Livet är förändring

Det känns på kroppen som om träningen börjar gå bra. Jag känner mig klart spänstigare och piggare i kroppen än på länge. Under hösten och vintern har jag ju mest kännt mig sjuk och urlakad. Per hjälper ju till och när vi är två om hushållet och hundarna så finns det ju mer tid att ägna sig åt annat. Diskmaskin var ju också ett stort plus, måste jag erkänna. Nu när jag är på gymet så har det inte hänt så mycket resultatmässigt. Men det känns som om det är på gång. Jag tror framstegen kommer att dyka upp. Jag får otrolig hjälp av Per där också.

Jag sa ju det från början. Kärlek och chins funkar inte. Mina chins blev sämre när jag blev nyförälskad i Per. (Jag är fortfarande kär i honom men nu kvittrar vi inte för varandra till klockan två på natten, längre.) Sedan funkar ju inte skidåkning och chins heller. För båda de aktiviteterna sliter på axlarna. Förkylningar, bihåleinflammation och igenslemmade luftvägar funkar inte heller med chins. Men nu är det dags att ta itu med det där igen. "På't igen!" som Charlotta brukar säga. Det gäller att inte ge upp. Det blev nästan tre.

Sex chins och ett stigande självförtroende...

Nähä, ni. Jag har inte glömt min chinsträning. Den har bara inte högsta prioritet i mitt liv just nu. Men märkligt nog så fortsätter resultaten att långsamt krypa inpå mig. Trots att jag inte lägger ned hela min själ och mitt hjärta i övnignarna, räcker det med att jag försöker lite då och då. Nu är jag uppe i fyra och enhalv chins. Nästan fem snart, då...

7 veckors chinsträning har resulterat till små framsteg. Tyvärr krånglade kameran första setet som jag försökte göra mina chins, så denna video är dagens andra, lite tröttare, försök. Men det börjar likna tre och enhalv chins. För sju veckor sedan var det "nästan två". Dessutom gjorde chinsen outhärdligt ont första månaden. Jag tyckte det var riktigt vidrigt. Jag gruvade mig över smärtan och grimagerade illa. Särskilt kring axlarna, det kändes som om axlarna skulle lossna från kroppen när man hängde i stången. Nu börjar kroppen vänja sig. Det är riktigt svårt att träna upp chinsen, och det kräver tålamod och disciplin av mig. Jag är ibland på gymet och tränar in övningen med olika belastningsvikter. Men å andra sidan: Chins skulle ju inte vara roligt att kämpa för om man inte fick kämpa för det, eller hur?

Tålamod. Tålamod. Tålamod. Jag har tränat chins i två veckor nu och första tanken den här helgen var ju att skita i att filma hela spektaklet, eftersom jag inte kunde märka någon som helst skillnad. Alls. Men. Jo. Lite skillnad. För två veckor sedan orkade jag nästan just precis två chins. Nu häver jag mig upp bättre och gör ett helhjärtat försök på den tredje. Och jag ser lite stabilare ut. Den lilla förbättringen kanske är en helt normal utveckling under helt normala omständigheter. Det kanske är mitt bristande tålamod som är den största boven? Det här tänker jag ge några veckor till... (och ursäkta den lite dåliga filmningen. Jag kan ju inte direkt filma en gång till och göra om chinsen när musklerna är trötta efter första försöket... )

Jo det är så här. Att. Jag råkade kläcka ur mig i ett träningsforum att jag ville bli bra på chins. Alltså, jag skulle vilja kunna göra åtta eller tio stabila chins. Jag bara skrev det en eftermiddag. Jag nämnde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i Terminator II och att jag ville bli lika bra på chins som henne. Bara liksom för att jag inte hade något annat för mig. Så skrev jag det. Nu har jag fått femton kommentarer på det inlägget och tre mail. Av folk som förväntar sig att jag ska bli bra på chins. Det var ju inte riktigt det som var tanken. Att jag faktiskt skulle genomföra det. Men är jag tjejen som bangar, NEJ JAG ÄR INTE TJEJEN SOM BANGAR. Tjejer som bangar är andra tjejer än vad jag är. Så är det. Så. Liksom. Jag har köpt en Chin-Up Bar och antagligen ska jag påbörja detta projekt. Att bli bra på chins. Här kommer det första taffliga försöket att genomföra chins. Tanken är att jag ska visa ett klipp varannan vecka, eller något. Jag gungar fram och tillbaka som en skolflicka p