Livet är förändring

En söt kille frågade om jag ville följa honom till Venedig och springa Venedig marathon, lite skämtsamt, sådär. Jag svarade spakt något i stil med "Ha ha." och stirrade lite tomt framför mig. Anledningen till mitt tomma stirrande var nog mest att jag blev slagen av insikten att livet inte tagit slut. Jag hade nästan väntat mig det. Christian har dumpat mig efter att jag flyttat till Östhammar till honom och jag var mestadels sjuk men följde min dröm och sprang Stockholm Marathon ändå. För att jag är tuff och Kickar Ass. The end. Eftertexter. Avslutningsmusik. Men nej. Jag har uppenbarligen en jävla massa fler dagar kvar av mitt liv. En massa tid som jag måste slå ihjäl på något vis innan den riktiga Grande Finalen när hjärtepumpen slutar slå. Det är inte game over, ännu. Det är inte avslutningsmusik! Det är bara en sketen pausmusik och texten "press start to continue". Så jag funderar på att säga Ja. Javisst följer jag med till Venedig. Jag har nog dessvärre redan b

Jaha. Och vad kan jag främst lära mig av Stockholm marathon? - Spring aldrig, jag repeterar, ALDRIG ett marathonlopp i nya skor. Inte ens om du haft dem i två veckor och lallat runt med dem på jobbet. Inte ens om du aldrig fått skoskav förut och använt samma märke i tre år. .

. Som singel kan man: 1. Flirta till sig en mindre motorcykelsemster på 8 mil inklusive fikapaus. Det var jätteroligt. Jag njöt verkligen av att få åka. .

Jag kunde knappt tro att det var sant. Att jag skulle ta mig an drömmen som jag kämpat för sedan november: Att springa ett marathon på 42 kilometer. Alla antibiotikakurer, bytet av arbete, separation, flytt till annan ort och den nya separationen har varit ständigt grus och småsten som många gånger hindrat mig från att jobba för årets största dröm: att genomföra ett marathonlopp. Jag har inte kunnat träna som jag har velat men jag tyckte ändå att jag tränat tillräckligt för att våga ta mig an utmaningen. När jag äntligen fick sitta där, på Stockholm Stadion, fullt frisk, så kände jag mig lyckligare än någonsin. Till råga på allt så sken solen på en klarblå himmel och jag tänkte att det vore väl själva fan om jag inte fixar det här. Det var fantastiskt att gå mot startfållan och se hur helikoptern susade över huvudet och alla optimistiska människor. Det var en enorm positiv energi genom hela området och jag var riktigt stolt över att jag var där. Under loppet fick jag erfara varför tidn

Är saker på väg att gå min väg? Det skulle vara trevligt. Äntligen. I övermorgon har jag varit frisk i tre veckor. Det är en av de längsta perioderna jag varit helt frisk sedan november. Det är bra. Det är riktigt coolt. Känns kanonskönt! Sedan löpningen... det är Stockholm Marathon på lördag. Trots alla sanslösa omständigheter med byte av jobb, flytt, sjukdom, ny sambo snabbt åtföljd av ny separation så... jag försöker räkna ihop det men det verkar som om jag löpt ungefär 46 mil sedan nyår. 46 mil är ju rätt så mycket. Faktiskt. Det är inte knasigt alls. Utifrån omständigheterna är det ju kanonbra. Sedan har jag lagt ned 20 timmar på annan träning. Styrketräning och cykling, företrädesvis. Det är inte heller dumt. Jag har inte ont någonstans heller. Inget knä värker. Ingen sena krånglar. Ingen mage bråkar. Saker kanske är på väg att gå min väg? .

"Det lyser om dig på ett nytt sätt." sa en kollega till mig idag. "Gör det?" "Ja, det gör det. Det märks att du mår bra." Ja. Faktiskt. Jag sover bättre och behöver inte ta antibiotika längre. Jag är stolt över att jag hanterat separationen efter min bästa förmåga. Jag känner mig lugnare och mer harmonisk, varför vet jag inte. Träningen går jättebra. Jag trodde att våren skulle färgas av sårad stolthet och ömkligt slickande av upprivna sår, men det känns som om jag till största delen har tilltro till livet. Insidan blommar ungefär som vissa kaktusar som bara slår ut i blom under torka. .

Om livet känns ostadigt under benen och jag behöver enkel och avskalad förtröstan så läser jag Paulo Coelhos böcker. Rogivande och kloka berättelser om att allt har ett slags sammanhang. För varje sida jag läser så känner jag mig alltid lite klokare. Just nu lutar jag mig mot boken Brida. .