Livet är förändring

Även denna vecka har jag renoverat på kvällarna. När sambon kom hem så var väggarna vitmålade och hallmöblerna utbytta. Själv har jag fått någon form av mentalt sammanbrott. Att jobba heltid, renovera och pyssla med hästen kräver ett ganska tight schema. Att träna har inte varit att tänka på. Hallen krävde ett hysteriskt pillande med uttag, lister och alla sex dörrar med tillhörande kanter och elände Tur att sambons föräldrar tagit hand om hundarna. Nu tänker jag vila ett tag. Enligt sambon är det bättre med en glad tjej i handen än en utmattad i hallen. Men efter jag har vilat så kör jag vidare... Jag planerar piffa till det lite mer, med lite färgglada detaljer. Som färgglada galgar till hatthyllan.   Här kan vi lägga posten i stället för på köksbordet... Jag köpte en färgglad matta Sambon har haft en fin tavla på Varelsen och nu fick den en hedersplats i hallen. Varelsen i egen hög person... hund. Terven trivdes i hallen.

Jag och Galo var på vår första kurs i dag. Det var en tömkörningskurs. Det betyder att man står på marken och styr hästen med jättelånga tyglar (tömar), ungefär som när man kör en häst med vagn. Fast utan vagn. Jag hade betalat en instruktör som heter Rolf. Jag kände mig dubbel inför detta. Jag var lite rädd för att få negativ feedback. Det har ju varit lite jobbigt sedan jag blev avkastad och ibland kommer jag ju på kant med Galo. Och som ni alla vet så gör jag bort mig ibland med hästen. Det skulle vara hemskt att få mer kritik i nuläget. Och när jag anmäler mig på en kurs så måste jag ju förvänta mig kritik för det är ju liksom… det jag betalat för. Så. Jag var lite orolig. ”Det här var ju en fin unghäst!” sa instruktören och fortsatte: ”Det är inte alla unghästar som kan stå så fint och avspänt samtidigt som man pratar så här som vi gör.” Jag nickade. Han är verkligen jätteduktig på att stå stilla. Jag började känna mig lite bättre till mods och slappnade av lit

Sambon kom på den briljanta idén att hänga lite på Galo. Han har aldrig ridit på en häst någonsin. Men han tyckte väl att det var dags att börja hänga lite försiktigt på mitt oinridna arabiska fullblod. Utan skyddsutrustning. Jag tror inte han var särskilt sugen att göra det, men han verkade resonera som så att det vore bäst för hela familjen om jag fick se att jag faktiskt har en snäll häst. För familjefridens skull, helt enkelt. Sagt och gjort. Sambon fick hänga. Galo stod exemplariskt stilla med vaken blick och spetsade öron. Sambon gungade, klappade, hängde och pratade med Galo. Och egentligen såg Galo -till och med- ut att gilla det...

Det blev inget tränings-boot-camp. Jag har renoverat köket i stället. Jag kom på att min sambo säkert skulle bli glatt överraskad om han kom hem till ett nytt kök, till helgen. Det blir ju lätt, tänkte jag. Jag behöver bara måla stolarna och väggarna och köpa lite pyssel. Det hinner jag när jag kommer hem från arbetet. Det blir ett mysigt kvällspyssel, tänkte jag. Och alla kommer att bli glada. Det blir ju lätt. Tänkte jag. Tyvärr så kan jag inte sådär vansinnigt mycket om renovering. Och tydligen så tar det tid. Man måste måla flera varv ibland för att färgen ska täcka. Stolarna, som var mörkt blå, behövde målas fyra gånger innan den mörkt blå färgen slutade lysa igenom. Fyra gånger. Fyra. Gånger. Ett varv på en stol tog 40 minuter. Gångrar man detta på fyra stolar och ett bord så tog ett varv 3 tim och 20 minuter. Och så fyra varv på detta. 13 timmar och 20 minuter. På kvällstid. Efter arbetet. Väggarna behövde målas två varv. I brunt och vitt. Det tog också f

Supermannen åkter iväg i fem veckor på utbildning för sitt nya coola arbete. Han kommer hem på helgerna. Nu har jag äntligen chansen att göra en uppryckning och återgå till mina gamla rutiner! Jag har gnällt över allt chips, allt godis och hemmamyset, men nu är det min tur att glänsa. Jag tror att jag kan gå ned i vikt och bli bättre på löpning och styrketräning under dessa fem veckor. Fem-veckors-målen Min nuvarande vikt är 65,9 kg och jag tror jag kan gå ned till 63 kg på fem veckor. Jag joggar också 4 km på halvtimmen och jag tror att jag lugnt kommer att hinna passera 5 km på en halvtimme på fem veckor. Sedan ska jag chansa lite och hoppas på att jag kan komma upp i två chins. Som läget är nu så kan jag inte göra en enda chin. Den 22 april 2012 väger jag alltså 63 kg, joggar 5 km på 30 minuter och klarar två chins. Det skulle vara en bra grund inför sommarträningen. Det skulle vara coolt. Det skulle vara mycket coolt. Nu ska jag gå tills tallet och pussa på Galos mule. Vi ä

Idag är det en fantastisk lördagmorgon. Solen har skinit in genom dammiga fönster och himlen lyser blå redan klockan åtta på morgonen. Isen blänker vit och glänsande från gårdagens töväder som frysit till is under natten. Luften är frisk och fyller mig med energi. Jag ligger kvar i min renbäddade säng en bra stund innan jag sträcker på min vackra kropp och sätter mig framför tv:n med en ostmacka och en kopp Thé. Mitt fina hår faller mjukt över mina axlar och jag njuter av tystnaden. Jag trär på mig min mysiga one-piece och strosar runt i godan ro i min mysiga tvåa, och jag funderar inspirerat över vilka äventyr som kan komma idag. Då råkarjag, som av en händelse, gå förbi spegeln. Och ser detta. Jag satte fast bilden på kylskåpet tillsammans med hjälp av en kylskåpsmanget där det stod: "Livet mäts inte i de andetag vi tar, utan i de ögonblick som får oss att tappa andan."

Min sambo har blivit föremål för diverse tester ett tag nu. Det har varit hårda fysiska och psykiska tester och enligt testresultaten är han tydligen en Superman. Han har dessutom ett gott intellekt på det, med snabb reaktionsförmåga och god simultankapacitet. Där har vi min sambo. Människovärldens svar på Lassie. Och nu är det till och med dokumenterat och konstaterat i diverse tester. Varje flickas dröm. (Supermannen tar fortfarande sällan ut soporna.) Nu har han till följd av testerna fått ett mycket bättre arbete vilket kommer att bli ett stort lyft i vårt liv. (Supermannen lämnar fortfarande svettiga kläder upphängda i badrummet så att man nästan kvävs.) Och jag FÖRSÖKER vara glad över detta men jag är ju inte riktigt den där tjejen som ger ifrån mig glädjepip och studsar så tuttarna hoppar. Jag klappar heller inte i händerna av förtjustning så att håret flyger. Trots att jag faktiskt gör det på insidan. Nej min glädje är lite mer sublim och introvert. Som att jag har svå