Livet är förändring

  Jag tycker jag börjar få tillbaka lite mer hud nu. Det har gått sex veckor sedan min moster dog i bilolyckan, och den värsta chocken och sorgen har lagt sig, om än jag hör att min mamma är ledsen ofta. Vi kommer att klara det. En dag i taget. Jag har haft fin träning med Ares, om än vi undviker vägen där han fick panik av travhästmötena. Denna vecka har vi faktiskt vilat från träning. Ares är fyra  år, sköter sig skitbra, och det är isigt ute. Jag behöver inte ligga på så hårt med träningen.  Arga kvinnorna på nätet verkar för tillfället ha gått vidare och lämnat mig att leva i frid, det känns otroligt bra och jag har börjat slappna av och sätter glatt ut det ena och det andra på nätet igen. Jag passar mig lite för att blotta strupen i mina inlägg, så dom inte får en ny arena att härja på. Jag går dock nog aldrig in i ett anonymt hästforum och skriver igen. De dagarna är över. Det är arga kvinnornas territorium där deras (självupplevda) expertis är rådande. Dom kan få h...

Min bror Tommy Bildström har skrivit en bok om tidsresande ekorrar. Jag har inte hunnit läsa den själv och han frågade om han fick använda sig av min blogg för att saluföra boken. Man kan man säga följande om boken:  Ekorrarna reser inte i tiden, dom existerar bara överallt samtidigt. Och det är inte bara ekorrar utan också bältdjur och så finns det också en magisk gaffel med men dom orkar egentligen inte använda den. Min bror skriver följande, alla ni som är vana vid mitt enkla, vardagliga språk får ju hålla i hatten för glatta livet. Här kommer min bror.  "Jag ska ge ut en bok och den här gången har jag inte tryckt upp den på ett A4 papper och försöker ge bort den till skäggiga män som jag hittar i busskurer. Den här gången är det på riktigt. Familjen Bildström har en, låt oss kalla det, konstnärlig ådra. Och jag ska alltså ge ut min bok på ett riktigt förlag bestående av sunda människor [här tar jag bara bort text för... för.. det blir för mycket. Han tappar tråden totalt ...

  Jag har nog skrivit om Ares hovhantering, men jag är fortfarande så glad. Ares växer upp så fint, mognar, och blir bara bättre och bättre på att lyfta sina hovar stadigt. Jag och Jonatan konstaterade att han till och med är trevligare än ridskolehästarna, då han lyfter hoven åt oss, och sedan vilar den helt avslappnat i knäet på oss, och väntar tålmodigt, tills man är klar. Hovslagaren är också nöjd. Jag har aldrig haft det så här lätt med hovhantering i hela mitt hästliv, och det var ju verkligen på tiden!  Jag tittade på bilderna när jag tryggt och obekymrat lyfte hovar, och insåg att jag börjar bli vithårig också. Det syns tydligare i vissa vinklar och ljus. Jag är väldigt redo att bli gråhårig. För min del får det absolut synas att jag levt mina år. Jag vill bli klokare, och vill även se klokare ut.  Det som är jobbigast med att bli äldre är att jag inte orkar lika mycket. Jag jobbade ideellt på ridskolan i Cafeet i söndags och börjar inse att jag troligen behöver ...

Jag kvällspromenerade med Jonatan och hundarna efter hans ridlektion igår. Snart har Jonatan ridit ett år på ridskolan och det har hänt otroligt mycket med honom detta år. Jag följer med och tittar varje vecka. Igår så red de halva passet sittandes i sadeln utan stigbyglar, i trav. De följde fyrkantsspåret, ökade traven och svängde i en timglasformation.  Det som kändes mest roligt att se var att de börjat forma hästarna på en 20-meters volt, och plötsligt rider Jonatan sin ridskolehäst böjd utefter volten, på tygeln och i en fin och avslappnad form. Det såg jättetrevligt ut! Jag önskar att det inte var filmförbud, för jag var så glad av att se den fina ridningen. I mars var det ett år sedan han satt upp för första gången och tog sig igenom de första, obekväma och vingliga passen på privatlektion, med några tålmodiga fyrbenta läromästare. Idag kan han sitta i traven utan stigbyglar och forma en häst på volten.  Jag tittade även på mig själv i backspegeln och jämförde mig och A...

  Förra veckan provade jag ju att höja pulsen, efter att inte ha energi att pressa kroppen på över ett år, och det fungerade toppen! Så i helgen var jag i hemmagymmet och provade både crosstrainer och löpband. I en halvtimme hade jag markant höjd puls utan att känna mig dålig, trött eller yr. Allt känns normalt och friskt och vi har även plockat upp skidåkningen igen! Som jag längtat!  Det var i slutet på 2023 som Jonatan köpte mig helt ny skidutrustning, och samma dag som vi provade första passet så blev jag sjuk i covid. Efter det har jag inte riktigt orkat eller kunnat pressa mig i pulshöjande aktiviteter, så de nya skidorna har stått orörda hemma hos Jonatan. Men i helgen kändes det hur bra som helst, och vi tog på oss skidorna och åkte på en lång och härlig upptäcktsfärd med hundarna. Vi provade olika skoterspår och testade oss fram. Det var fortfarande ljust ute under hela turen, och jag kände mig pigg hela vägen.  Jag undrar om denna pigghet hänger ihop med att jag...

  Jag har nu, i flera år, haft ganska starka olustkänslor inför att följa staket och fyrkantsspår när jag rider. Man skulle förmodligen kunna klassa det som antingen en fobi eller ett posttraumatiskt stressyndrom.  Det finns en ganska enkel förklaring till detta, då min förra häst Galishimo ibland skyggade och slängde sig för väggar och staket när jag red nära. Han gjorde det inte ofta men det hände då och då, kanske någon gång i månaden. Det berodde troligen på att sand från hovarna ibland fräste upp mot kanter och stolpar och han blev rädd för det fräsande ljudet och tvärvände eller stack iväg en bit. Så någonstans har det lagrats som en egen instinkt att jag lätt kan falla av när jag följer staket.  Jag har försökt att tänka för mig själv att oron för att följa staket och väggar "släpper när det släpper" men samtidigt så är det en väldigt stark akilleshäl som lätt punkterar självkänslan när jag rider. En sjuåring kan följa ett fyrkantsspår. Varför kan inte jag?  ...

Jag har sprungit på ett löpband i 12 minuter. Jag skulle vilja säga en kvart men jag värmde upp i ett friskt gångtempo de tre första minuterna. Jag kände mig lite osäker på hur det skulle kännas, hur kroppen skulle reagera när jag försökte jogga. Jag är ju trots allt 44 år och har inte lyckats träna regelbundet på väldigt många år. Jag föreställde mig att mjölksyran säkert kommer att slå i taket väldigt snabbt och att jag skulle känna mig tung och slö. Jag hade redan på förhand bäddat in försöket i besvikelse. Det var ju så länge sedan jag joggade. Jag påminde mig själv att nu är det verkligen en tid att vara snäll mot mig själv.  Men det gick riktigt bra. Riktigt, riktigt, bra! Jag utmanade mig självklart inte. Jag gick på ett tempo just över gångtempo.  Inte kände jag mig tung.  Inte kände jag mig yr.  Inte kändes benen som stockar heller.  Jag hade lovat mig att inte springa för mycket, bara känna vart kroppen befann sig, men jag var svettig och glad efter pa...

  Begravningen av min moster efter den tragiska olyckan blev lite som väntat. Fruktansvärd. Sorglig. Och vacker. Min ena kusins fru blåste en sorgsen och mäktig melodi på trumpet och det vackra oväntade inslaget, tillsammans med kyrkorgeln, gick ända in i själen. Liksom den gitarrackompanjerade rockballaden ”Knocking on heavens door” och den svenska balladen ”Utan dina andetag”. Min moster begravdes i sin Skellefteå-AIK-tröja då hon älskade hockey. Alla grät. Det är så ofattbart tungt. Den oväntade döden. Alla som plötsligt står ensammare och förvånade. Jonatan höll om mig hela dagen och redan efter första halvtimmen hade jag slut på mitt generösa lager av snytpapper och undrade hur man skulle orka en timme till. Jag fick dock det hedrande uppdraget att läsa upp alla hälsningar och kondoleanser och jag gjorde det så bra, långsamt, tydligt och respektfullt jag bara kunde. Mamma reste sig och kramade om mig så hon nästan välte stolen efteråt. Hon visste hur jag ansträngde mig. Att ja...

Vågorna går höga på mitt arbete. Kollegor är frustrerade och behöver ventilera. Skolskjutningen i Örebro, Trumps valmanifest och hot mot Grönland, Kanye West som förefaller drilla sin fru Bianca att posera så gott som naken på röda mattan, feminismen som verkar gå bakåt, andra verksamhetsområden som inte verkar må bra och inte får den hjälp som behövs. Några skakar frustrerat på huvudet. Viftar med armarna. Stirrar tomt framför sig en stund. "Vad kan man göra?" frågar de sig själva och varandra. Själv har jag begravning av min moster i morgon och det känns också jobbigt. Att möta alla som man tycker så mycket om, och se dem så ledsna. "Vad kan man annat göra?" frågar sig även dom. Bilolyckan gick inte att förutspå. Man måste få kunna ta en promenad på vägen i Västerbotten. Gångstigar finns inte i de små byarna. Det enda som finns kvar är att sörja.  Men jag är glad att jag hållit fast vid hästintresset. Ett bra sätt att skärma av sig från en ganska tuff verklighet o...

  Jonatan är verkligen speciell för mig. Ibland säger några stallkompisar att jag verkligen har skaffat en bra sambo och mitt vanligaste svar är "Det tog över 40 år!" och sedan gör jag en åtföljande stolt segergest. Som att jag spelat på lotto i hela mitt liv och plötsligt vann. Men lyssna på det här då; Jonatan lånade stallägarens traktor och snöfräs och plogade upp en egen liten motionsslinga åt mig och Ares, på fredag kväll. Så jag slipper vara rädd för att möta travhästar och tåg och timmerbilar och fan och hans moster. Så jag får möjlighet att träna Ares som jag behöver. Stallägarna samtyckte till motionsrundan om än det blir ett litet kostnadstapp då de planerat odla där och slingan kan göra att frosten kryper djupare ner i jorden och gör det svårare att odla. De är så snälla! Jag fick verkligen lite lugn och ro i själen. Jag är så tacksam!  Ares verkar trivas på rundan också. Vi har promenerat och ridit den några gånger. Ingen stress med att plötsligt rida jättesnabbt....