Livet är förändring

  Jag hinner inte blogga! Man tumlade hem, proppfull av glädje och intryck från en fantastisk resa till Island, rullade in i gården i Sjöbotten, grät ögonen ur sig över de avlivade katterna (japp, det svider rejält fortfarande, trots att vi inte ångrar beslutet) sov en alldeles för liten stund och sedan direkt upp och stärka en hage och förbereda för att vår nya häst ska komma!  Det gick lite snabbare än väntat. Livet. Livet gick lite snabbare än väntat.  Hur hinner man berätta allt?  Vi börjar väl då kanske med slutet. Att vår nya unghäst stod på stallplanen på lördag kväll. Och att hon är alldeles, alldeles underbar. Hon är bara ett år gammal, och hade utan tvekan nyfiket gått in i transporten, trots att de inte kunnat träna på det. Hon hade varit jätteduktig hela resan. När hon klev ut, efter sju timmars bilresa, ryckte hon inte ens i grimskaftet, hon tittade bara sig nyfiket omkring och såg jättenöjd ut. Inget spring och ingen stress. Lite som att hon sade "Här är jag! Jag för

  Vilken dag! Ares fyllde fyra år, vi hade betessläppet, vi åt lunch hos Jonatans mamma, packade våra väskor, och nu ligger jag och vilar med en varm macka i Jonatans säng i Sjöbotten och tittar på Yellowstone. Gården ligger tre kilometer från flygplatsen så det känns lättast att åka härifrån. Jag njuter av sovrummet som vi renoverade förra sommaren.  Tomrummet efter katterna är mer hanterbart nu. Jag behövde nog gråta ut ett par dagar. Visst kan jag bli ledsen och sakna dem. De hade inte bett om att få komma hit och de förtjänade att få leva fulla liv. De förtjänade att bli ännu äldre. Men både jag och Jonatan upplever att det går lättare att andas. Det är skönt att kunna lämna alla dörrar öppna också.  Så man är ledsen och lättad samtidigt. Och det är okej.  Precis som jag inte riktigt hunnit processa att min bil behöver skrotas och att en ny väntar. Det känner jag också dubbla känslor inför. Det är också okej.  Eller att vi betalade för vår nya jättevackra häst SuperSessan samma eft

Denna rubrik trodde jag väl inte att jag skulle skriva idag, men så blev det! Det började klockan 07.00 i morse när min Honda skulle besiktas, jag tog tidigast möjliga tid för att inte missa jobbet.  Vi spolar fram tiden 15 minuter till klockan 07:15 och besiktningsgubben lockar in mig under Hondan där den står uppvevad.  "Det här... det är bakaxelbalken. Den håller upp hela baksidan av bilen. Den sitter fast i den här infästningen..." sade han och pekade på ett järnrör. Sedan tog han tummen... och tryckte tummen igenom hela röret så det blev ett hål. Det var som att röret var gjort av papper. Jag gapade.  "Den här kan du inte köra transport på. Risken är stor att hela bakaxelbalken lossnar. Då får du problem." förklarade han snällt. Han petade på kanten lite igen och rostiga flagor regnade över oss.  Jag stirrade tomt på flagorna och försökte processa vad detta innebär i praktiken.  Sedan åkte jag till Mekonomen och visade bilder och besiktningsprotokollet.  "

  Det är en otroligt härlig upplevelse att trava med Ares nu!  Det blåste upp till nio sekundmeter idag, och jag tycker fortfarande att det är väldigt obehagligt att rida när det blåser. Det börjar göra ont i magen när det viner i öronen redan innan jag suttit upp, och energin rinner lättare ur mig. Nu stod dessutom en häst i en hage alldeles bredvid staketet och betade gräs, och då blir jag även fundersam om den ska göra något skutt när vi rider förbi, så det fanns några områden som påverkade mig.  Men blåsten gick faktiskt att övervinna, eftersom Ares som vanligt inte bryr sig så mycket. Det enda jag kan märka av är att han stannar och tittar lite när det blåser i träd eller buskar, när vi rider ute, men då känns han mer fundersam än rädd, så då är det lätt för mig att slappna av och driva fram honom. Med andra ord är det innan jag suttit upp som jag oftast är osäker om hur det ska gå, men jag blir tryggare när jag sitter på honom och känner att han är lydig och kontrollerbar.  Jag

Jag lånade ut Ares i går kväll. Huvudorsaken är ju att vi ska ta drömresan till Island snart, och att det vore skönt om någon höll ett extra öga på honom, och kanske motionerade honom, under tiden. Vi står ofta i spiltan bredvid en snäll Tinkerponny som ägs av en mor och dotter, så jag kände att det vore bra om de kunde hålla ett öga på honom. Ares är ju redan van vid dem, och han är också van att ponnyn står bredvid honom i spiltan. Så de lånade helt enkelt Ares igår, de tog in honom från hagen, gjorde i ordning honom, och red ut med honom, tillsammans med deras ponny. Jag gick på lite avstånd efter dem och försökte att inte lägga mig i, så de får hitta sin egen relation med honom och göra vad som blir bäst för dem.  Men det är verkligen en jättekonstig känsla att släppa iväg sin unghäst med andra. Jonatan sade efteråt att han ångrar att han filmade dem, och att han ha borde ha filmat hur jag stolt log från öra till öra, i stället. De travade efter skoterleden några gånger också, och

Jag är väl kanske inte den som fegar när det kommer till att göra om ett rum, har ni kanske märkt genom åren. Nu står vardagsrummet utan soffa och Jonatan kände sig väl lite svag för ett ögonblick efter två dygns katt-gråt från min sida, så han öppnade väl upp för att vi kanske borde göra om vardagsrummet nu när det inte är katternas rum längre. Eller så var det kanske jag som föreslog det och han råkade hålla med.  Innan lunchrasten var slut så serverade jag honom nedanstående förslag att kombinera.  1. Min egen, väldigt stora tavla från MIO, jag köpte den någon gång 2022 tror jag. Den är minst 130 cm lång. Jag älskar den och den skulle passa perfekt ovanför en vardagsrumssoffa.  2. Apropå vardagsrumssoffa. Landskrona bäddsoffa från IKEA. Jag skulle vilja ha den ljusgrå men vi har hundar. Man måste vara realistisk. Tassar kommer att tassa på soffan. Det är sådant tassar gör.  3. Väggfärg Nordsjö Tranquil Dawn.  4. Och gula gardiner från Jotex. Cia multifunktionsgardin.  Så kombinerar

I går köpte vi rengöringsprodukter, textilspray, skurmedel, för att göra ett nytt ryck för att städa i huset efter katterna. Jonatan hade dammsugit, skurat, tvättat och tagit ut mattor när han tog bort katterna i söndags, men var inte säker på att lukten försvunnit. Men direkt jag klev in i huset överraskades jag av hur annorlunda huset upplevdes. Det kändes enormt tomt. Obehagligt tyst. Katterna brukar stå i hallen och jama och otåligt hoppa upp på en fönsterbänk där all mat och vatten brukar finnas (så hundarna inte kommer åt maten) och det brukar se lite rörigt ut när de ätit där och spillt runt maten i fem dagar.  Men nu var det alldeles tomt. Bänkskåpet stod tomt och rengjort och blankt. Matskålarna var borta. Inget jamande. Så tyst. Dött. Så då gjorde jag givetvis det jag gör allra bäst, jag började fulgråta. Så här tyst och stilla kan inte huset vara.  ”Det här är ju bara väggar och tak, nu är själen borta…” snyftade jag och gled ned på det (ovanligt rena) köksgolvet med hundarn