Livet är förändring

  Både lördagen och söndagen red jag barbacka på Ares. Allt i tålmodig väntan på att Ares pyttelilla torra lilla utstående plupp, som är typ 1 centimeter i diameter, ska läka ut någon gång. Den ligger precis där bakre bossan vilar från sadeln så det känns inte super att sadeln ska ligga där och trycka.  Första barbackaturen gick i lätt pudersnö och det var alldeles vindstilla och vackert. Helt magiskt landskap! Jag blev verkligen tagen av hur vacker skogen var och kände mig totalt trygg på Ares. Vi mötte till och med en bil vid en avskild grusväg och jag kände inte alls något behov av att sitta av, jag satt tryggt där jag satt. Jag var lyrisk när jag kom hem. Har inte jag drömt om att få rida barbacka på lösa tyglar väldigt länge nu?! Och så var det äntligen dags, och gick så otroligt bra! På min fina femåring! Dock blev jag nedplockad till jorden igen dagen efter. Jonatan hade slungat upp hela ridvägen med traktorn, så den var helt fantastiskt plan och fin, men Ares fick mer ...

Det börjar verkligen lossna för oss på gården nu! I veckan började snön vräka ner och vi behövde vara ute i hagen i mörkret och försöka få till belysningen till lill-ängen längst ned. Det krävdes verkligen att vi hade våra bästa humör och hjälptes åt för att få det att fungera, men det kändes otroligt bra när det var gjort!  Jonatan grävde ju ner elkablar i somras under tiden jag tog hand om Ares fång och städade ur min lägenhet, så vi hade det mesta klart för att kunna få upp belysningen på kvällen. Vi hade bara inte årstiden och vädret på vår sida.  Vi hade inte hunnit få upp själva lampan, och det kändes inte lättare att göra i mörker, snö och is. Jonatan hittade en pinne som vi kunde fästa på stolpen för att slippa klättra allra högst upp, så kunde traktorskopan få upp oss "tillräckligt högt" för att få fast den. Sagt och gjort. Där stod vi och försökte att inte halka på ranglig stege, eller is, och dö. Mest var Jonatan uppe och kämpade ensam, men någon var ju tvungen att...

Nu tycker jag det är tufft med mörkret. Vi har inte så mycket snö heller. Idag den 8 december har vi fyra timmar och nio minuters solljus. Vi tänder brasor i eldstaden här i vardagsrummet och myser till det ofta, men hu vad mycket mörker vi har! Sedan vill inte snön riktigt lägga sig trots att vi får mycket nederbörd.  Det regnar och fryser. Vi får is och blötsnö om vartannat. Hästarna behöver täcken vilket inte alls är lika viktigt när vinterkylan är stabilare. Det kommer ju att bli bättre, januari och februari brukar vara fina månader med snö och så småningom lite mer sol. Men just nu... Just nu är det tufft.  Något som känns "tufft" fast i positiv benämning är att jag fortsätter träna med traktorn och det går riktigt, riktigt bra! Jag kan nu ta en gripklo och hämta en höbal och göra alla delmoment som krävs för att hönätet ska placeras snyggt i matbaren. Det känns riktigt kul att klara det själv. Jag behöver hjälp fortfarande när jag ska byta verktyg med traktorn, Jonatan ...

Det känns ändå som hästträningen går ganska snabbt ändå, om än jag upplevt att det går långsamt. Jag tänkte att vi skulle träna lite mer på att skilja hästarna ifrån varandra efter att kostallet var renoverat. Om man skiljer dem åt när en är i hagen, så kan ju den som är ensam i hagen ha stora ytor att springa runt i och jaga upp sig själv på. Det kändes bättre att ha en häst i en betydligt mer begränsad box när vi skiljer dem.  Och det tog ju ett par veckor att få kostallet klart. Sedan så måste de ju börja känna sig trygga i stallet så man kan börja lämna någon av dem ensamma där, och det tar ju också ett par gånger, typ två veckor.  Men sedan är man där, man tycker att de är trygga i sina boxar. De är lugna i ögonen och att de börjar göra sig hemma. De går glatt in, letar mat, slickar på sina slickstenar, och verkar nöjda.  Så då är det ju dags att förstöra myset och skilja på dem, korta stunder då och då, så de inte blir för beroende av varandra. Jag har gjort det som...

  Jag har fått en ny laptop! Det är en MacBook Air och jag är väldigt entusiastisk samtidigt som jag blir irriterad och får ont i huvudet av att lära mig nytt. Jag jobbar ju med dator nästan hela dagarna på arbetet och det ligger väldigt intränat att man exempelvis stänger en ruta i ett kryss i högra hörnet, inte att leta en rund röd boll i det vänstra! Det är sådana där smågrejer som gör att man hackar och trasslar lite innan man blivit van. Men ändå, den känns superbra, jag är inte rädd för att lära mig nya system! Man får knorra lite efter vägen bara. Jag minns när jag köpte min Ipad och ritprogrammet Procreate och spenderade timmar åt att vara förbannad över varför jag inte fick det att fungera som tänkt, nu kan jag teckna utan problem alls och jag kör i princip aldrig fast. Glädje kommer inte alltid på studs, den kommer krypande bit för bit, det har ju varit så för mig nästan hela året.  Sätt denna känsla i proportion om att jag i denna frustration verkligen är otroligt, ...

  Jamen glädje är ju inte ett tillstånd som man ständigt bär på. Glädjen har varit blandad med andra känslor under 2025. Först sorg när min moster dog i den tragiska bilolyckan, mest för att se min mamma, och min mosters man, kämpa för att få tillbaka fotfästet.  Sedan fick ju Ares fång och jag var otroligt ledsen i fyra dagar. Vissa nätter låg jag vaken och grät och oroade mig över hur det skulle gå för Ares och hur jag skulle orka med alla förändringar som kommer att behöva följa med hans nya behov. Sedan insåg man ju att vi behöver förändra några saker för att få en långsiktigt hållbar vardag. Och det är ju i och för sig glädjande att se en ny väg och ta en ny riktning... Men ärligt talat, det har varit otroligt mycket jobb hela sommaren och hösten, för att komma där vi är idag. Jonatan har på många sätt slitit hårdast och spenderade fyra veckor i en liten grävskopa och olidlig sommarvärme, bara för att få bort sten från den tilltänkta hagen.  Så glädjen ställer man li...

 Idag, söndag, har jag ridit Ares tre pass på tre dagar. Första passet ensam på fredagslunchen, det andra passet på ridbanan när vår gemensamma vän Jonas hälsade på. Och så tredje passet idag. Ares börjar kännas som en helt annan häst. Jag började med att göra några åttor (två volter i en 8-formation) igår och han kändes lite spänd och motsträvig. Jag gjorde inte så mycket åt det utan lät honom fundera på saken. Idag gick det mycket bättre och jag känner mig otroligt nöjd. Ni kan ses fint han byter böjning här på den lilla filmen.  Självklart är han ju inte jättestadig då jag inte kunnat rida på riktigt som jag velat på grund av fång och flytt, men jag tycker ändå ha sköter sig överraskande fint. Särskilt som han skötte sig idag.  Sedan red jag ut med honom igen, även denna gång med Jonatan och Sessan som tryggt sällskap och Ares var otroligt lugn! Skritten gick långsamt och stadigt på lösa tyglar och rundan tog 50 minuter. Jag kände mig så trygg med honom!  Det känn...

  Nu börjar jag äntligen få pay off för alla ansträngningar jag lagt ned den senaste månaden på att få ordning på stallet. Jag tog in både Ares och Sessan i sina boxar samtidigt på lunchrasten, vilket gick sådär eftersom Ares drog framåt och Sessan släpade lite efter. Det behöver vi kanske öva mer på! Men det var bara att släppa Ares lös när vi närmade oss stallet, så gick han in i sin box, och så ledde jag in Sessan i sin box för säkerhets skull.  Sedan gjorde jag i ordning Ares och tyckte Sessan skötte sig bra med att äta hö och mineralerna hon fick i sin krubba. Och sedan så tog jag bara några djupa andetag och gick ut med Ares!  Det är en sak som är lite läskig med att fara ut med Ares, och det är att vi behöver korsa en trafikerad väg direkt för att komma ut till skogen, och mitt emot den vägen så finns det en segelbåt på en stor presenning där de även parkerat en släpvagn. Så det finns lite läskiga saker att titta på om man är en unghäst. Min oro har väl varit att A...

  Jag gillar inte att behöva totalvila men ibland är det bara nödvändigt.  Höger axel håller på att fucka ur med en tilltagande inflammation sedan jag målade stallet, trots att det var en vecka sedan jag avslutade målandet, och resten av kroppen hade feberkänsla i söndags, så jag blev sängliggandes framför fantasyserien Game of thrones. Men åh vilken härlig serie det är och vilken lyx att man kan se på denna berättelse och ändå upptäcka nya delar av den. Jag tömde skafferiet på godis och Jonatan kom med hämtmat som vi åt tillsammans, i sängen. Sedan ligger jag ju i sovrummet som vi renoverade sommaren 2023, precis när vi började dejta varandra, och jag tror egentligen man inte riktigt fattat hur mycket vi åstadkommit de här två och ett halvt åren.  (Jag minns att jag möttes med lite skepsis av kompisar och kollegor i början på relationen, om jag verkligen skulle lägga ned så mycket energi på att renovera någon annans mans hus, men det kändes som ett roligt projekt, och ja...

  Det var inte utan vånda jag gjorde i ordning Ares på en uteritt, tillsammans med Jonatan och Sessan. idag. Ares är ju fortfarande bara fem år. Det är november nu. Han har bara motionerast en gång här i Sjöbotten sedan han flyttade hit, sedan har vi lagt det mesta krutet på att bygga stallet åt hästarna.  Så jag hade väl en tanke om att han skulle kunna vara väldigt pigg i kylan, jag hade en tanke om att han kanske skulle vara lite mer sprattlig och reagera en hel del på omgivningarna. Och då kände jag mig osäker, för att Ares är en väldigt, väldigt, stark grabb, så jag vet inte riktigt hur jag skulle orka med ett allt för stort spektakel. Jag började därför med att leda honom och inte sitta upp på en gång.  Kom det något spektakel i novemberkylan då? Nej det gjorde det inte. Inget alls. Han var väldigt energisk i sina steg, alert, och andades stötvis och upphetsat här och var, men i övrigt hade jag ingenting i handen. Så efter att vi vandrat en stund tillsammans, och ha...

  Oktober har verkligen prövat oss vädermässigt! Det har regnat väldigt mycket, ibland utan uppehåll i flera dagar. Men som ni ser på Super-Sessans hov här så är det inte särskilt lerigt i deras hage! Det finns ett "lerhål" på ca 5 X 5 meter där leran ligger djup, minst upp till mina anklar, ett område inte så långt från ingången, men hästarna går helt enkelt inte där, utan går runt i stället.  Skogen är mossig, sandig och totalt fri från lera, vindskyddet är torrt och mysigt, och deras matplats har bara haft ett pyttelitet övre lager av lera på någon centimeter bara, Jonatan har sett nöjd ut över den fina lerfria hagen men planerar ändå att grusa upp matplatsen lite extra i framtiden, men det lär inte behövas mycket. Matplatsen är placerad på en liten upphöjning så det har fungerat superbra. Nere på den lilla ängen så är det lite upptrampat med hovmärken då marken är mjuk och blöt av allt regnande, men inte speciellt lerigt där heller.  Lite om Super-Sessans hov förreste...

Igår så var det första gången hästarna fick komma in i det nyrenoverade stallet! Jag är så otroligt nöjd över att vi fick till det så bra ändå, med tanke på att vi använde oss av begagnade medel och hade lite press på oss att ge hästarna en bra, torr, plats att göra dem i ordning på. Oktobervädret har inte varit snällt med mycket regn, och det var länge sedan man såg solen nu. Hästarna har klarat sig ganska bra undan lera i hagen, och deras sovplats är väldigt torr och fräsch. När vi mockar i hagen så ser vi att dom spenderat lite mer tid i vindskyddet nu än tidigare.  Jag kan ju säga att det även känns att jag är 44 år, snart 45, och att det tar lite på kroppen att renovera och måla. Arm, rygg och axlar tar lite stryk och trots att det gått två dagar sedan jag målade så är jag ganska mör i kroppen. Ena foten mår inte super efter att jag har gått i samma hårda skor mot betongen när jag renoverat också. Spända muskler i axlar och rygg gav en stark huvudvärk "bakom ögonen" när ...

Ungefär samtidigt som jag kämpade med skåpen och att måla dörren så jobbade Jonatan med att få upp boxväggarna som vi köpte. Vi fann dem via bekanta och de var ganska gamla, hade blivit ommålade flera gånger och väldigt hästtuggade här och var, men fullt funktionsdugliga! Vi köpte dem för väldigt reduverat pris jämfört med nya boxdörrar, och kände oss nöjda!  Här hade Jonatan fått upp mellanväggen och sedan fick jag i uppdrag att (tillsammans med Jonatan) försöka lyfta mellanväggs-gallret och passa in det gallret ovanpå mellanväggen, med hjälp av muskelkraft och hammarslag. Jag trodde uppriktigt inte att det skulle gå vägen, jag kände mig för svag och oteknisk för att få till rätta knixen, men vi lyckades till slut med det också! Det var ju ett oskyddat fönster vid väggen som inte bara var oskyddad från hästarna, utan även hade borta en ruta som var trasig. Jonatan har beställt ett nytt fönster som kommer att vara lite högre, och har täckt för det nuvarande fönstret tills det nya k...

Mjölkskåpet (eller kantorskåpet) i det gamla kostallet, förtjänar ett eget inlägg. För skillnaden blev riktigt stor! Visst hade jag kunnat renovera det lite varsammare och noggrannare, men tanken var ju ändå bara att få det provisoriska stallet att bli mysigare, så jag tyckte det räckte gott med färg till att börja med. Här tog jag en bild på det innan renoveringen. Där hade vi inte målat väggarna och taken heller. Men det var ett väldigt gammalt skåp. Vi övervägde att ta en motorsåg och stycka ut det men bestämde oss för att låta det stå kvar ändå.  Skåpet var lite trasigt här och var och riktigt fullt av spindelnät och damm när jag började städa ur det. Det var ingen som tagit hand om det på väldigt, väldigt, många år. Först så försökte jag måla det i "Deep Toulouse" som skulle vara en varm och mild grön färg men det blev "Pippi-Långstrumps-grön" och jag fick panik och kände mig som ett barn som precis målat Villa Villekulla i grälla barnsliga färger. Ingen bild k...