Livet är förändring

  Usch, vilken långdragen sjuka jag haft. Även denna lördag är jag sjuk, och jag kommer inte att orka till stallet alls. Men jag har min lilla hjälpsamma hemsamarit Keeva som gärna ligger nära på kvällarna.  Trots ihållande feber och slemhosta så har jag dock hållit mig till dieten med kaloriunderskott, och har även plockat bort koffein i form av kaffe, te och Coca-Cola. Och så har jag plockat bort allt som är sött.  Det har absolut inte varit lätt och jag har varit ganska känslig och nedstämd några dagar. Men kroppen justerar sig, och den har nog släppt på både fett och en hel del vätska, för nu har jag gått från 67,8 kilo till 65,2 kilo. Det är en viktminskning på 2,6 kilo på kort tid! Nästan ett "viktras" skulle jag väl vilja säga, och ändå har jag exempelvis räknat noga på 4 måltider per dag för sammantaget 1300 kalorier, och ansträngt mig för att hålla kvar rätt proteinmängd och rätt mängd järn. Så jag tycker inte jag har plågat kroppen orättvist hårt.  Jonatan ...

Jag är fortfarande sjuk och haft en feber som kommit och gått. Därmed blev det ett riktigt minipass med Ares i lördags. Jag checkade av att att han var mjuk i munnen, och det var han verkligen! Mjuk som smör och lätt i handen. Det var för isigt att hålla sig på ridbanan, så vi red ute och det var verkligen inga problem alls. Jag var otroligt nöjd med honom trots att jag känd mig matt och inte riktigt orkade vad jag tänkt. Men det blåste som sjutton, minst 13 sekundmeter, och jag hade inga problem med det. Underlig upplevelse fortfarande, att bli av den fobin utan att förstå hur det gick till, men väldigt skönt!  Jag har kvar vanan att vi promenerar med Ares en stund innan jag sitter upp, det är en vana från min förra häst Galishimos tid, då han hade sadeltvång och lite olika dagsform, då hjälpte det om man promenerade en stund och drog sadelgjorden lite i taget, men det skadar inte att promenera vilken häst som helst en stund innan man sitter upp. Då hinner jag betrakta Ares och se...

  Natten till tisdagen hade jag magsjuka, och jag var fortfarande lite spak på onsdagen när Ares skulle skos. Jonatan hade bihåleinflammation och feber. Så vi var två slagna hjältar som motiverade oss att åka till stallet och hjälpas åt med våra unghästar. Det är så skönt när man är två stycken som ser djuren som viktiga familjemedlemmar. Att jag klarat mig så bra ensam genom åren ändå, för det var inte alltid lätt.  En lastbil hade parkerat på vägen till stallet och Lasse höll på att lasta ut säckar med utsäde ur den, när vi gick till stallet. Jonatan gick förbi med Ares och han traskade lugnt på som om han aldrig hade gjort något annat.  Sedan tog vi in Super-Sessan och hennes bakhovar behöver lite mer uppmärksamhet just nu. De är i en växtspurt och utsidan av tån glider lätt ut lite och blir lite fnasig. Hovslagaren visade Jonatan hur han skulle fila utkanten på hoven, och att han även behövde en kniv för att korrigera sulan bredvid bärranden lite. Det är tydligen någo...

 Jag och Jonatan tittade på en tävling med islandshästar i lördags, men råkade åka dit precis under lunchrasten då inga hästar visade upp sig. Vi bestämde oss för att åka till JYSK och titta på lite värmeljus, och sedan blev det ett par spontana och oplanerade inköp! Vi har inte inrett hallen särskilt mycket, sedan renoveringen för ett år sedan, så den har stått ganska tom, öppen och kal i ett år. Vi har inte riktigt vetat hur vi ska inreda den, samtidigt som det känns ganska viktigt med en trevlig hall, för hallen skapar ju den första känslan man får när man kliver in i huset.  Vi fann hur mycket som helst! Ett fint avlastningsbord med en förvaringskorg att ha under, en liten lampa, en skål och en konstväxt. Sedan fann vi även en matta, en väggkorg och tre runda speglar! Vi hade händerna fulla när vi lämnade JYSK och jag blev full av inspiration. Men först stannade vi och tittade på tävlingen i islandshästridning och såg några riktigt fina ekipage som töltade på riktigt bra!...

  I söndags blåste den 16 sekundmeter och fladdrade på ordentligt vid de vita höbalarna vid ridbanan. Två hundar var lösa vid fältet vid ridbanan och lekte med varandra, och stallägarna fortsätter klyva ved precis vid banan. Det var en riktig isbana på ridbanan och dessutom hade någon parkerat en ny vagn med en fladdrande plastpressening som tak vid ena hörnet av ridbanan. Kallt blåste det, dessutom! Jag hade inte tänkt sitta upp och rida på min fyraåring, men jag behövde känna på Ares lite från sadeln och jag satte mig upp ganska obrytt faktiskt.  Jag är inte rädd för blåsten längre, men jag är rädd att det ska hända något som triggar igång fobin, om ni förstår vad jag menar? Jag är rädd för att det ska hända något så jag får en bugg i huvudet som begränsar mig i två år till. Så jag är försiktig, för att jag har förstått att om något går fel, så kanske jag har problem med mig själv i framtiden. Men som det ser ut idag så har jag inte alls kvar de starka olustkänslorna jag haf...

Ja Northwolt har ansökt om konkurs. Det enorma företag som skulle bygga batterier här i Skellefteå. Jag har faktiskt aldrig trott på idén. Att starta ett företag i så stort format på skattebetalares pengar och med våra pensionsmedel från regeringen. Jag har alltid trott på egna företagare som börjar smått med sin egen idé och sedan utvecklar den vidare. Att företag får växa lite i taget. För sina egna pengar. Går det riktigt, riktigt bra så kan man starta aktiebolag, då kan stöd också komma in, i ett redan gynnsamt växande.   Men detta har alltid känts lite skumt, att starta så stort. Vi skattebetalare har stått för 88 miljarder av Northwolts pengar. Det är en hisnande summa för något som gått i botten.  Jag har märkt att vi har en kultur av innovatörer bland politiker och även i kommunen, som vill driva egna ideér och företag. Att förvalta befintlig ordning inom vård, skola och omsorg, det är lite ute. Chefer idag vill tänka nytt. Inte förvalta. Kanske är det lite så med...

Jag har ju lyft hovar och ridit på precis som jag gjorde förr, och hamnar inte alls i ett läge av att vara överväldigad eller bli oresonligt rädd. Det är som att det bara släppt någon slags mental spärr. Ares har varit jättefin men kan sprattla någon gång och det känns också jättebra, en helt annan upplevelse än förut. Jag känner oftare att jag är "ett" med honom. Inte att jag sitter "på" honom. Men det är nästan så jag inte känner igen mig själv när jag hjälper en vuxen ryttare på ridskolan när en ridskolehäst vänder baken mot -och måttar sparkar mot- henne när hon vill gå in i boxen. Jonatan rider ju en gång i veckan på ridskolan, och han hade en annan, betydligt lugnare häst. Tjejen med den stora sparkande hästen bad inte mig om hjälp, och ingen stallvärd fanns i närheten, och jag har absolut inget att göra med den hästen. Den sparkade så det small i väggarna.  "Om jag bara får prova att... vänta, vi byter plats, jag kan gå in..." hör jag mig själv tyst...

Tanken är ju att jag och Jonatan ska ta med oss våra hästar och flytta till Sjöbotten så småningom. Jag är glad att vi inte haft bråttom med detta utan att jag fått tid på mig att processa de planerna. Till att börja med så har jag bott i min etta sedan 2013 och den bostaden är en väldigt stor trygghet för mig. Läget är jättefint och det billiga boendet ganska nära centrum har gett mig möjlighet att ha råd med egen häst på en inkomst. Dessutom har den ju stigit i pris sedan jag köpte den vilket har känts som en god investering.  Jag har också gillat Brönet väldigt mycket där Ares står och varit nöjd med att ha nära till ridhuset. Men såklart, staden har vuxit och samhället smyger sig på. Det står många hästar på Brönet och nu kör en eller flera travkuskar som sagt regelbundet efter alla vägar, det är inte samma lugn som det var där på Galishimos tid. Ridhuset i centrum, som ofta stod tomt, kryllar av hoppryttare och andra ryttare och det är svårare att skapa en lugn invänjning för ...

  I söndags kämpade jag och Ares med att korta skritten. Jag var lite oförberedd på hur svårt det är att korta stegen i skritt på en häst som naturligt tar så stora steg. Det är ju precis tvärtom som med min arab Galishimo. Att korta stegen på Galishimo var ungefär att göra absolut ingenting och då blev de korta av sig själva, där var utmaningen i stället att länga stegen. Nu har jag en ny utmaning och behöver tänka en hel del om hur jag ska få det så bra som möjligt för Ares.  Jag och Jonatan höll på en hel del i söndags och jag red runt på ridbanan i skritt på lång tygel. På två platser på ridbanan försökte jag ta lite mer i tyglarna och korta stegen, ca sex steg, eller tills han gav efter på hjälpen, och sedan klapppade jag honom och längde tyglarna igen. Vi körde fast på flera fronter och det blev lite pill och grejande innan vi faktiskt ändå kom hyfsat bra i mål. Ares första reaktion var nämligen att gå mot trycket och inte följa efter det. Men han knäckte koden så smånin...

  Jag har haft ytterligare ett ridpass med Ares, där jag känt mig helt och 100% trygg i sadeln. Verkligen inga spänningar alls. Vi följde fyrkantsspåret som om vi aldrig gjort något annat, vi tränade möten med Ida och Kakan, men vi kunde inte göra så mycket mer på den isiga ridbanan. Men jag red ändå runt utan bekymmer och njöt. Ares var lite stark i munnen och jag fick fokusera på det, men i det stora hela kändes allt jättebra. Mötena gick också jättebra.  Jag lyfte hovarna, kratsade dem, och kände på broddarna också utan att blinka. Jag förlorar ingen energi alls. Nu undrar jag själv varför det plötsligt försvunnit. Funderar på om det hänger ihop med andra förändringar jag gjort men ser inget tydligt mönster. Men det kanske är över nu alltså? Kampen mot mig själv? Bara sådär? 

  Jag tycker jag börjar få tillbaka lite mer hud nu. Det har gått sex veckor sedan min moster dog i bilolyckan, och den värsta chocken och sorgen har lagt sig, om än jag hör att min mamma är ledsen ofta. Vi kommer att klara det. En dag i taget. Jag har haft fin träning med Ares, om än vi undviker vägen där han fick panik av travhästmötena. Denna vecka har vi faktiskt vilat från träning. Ares är fyra  år, sköter sig skitbra, och det är isigt ute. Jag behöver inte ligga på så hårt med träningen.  Arga kvinnorna på nätet verkar för tillfället ha gått vidare och lämnat mig att leva i frid, det känns otroligt bra och jag har börjat slappna av och sätter glatt ut det ena och det andra på nätet igen. Jag passar mig lite för att blotta strupen i mina inlägg, så dom inte får en ny arena att härja på. Jag går dock nog aldrig in i ett anonymt hästforum och skriver igen. De dagarna är över. Det är arga kvinnornas territorium där deras (självupplevda) expertis är rådande. Dom kan få h...

Min bror Tommy Bildström har skrivit en bok om tidsresande ekorrar. Jag har inte hunnit läsa den själv och han frågade om han fick använda sig av min blogg för att saluföra boken. Man kan man säga följande om boken:  Ekorrarna reser inte i tiden, dom existerar bara överallt samtidigt. Och det är inte bara ekorrar utan också bältdjur och så finns det också en magisk gaffel med men dom orkar egentligen inte använda den. Min bror skriver följande, alla ni som är vana vid mitt enkla, vardagliga språk får ju hålla i hatten för glatta livet. Här kommer min bror.  "Jag ska ge ut en bok och den här gången har jag inte tryckt upp den på ett A4 papper och försöker ge bort den till skäggiga män som jag hittar i busskurer. Den här gången är det på riktigt. Familjen Bildström har en, låt oss kalla det, konstnärlig ådra. Och jag ska alltså ge ut min bok på ett riktigt förlag bestående av sunda människor [här tar jag bara bort text för... för.. det blir för mycket. Han tappar tråden totalt ...

  Jag har nog skrivit om Ares hovhantering, men jag är fortfarande så glad. Ares växer upp så fint, mognar, och blir bara bättre och bättre på att lyfta sina hovar stadigt. Jag och Jonatan konstaterade att han till och med är trevligare än ridskolehästarna, då han lyfter hoven åt oss, och sedan vilar den helt avslappnat i knäet på oss, och väntar tålmodigt, tills man är klar. Hovslagaren är också nöjd. Jag har aldrig haft det så här lätt med hovhantering i hela mitt hästliv, och det var ju verkligen på tiden!  Jag tittade på bilderna när jag tryggt och obekymrat lyfte hovar, och insåg att jag börjar bli vithårig också. Det syns tydligare i vissa vinklar och ljus. Jag är väldigt redo att bli gråhårig. För min del får det absolut synas att jag levt mina år. Jag vill bli klokare, och vill även se klokare ut.  Det som är jobbigast med att bli äldre är att jag inte orkar lika mycket. Jag jobbade ideellt på ridskolan i Cafeet i söndags och börjar inse att jag troligen behöver ...

Jag kvällspromenerade med Jonatan och hundarna efter hans ridlektion igår. Snart har Jonatan ridit ett år på ridskolan och det har hänt otroligt mycket med honom detta år. Jag följer med och tittar varje vecka. Igår så red de halva passet sittandes i sadeln utan stigbyglar, i trav. De följde fyrkantsspåret, ökade traven och svängde i en timglasformation.  Det som kändes mest roligt att se var att de börjat forma hästarna på en 20-meters volt, och plötsligt rider Jonatan sin ridskolehäst böjd utefter volten, på tygeln och i en fin och avslappnad form. Det såg jättetrevligt ut! Jag önskar att det inte var filmförbud, för jag var så glad av att se den fina ridningen. I mars var det ett år sedan han satt upp för första gången och tog sig igenom de första, obekväma och vingliga passen på privatlektion, med några tålmodiga fyrbenta läromästare. Idag kan han sitta i traven utan stigbyglar och forma en häst på volten.  Jag tittade även på mig själv i backspegeln och jämförde mig och A...

  Förra veckan provade jag ju att höja pulsen, efter att inte ha energi att pressa kroppen på över ett år, och det fungerade toppen! Så i helgen var jag i hemmagymmet och provade både crosstrainer och löpband. I en halvtimme hade jag markant höjd puls utan att känna mig dålig, trött eller yr. Allt känns normalt och friskt och vi har även plockat upp skidåkningen igen! Som jag längtat!  Det var i slutet på 2023 som Jonatan köpte mig helt ny skidutrustning, och samma dag som vi provade första passet så blev jag sjuk i covid. Efter det har jag inte riktigt orkat eller kunnat pressa mig i pulshöjande aktiviteter, så de nya skidorna har stått orörda hemma hos Jonatan. Men i helgen kändes det hur bra som helst, och vi tog på oss skidorna och åkte på en lång och härlig upptäcktsfärd med hundarna. Vi provade olika skoterspår och testade oss fram. Det var fortfarande ljust ute under hela turen, och jag kände mig pigg hela vägen.  Jag undrar om denna pigghet hänger ihop med att jag...

  Jag har nu, i flera år, haft ganska starka olustkänslor inför att följa staket och fyrkantsspår när jag rider. Man skulle förmodligen kunna klassa det som antingen en fobi eller ett posttraumatiskt stressyndrom.  Det finns en ganska enkel förklaring till detta, då min förra häst Galishimo ibland skyggade och slängde sig för väggar och staket när jag red nära. Han gjorde det inte ofta men det hände då och då, kanske någon gång i månaden. Det berodde troligen på att sand från hovarna ibland fräste upp mot kanter och stolpar och han blev rädd för det fräsande ljudet och tvärvände eller stack iväg en bit. Så någonstans har det lagrats som en egen instinkt att jag lätt kan falla av när jag följer staket.  Jag har försökt att tänka för mig själv att oron för att följa staket och väggar "släpper när det släpper" men samtidigt så är det en väldigt stark akilleshäl som lätt punkterar självkänslan när jag rider. En sjuåring kan följa ett fyrkantsspår. Varför kan inte jag?  ...

Jag har sprungit på ett löpband i 12 minuter. Jag skulle vilja säga en kvart men jag värmde upp i ett friskt gångtempo de tre första minuterna. Jag kände mig lite osäker på hur det skulle kännas, hur kroppen skulle reagera när jag försökte jogga. Jag är ju trots allt 44 år och har inte lyckats träna regelbundet på väldigt många år. Jag föreställde mig att mjölksyran säkert kommer att slå i taket väldigt snabbt och att jag skulle känna mig tung och slö. Jag hade redan på förhand bäddat in försöket i besvikelse. Det var ju så länge sedan jag joggade. Jag påminde mig själv att nu är det verkligen en tid att vara snäll mot mig själv.  Men det gick riktigt bra. Riktigt, riktigt, bra! Jag utmanade mig självklart inte. Jag gick på ett tempo just över gångtempo.  Inte kände jag mig tung.  Inte kände jag mig yr.  Inte kändes benen som stockar heller.  Jag hade lovat mig att inte springa för mycket, bara känna vart kroppen befann sig, men jag var svettig och glad efter pa...

  Begravningen av min moster efter den tragiska olyckan blev lite som väntat. Fruktansvärd. Sorglig. Och vacker. Min ena kusins fru blåste en sorgsen och mäktig melodi på trumpet och det vackra oväntade inslaget, tillsammans med kyrkorgeln, gick ända in i själen. Liksom den gitarrackompanjerade rockballaden ”Knocking on heavens door” och den svenska balladen ”Utan dina andetag”. Min moster begravdes i sin Skellefteå-AIK-tröja då hon älskade hockey. Alla grät. Det är så ofattbart tungt. Den oväntade döden. Alla som plötsligt står ensammare och förvånade. Jonatan höll om mig hela dagen och redan efter första halvtimmen hade jag slut på mitt generösa lager av snytpapper och undrade hur man skulle orka en timme till. Jag fick dock det hedrande uppdraget att läsa upp alla hälsningar och kondoleanser och jag gjorde det så bra, långsamt, tydligt och respektfullt jag bara kunde. Mamma reste sig och kramade om mig så hon nästan välte stolen efteråt. Hon visste hur jag ansträngde mig. Att ja...

Vågorna går höga på mitt arbete. Kollegor är frustrerade och behöver ventilera. Skolskjutningen i Örebro, Trumps valmanifest och hot mot Grönland, Kanye West som förefaller drilla sin fru Bianca att posera så gott som naken på röda mattan, feminismen som verkar gå bakåt, andra verksamhetsområden som inte verkar må bra och inte får den hjälp som behövs. Några skakar frustrerat på huvudet. Viftar med armarna. Stirrar tomt framför sig en stund. "Vad kan man göra?" frågar de sig själva och varandra. Själv har jag begravning av min moster i morgon och det känns också jobbigt. Att möta alla som man tycker så mycket om, och se dem så ledsna. "Vad kan man annat göra?" frågar sig även dom. Bilolyckan gick inte att förutspå. Man måste få kunna ta en promenad på vägen i Västerbotten. Gångstigar finns inte i de små byarna. Det enda som finns kvar är att sörja.  Men jag är glad att jag hållit fast vid hästintresset. Ett bra sätt att skärma av sig från en ganska tuff verklighet o...

  Jonatan är verkligen speciell för mig. Ibland säger några stallkompisar att jag verkligen har skaffat en bra sambo och mitt vanligaste svar är "Det tog över 40 år!" och sedan gör jag en åtföljande stolt segergest. Som att jag spelat på lotto i hela mitt liv och plötsligt vann. Men lyssna på det här då; Jonatan lånade stallägarens traktor och snöfräs och plogade upp en egen liten motionsslinga åt mig och Ares, på fredag kväll. Så jag slipper vara rädd för att möta travhästar och tåg och timmerbilar och fan och hans moster. Så jag får möjlighet att träna Ares som jag behöver. Stallägarna samtyckte till motionsrundan om än det blir ett litet kostnadstapp då de planerat odla där och slingan kan göra att frosten kryper djupare ner i jorden och gör det svårare att odla. De är så snälla! Jag fick verkligen lite lugn och ro i själen. Jag är så tacksam!  Ares verkar trivas på rundan också. Vi har promenerat och ridit den några gånger. Ingen stress med att plötsligt rida jättesnabbt....

Jag fick mig verkligen en tankeställare av arga kvinnorna från senast. Och jag har verkligen tänkt på hur olika jag agerar i olika situationer. För er som inte känner mig så började Socionomutbildningen på universitet när jag var 19 år. Det var år 2000. På den tiden var intagningskraven höga och jag var yngst i klassen. De flesta hade pluggat extra efter gymnasiet för att få upp betygen. Mina klasskamrater var inte helt bekväma med en tonåring i rummet och flera gånger togs det upp om det ändå inte borde finnas en högre åldersgräns för att få arbeta med människor i kris och sociala svårigheter. Det roade mig lite, och jag hade många goda motargument.  Sedan pluggade jag och tog examen, och sedan dess har jag jobbat heltid. Jag har jobbat heltid utan avbrott i över 20 år nu. Jag har varit socialsekreterare i många år, utredare med Stöd av lex Sarah, och nu verksamhetsutvecklare. Som mitt jobb ser ut idag så gör jag nästan vad som helst som jag ombeds göra. Jag är stöd åt verksamhets...