostyrigt och vingligt blir det ibland, men han är ändå en helt otrolig unghäst. Han är ett rent nöje att rida... Jag kan fortfarande nästan inte tro mina egna ögon. Tack till underbara sambon som fotade!