Livet är förändring

 "Säger du Tjofräs idag med?" frågade Ares. Det var kallt efter lite snö som kommit under morgonen. Det var blåsigt.  Åh vad jag ville säga nej. Åh vad jag vill hålla mig till skritt. Eller kanske inte rida alls. Jag föreslog för Jonatan att vi kanske skulle longera Ares lite så han blir av med sin energi. Det visade sig finnas mycket energi att bli av med. Vi turades om att longera honom i galopp och han rullade glatt på, med några tempoväxlingar här och var. Varv efter varv. Efter ganska lång tid, och två förarbyten, då vi turades om att longera honom, så verkade han ha blåst ur sig det mesta.  Sedan satt jag upp och red på med lösa tyglar och Ares var överallt och ingenstans. Det såg inte så värdigt ut. Jag var ganska rädd. Han var dock märkbart glad och huvudet svängde åt alla håll och kanter. Om ni tror att han gick så fint som på bilden ovan, så vill jag bara säga att den bilden är totalt missvisande och alldeles förskönande om hur passet till största delen gick. Me...

Jag var på årets första dressyrkurs i söndags, med samma C-tränare som jag haft i nio år, och jag tror att jag blev så omtumlad att jag behövde tugga på återkopplingen ganska länge. Från början var jag till och med lite knäckt. Inte för att tränaren gjorde eller sade något tokigt, utan för att jag kanske blev lite förvånad över allt jag behöver ändra på i min ridning för att få ut det bästa av Ares.  Kortfattat och min fria tolkning är att jag behöver släppa tyglarna och gasa mer. Men fy vad jobbigt det känns att släppa tyglarna helt på Ares och säga "TJOFRÄS!" med skänklarna. Det är som att jag ändå innerst inne varit jättenöjd med hans snälla, godmodiga tempo och jag har känt mig trygg med det.  Nu ser jag hur han lyfter huvudet och riktar öronen mot mig och verkar fråga:  "Sade du verkligen TJOFRÄS?!"  och då svarar jag både  "JA!" och  "NEJFÖRIHELVETE!" med kroppen.  Och så behöver jag släppa tyglarna ordentligt också, så han inte blir bekväm...

  Jonatan har ju ridit i över ett år nu, och han blir bara bättre och bättre på det! Jag följer alltid med och tittar från läktaren, och brukar försöka ge feedback efter lektionen. Jag tycker han rider jättebra och har väl sagt att jag tycker att det han ska fokusera på, denna termin, är att räta upp sig i galoppfattningarna och när han galopperar, det är så lätt när man är ny på att rida att man böjer sig framåt mer, just när hästen ska växla upp. Men det kan vara extra svårt ibland, särskilt om det är en ridskolehäst som kanske upptäckt att det inte är så nödvändigt att galoppera så mycket när ryttaren är ny på ridning. De är ju väldigt lugna och stabila, alla stora ridskolehästar, men då kan man också behöva driva mer och då är det svårt att behålla en bra sits.  I måndags hade Jonatan dock tur och hade en jättetrevlig ridskolehäst som heter Serjis. Han har bara en nackdel, och det är att han kan vara sur i boxen, men just idag var han jättetrevlig och vi kunde pyssla med h...

Ja, ibland flyter inte livet på riktigt och jag har haft det väldigt stressigt en period. En bov i dramat är att jag är ordförande för bostadsrättsföreningen och det har varit mycket krångel med ekonomi, akuta fuktskador och försäkringsfrågor. Samtidigt planerar vi att byta tak och göra releining av markliggande rör, något som kostar oss miljonbelopp (som man behöver söka lån för och höja hyror inför), och planerar nya soprum som ska täcka de nya lagkraven om sopsortering. Jag har behövt sätta in mig i saker jag aldrig riktigt tänkte att jag skulle behöva sätta in mig i.  Vet ni exempelvis om att om rörkillarna ska svetsa i ett område som kan innehålla något som eventuellt skulle kunna kan ta eld (exempelvis en förrådsvägg), som de inte kan flytta, så måste jag som ordförande personligen gå dit och titta, och på plats skriva under ett godkännande om att de blir friskrivna från eventuella följdskador? Varje gång? Och då kan jag ingenting om varken svetsning eller brandsäkerhet, jag ...

  Påsken blev verkligen jättebra på många plan. Vädret var mycket bättre än vad prognosen sade på väderappen. I mobilen såg det mulet och blåsigt ut, i verkligheten var det många soliga och ganska snälla vindar. Ares och Sessan skulle lämna träckprov och eftersom det kan gå månader utan att vi ser Ares bajsa så stoppade vi in honom i transporten och tog med honom på en tur på stan, genom en rondell, och hem igen. Då hann han bli lite nervös och lämna en hög. Lastningen med Ares blir allt mer harmonisk. Jag står kvar utanför och han går in själv. Jag stryker honom över ryggen när han går in, och kliar honom lite på rumpan som tack när han är inne. Jag behöver inte ha bråttom med att fästa bakbomen, han står lugnt och väntar.  Är det något jag saknat med Galishimo så var det hur lättlastad han var efter alla år av träning, och nu, snart tre år efter Galishimos bortgång, så får jag åter uppleva trygga, lugna, lastningar. Som jag skapat, format och tränat in själv tillsammans med ...

  Jag och Super-Sessan myser i solen, från denna vår 2025 Snart är det ett år sedan vi åkte och tittade på Super-Sessan. Vilket härligt år det har varit med henne! Långt över min förväntan. Tanken var ju att det skulle vara Jonatan som skulle köpa hästen och därför är det ju rimligt att det inte är jag som styr och bestämmer ras eller inriktning. Vi var dock överens om att vi inte ville ha en högoktanig explosiv häst för tävling utan en trevlig hobbyhäst som har fint psyke. Jag hade sagt att jag helst ville ha minst en tvåårig unghäst men Sessan var ju bara ett år, så jag kände mig lite tveksam där, men hon hade en fin stamtavla och modern beskrevs som väldigt stabil, snäll och trygg. Hon är av rasen American Painthorse.  Sedan tittade vi på henne och gick en liten promenad med henne, och Jonatan fick hantera henne mest själv, och känna efter vad han tyckte. Själv hade jag lovat mig själv att stötta honom oavsett vad han skulle välja. Ville han inte ha henne så skulle jag sö...

  Äntligen finns det större möjligheter att träna på ridbanan! Det är många aktiviteter på Brönet och jag brukar säga att det är en bra dag om jag får rida 10 minuter ostört. I går sprattlade en häst till så Ares blev skrämd och galopperade iväg en bit med mig på ryggen, och sedan kom grannarna med en traktor med släpvagn alldeles vid ridbanan, traktorn kopplades loss från vagnen, och började skyffla bort deras dynghög in i vagnen, med ett högt muller. Och när jag menar "alldeles bredvid" så menar jag en halvmeter bredvid staketet. Sedan kommer det in andra ekipage med olika behov och agendor som man tar ömsesidig hänsyn till.  Men nu fick vi en ostörd lucka på tio minuter och jag fick stundvis en fin kontakt och ett fint tryck i honom! Vi ska försöka vara på ridbanan oftare nu så han får möjlighet att hantera omgivningen bättre.  En sak som känns otroligt bra är att det kan hända att Ares skenar eller sprätter iväg med mig utan att jag blir särskilt orolig. Det är en väl...

  Vi har pratat om att förlova och gifta oss ganska länge. Ganska tidigt skämtade vi om hur länge man egentligen måste dejta varandra innan man kan förlova sig, om man vill bli tagen på allvar av omgivningen. Vi har alltid tagit känslorna för varandra på allvar. Det har alltid känts så enkelt mellan oss och det är så tydligt att vi har samma värderingar och vill samma saker i vår vardag. Jonatan frågade också om jag ville bli "överraskad" med ett planerat frieri eller om jag ville prata om det, och planera det, tillsammans med honom. Jag är väl kanske inte så mycket för överraskningar och spektakulära frierier, och inte heller ett märkvärdigt bröllop där man får vara "prinsessa för en dag", så vi har pratat om det tillsammans då och då, frågat och försökt röna ut vad som blir bäst för just oss. Vi har pratat om efternamn och ingen av oss vill ha ett dubbel-efternamn så vi har tittat på ett gemensamt som vi är nöjda med, mer om detta skriver vi om när det närmar sig!...

  Super-Sessan har haft en liten dust med Jonatan om hovarna igen. Tänk vad mycket tid vi lägger på att lyfta hovar när vi har unghästar! Hur som helst, hon lyckades vika ihop sig och trampa Jonatan på tån med en framhov, när han lyfte bakhoven. Fråga mig inte hur det gick till. Hon är vig ibland, lill-tjejen! Så nu har han fått sitt första blåmärke på foten. Ingenting är brutet och han går som vanligt. Men det var lite otur med tanke på att han 90% av gångerna har stålhätta på skorna, men självklart glömde han det just denna gång. Och Jonatan har hämnats med att lyfta hovar i tid och otid. I spiltan. I boxen och på ridbanan. Nu har hon slutat krångla till det.  Själv gosar jag med Ares och lyfter hans, numera supertrygga bakhovar, och lägger dem bekvämt i mitt knä.  "Ser du vad dom håller på?!" säger jag till Ares.  "Sådär stökig var väl aldrig du?" ljuger jag för Ares.  Vid en hovlyftning vid en spilta avbröts vi dock av kraftiga smällar från en annan box. Jag...

  Jag har inte varit hundra procent återställd men tillräckligt pigg för att spendera tid i stallet i helgen. Mamma kom över i helgen och hade även sin kamera med sig, titta vilken fin bild hon fick på Ares, Jonatan och mig. Det är sällan Ares har manen ute, jag har ju inte orkat underhålla flätorna de senaste två veckorna, men så fin manen är nu! Hoppas den håller sig fin över sommaren också! Ridningen med Ares går mycket bättre nu än tidigare. Vi travar efter fyrkantsspåret och jag lyfter upp huvudet på honom när han lägger sin huvudvikt i handen. Detta i sin tur innebär ju att han inte längre går i den fina långa och låga form jag velat ha, men det är faktiskt viktigare att han håller upp sitt huvud själv och inte lägger vikt  handen, än att det ska se snyggt ut. Tyglarna med märkningar gör att jag tydligare ger honom en ram och sedan håller jag den, så han hittar sin egen balans. Han hänger sig allt mer sällan i tyglarna nu. Vi har även börjat rida i 8:formationer i traven...