Livet är förändring

  Jag och Super-Sessan myser i solen, från denna vår 2025 Snart är det ett år sedan vi åkte och tittade på Super-Sessan. Vilket härligt år det har varit med henne! Långt över min förväntan. Tanken var ju att det skulle vara Jonatan som skulle köpa hästen och därför är det ju rimligt att det inte är jag som styr och bestämmer ras eller inriktning. Vi var dock överens om att vi inte ville ha en högoktanig explosiv häst för tävling utan en trevlig hobbyhäst som har fint psyke. Jag hade sagt att jag helst ville ha minst en tvåårig unghäst men Sessan var ju bara ett år, så jag kände mig lite tveksam där, men hon hade en fin stamtavla och modern beskrevs som väldigt stabil, snäll och trygg. Hon är av rasen American Painthorse.  Sedan tittade vi på henne och gick en liten promenad med henne, och Jonatan fick hantera henne mest själv, och känna efter vad han tyckte. Själv hade jag lovat mig själv att stötta honom oavsett vad han skulle välja. Ville han inte ha henne så skulle jag sö...

  Äntligen finns det större möjligheter att träna på ridbanan! Det är många aktiviteter på Brönet och jag brukar säga att det är en bra dag om jag får rida 10 minuter ostört. I går sprattlade en häst till så Ares blev skrämd och galopperade iväg en bit med mig på ryggen, och sedan kom grannarna med en traktor med släpvagn alldeles vid ridbanan, traktorn kopplades loss från vagnen, och började skyffla bort deras dynghög in i vagnen, med ett högt muller. Och när jag menar "alldeles bredvid" så menar jag en halvmeter bredvid staketet. Sedan kommer det in andra ekipage med olika behov och agendor som man tar ömsesidig hänsyn till.  Men nu fick vi en ostörd lucka på tio minuter och jag fick stundvis en fin kontakt och ett fint tryck i honom! Vi ska försöka vara på ridbanan oftare nu så han får möjlighet att hantera omgivningen bättre.  En sak som känns otroligt bra är att det kan hända att Ares skenar eller sprätter iväg med mig utan att jag blir särskilt orolig. Det är en väl...

  Vi har pratat om att förlova och gifta oss ganska länge. Ganska tidigt skämtade vi om hur länge man egentligen måste dejta varandra innan man kan förlova sig, om man vill bli tagen på allvar av omgivningen. Vi har alltid tagit känslorna för varandra på allvar. Det har alltid känts så enkelt mellan oss och det är så tydligt att vi har samma värderingar och vill samma saker i vår vardag. Jonatan frågade också om jag ville bli "överraskad" med ett planerat frieri eller om jag ville prata om det, och planera det, tillsammans med honom. Jag är väl kanske inte så mycket för överraskningar och spektakulära frierier, och inte heller ett märkvärdigt bröllop där man får vara "prinsessa för en dag", så vi har pratat om det tillsammans då och då, frågat och försökt röna ut vad som blir bäst för just oss. Vi har pratat om efternamn och ingen av oss vill ha ett dubbel-efternamn så vi har tittat på ett gemensamt som vi är nöjda med, mer om detta skriver vi om när det närmar sig!...

  Super-Sessan har haft en liten dust med Jonatan om hovarna igen. Tänk vad mycket tid vi lägger på att lyfta hovar när vi har unghästar! Hur som helst, hon lyckades vika ihop sig och trampa Jonatan på tån med en framhov, när han lyfte bakhoven. Fråga mig inte hur det gick till. Hon är vig ibland, lill-tjejen! Så nu har han fått sitt första blåmärke på foten. Ingenting är brutet och han går som vanligt. Men det var lite otur med tanke på att han 90% av gångerna har stålhätta på skorna, men självklart glömde han det just denna gång. Och Jonatan har hämnats med att lyfta hovar i tid och otid. I spiltan. I boxen och på ridbanan. Nu har hon slutat krångla till det.  Själv gosar jag med Ares och lyfter hans, numera supertrygga bakhovar, och lägger dem bekvämt i mitt knä.  "Ser du vad dom håller på?!" säger jag till Ares.  "Sådär stökig var väl aldrig du?" ljuger jag för Ares.  Vid en hovlyftning vid en spilta avbröts vi dock av kraftiga smällar från en annan box. Jag...

  Jag har inte varit hundra procent återställd men tillräckligt pigg för att spendera tid i stallet i helgen. Mamma kom över i helgen och hade även sin kamera med sig, titta vilken fin bild hon fick på Ares, Jonatan och mig. Det är sällan Ares har manen ute, jag har ju inte orkat underhålla flätorna de senaste två veckorna, men så fin manen är nu! Hoppas den håller sig fin över sommaren också! Ridningen med Ares går mycket bättre nu än tidigare. Vi travar efter fyrkantsspåret och jag lyfter upp huvudet på honom när han lägger sin huvudvikt i handen. Detta i sin tur innebär ju att han inte längre går i den fina långa och låga form jag velat ha, men det är faktiskt viktigare att han håller upp sitt huvud själv och inte lägger vikt  handen, än att det ska se snyggt ut. Tyglarna med märkningar gör att jag tydligare ger honom en ram och sedan håller jag den, så han hittar sin egen balans. Han hänger sig allt mer sällan i tyglarna nu. Vi har även börjat rida i 8:formationer i traven...