Livet är förändring

  Ares var ju också en stjärna i helgen. Det går bara bättre och bättre nu hela tiden! Jag har inte så mycket att säga mer än att jag ler så kinderna nästan värker när jag rider. Han är absolut inte perfekt och vi har många moment i basträningen som vi behöver träna på framöver, men han är så fin och medgörlig nu så jag vill inte överfalla honom med en massa nya övningar nu när han är så mjuk och positiv. Vi kör serpentinbågar i skritt och trav, vi har börjat avbryta traven för att skritta sex steg här och var för att sedan sedan komma upp i trav igen, och jag har lite mer medvetet börjat träna in galoppfattningarna. Och så jobbar vi lite extra i vänster varv för att mjuka upp honom där. Det går bättre för varje dag.  Vi tränar ungefär 20 minuter på ridbanan och efter det rider vi eller promenerar en liten sväng i skogen. Det brukar sammanlagt bli ungefär en timmes rörelse. Jag rider 3-4 dagar i veckan. Uteritterna går också bättre och bättre hela tiden. Både för mig och Ares....

  Kågedalens westernsektion hade lite svårt att få ihop ett tillräckligt stort intresse för att kunna rida för en westerntränare, och vi fick frågan om vi kunde delta med Super-Sessan så att det blev tillräckligt många för att få hit tränaren. Från början kändes det lite onödigt, hon är bara två år gammal och vi anser väl inte att vi behöver göra jättemycket med henne. Men när det bara var någon dag kvar till sista anmälning och wersternsektionen ännu inte fått med sig sin sista anmälare, så tänkte vi att det blir bra miljöträning för Sessan att åka iväg, komma in i ett ridhus för första gången och titta på folk på läktaren och sådant.  Så vi anmälde oss och åkte iväg med henne. Och jag måste säga att jag aldrig någonsin varit så obrydd och lugn med att åka iväg med en unghäst. Självklart tycker Sessan att det är lite spännande att åka transport och hon blir lite svettig i transporten, men hon har ju det där sunda förnuftet och ställer inte till med något dramatiskt. Dock hade...

  Oj vad det händer mycket med Ares på ridbanan nu! Det är verkligen kul att rida. För några veckor sedan började vi med serpentinbågar i trav, eller kanske inte perfekta serpentiner, vi började med att svänga lite kors och tvärs och byta ställning och böjning i traven, och i början av våren så tyckte Ares att det var så, sååå tungt. Han ville stanna av, jag fick driva, han tappade formen. "Pust!" såg han ut att säga. Igår så gasade han sig genom serpentinerna med behållen form och kraftfulla tramp och jag fick svänga lite tvärare här och var för att han inte skulle dundra iväg för fort, eller till och med någon annanstans.  Han ville nämligen väldigt gärna dundra iväg till Jonatan och Sessan som var på andra sidan ridbanan. Så vi hade ganska hög energi under passet och även en liten konflikt varje gång vi skulle passera dem. Han försöker helt enkelt ta bettet med så mycket kraft han kunde, och springa mot Sessan. Det har hittills aldrig fungerat, men han ger inte upp!  N...

  Idag, den 9 juni 2025, fyller Ares fem år! Tänk vad snabbt tiden går ändå. Jag hinner knappt med. Jag har tänkt på att han faktiskt fyllt i alla boxar på checklistan om vad jag önskade mig att han skulle bli. En människokär grabb som gillar att samarbeta. Han kan nu gå i alla gångarter under ryttare, han har fin tygelkontakt, och han är inte rädd för att kliva över ett hinder. Han går rida ut på i skogen ensam och i sällskap. Han kan åka transport och står lugnt i finkan, han går ta med sig överallt. Allt fungerar! Sedan kanske han är lite piggare nästa vinter då de kan behöva skruva upp förbränningen lite, men grunderna sitter jättebra!  Igår lastade vi honom och åkte med honom till ridhuset, och jag behöver verkligen jobba på mina egna delar och förmågor. Jag är lite rädd för att rida på rramåt, när han är spänd, och då börjar jag sakta av och skritta, klappa eller göra halt i stället. Det är ju verkligen inget Ares dör av, snarare så har han nog mått ganska bra av att ha ...

  Nu går träningen riktigt bra, Ares har blivit jättemjuk och trevlig i munnen, han känns mycket tryggare, och allt känns bara så bra med honom nu! Vi har gjort lite fler serpentinbågar och han följer med på ett mjukare och mjukare sätt. Det känns så fint. Sedan avslutade vi med att hälsa på läskiga grannarna igen, vilket Ares tyckte var ganska onödigt. Men han ställde upp. Jag är så nöjd med honom nu och vart vi befinner oss.  Jag tog ett ganska jobbigt beslut i våras efter att jag ridit för den tränare jag haft i nio år. Jag tycker verkligen att hon räddade mig och Galishimo. Verkligen räddade oss. Tacksamheten för hennes insatser, kunskap och engagemang, är enorm. Hon har varit så viktig för mig.  Men med Ares, som på många sätt är mycket enklare, känns det svårare och jag kör fast eller fastnar på övningar, och det gör Ares med. Jag blir också spänd och självkritisk vilket jag absolut inte var när jag hade Galishimo för samma tränare.  Jag tror inte att tränaren ...

  Ridbanan var upptagen för kurs och vädret var jättefint. Jag tog ut Ares i Lillskogen en sväng. Jonatan följde med och hade även med sig Super-Sessan. Ares var jättetrevlig. Han kändes lugn och stabil och trampade på framåt i en stadig skritt. Vi gick ospårat i blåbärsris, över stock och sten, följde stigar och red genom en liten dunge med tallar. Ares går fram överallt. Det är bara att styra så går han, ibland blir han entusiastisk och vill välja väg själv, och den vägen han väljer är aldrig kortaste vägen hemåt. Han vill upptäcka mer. Han tycker inte det är nödvändigt att gå hem.  Jag hade en liten kamera på bröstet som filmade, tyvärr var linsen smutsig så det blev inte så bra filmer, men jag tittar på filmen igen och igen. Jonatan filmade också när jag red och jag har även tittat på de filmerna igen och igen. Det är som att jag fortfarande behöver processa att jag har en snäll unghäst och att han blir den trevliga uterittshäst och hobbyhäst som jag drömde om när jag köpt...

  Ja, vad ska man säga? Jonatan har ridit Super-Sessan två gånger nu. Han hoppar upp på henne barbacka från marken, och rider runt med henne i repgrimma en stund. De skrittar, gör halt, och svänger. Inga konstigheter alls. Det kan vara fullt livat på stallet i övrigt med galopperande hästar och traktorer men Super-Sessan bryr sig inte särskilt mycket. Hon står snällt när han hoppar upp på henne och verkar bara vara nyfiken på hans ben.  Jag har väl aldrig riktigt varit med om något liknande. Det ser så okomplicerat och harmoniskt ut. Nu var ju Ares också jättesnäll, men man såg ju att han funderade en hel del på vad som hände. Sessan funderar inte så mycket. Hon tuffar bara på. Sedan har hon ju blivit väldigt mycket hanterad detta år, om man jämför med Ares som knappt hade blivit ledd när han var i samma ålder, men hon har också en jättefin inställning till allt man gör med henne.  Men vad ska man göra nu i ett år då? Undrade Jonatan och jag undrar också. Hon är bara två ...

  Ares bekantar sig med en ny flockmedlem. Foto: Maud Holmgren Äntligen small det bara till och det blev sommar! Ares är släppt på grönbete och det är alltid med en viss känsla av oro som vi släpper ihop alla hästar. Trots att de har stora ytor att röra sig på, och gott om gräs, så är jag alltid rädd att några hästar ska ryka ihop eller att det ska bli skador. Ares är ju ganska ranghög, och jag är alltid orolig för att det ska bli maktkamp. Men det blev inte något särskilt drama detta år heller. De sprang runt och nosade på varandra och någon häst tjöt till och viftade med en framhov och sedan åt de mest. Inget mer med det.  Sessan var jag inte orolig över alls. Konstigt nog. Hon är så smart och är fortfarande ganska låg i rang. Hon läser av andra hästar bra, och är försiktigt nyfiken på den nya stona i flocken. Dock hade hon fått sig en liten spark mot rumpan dagen efter, men inget som märktes alls efter ytterligare en dag. Hon har hittat ett fullblodssto som hon verkar vilja...