Livet är förändring

  Ares var ju också en stjärna i helgen. Det går bara bättre och bättre nu hela tiden! Jag har inte så mycket att säga mer än att jag ler så kinderna nästan värker när jag rider. Han är absolut inte perfekt och vi har många moment i basträningen som vi behöver träna på framöver, men han är så fin och medgörlig nu så jag vill inte överfalla honom med en massa nya övningar nu när han är så mjuk och positiv. Vi kör serpentinbågar i skritt och trav, vi har börjat avbryta traven för att skritta sex steg här och var för att sedan sedan komma upp i trav igen, och jag har lite mer medvetet börjat träna in galoppfattningarna. Och så jobbar vi lite extra i vänster varv för att mjuka upp honom där. Det går bättre för varje dag.  Vi tränar ungefär 20 minuter på ridbanan och efter det rider vi eller promenerar en liten sväng i skogen. Det brukar sammanlagt bli ungefär en timmes rörelse. Jag rider 3-4 dagar i veckan. Uteritterna går också bättre och bättre hela tiden. Både för mig och Ares....

  Kågedalens westernsektion hade lite svårt att få ihop ett tillräckligt stort intresse för att kunna rida för en westerntränare, och vi fick frågan om vi kunde delta med Super-Sessan så att det blev tillräckligt många för att få hit tränaren. Från början kändes det lite onödigt, hon är bara två år gammal och vi anser väl inte att vi behöver göra jättemycket med henne. Men när det bara var någon dag kvar till sista anmälning och wersternsektionen ännu inte fått med sig sin sista anmälare, så tänkte vi att det blir bra miljöträning för Sessan att åka iväg, komma in i ett ridhus för första gången och titta på folk på läktaren och sådant.  Så vi anmälde oss och åkte iväg med henne. Och jag måste säga att jag aldrig någonsin varit så obrydd och lugn med att åka iväg med en unghäst. Självklart tycker Sessan att det är lite spännande att åka transport och hon blir lite svettig i transporten, men hon har ju det där sunda förnuftet och ställer inte till med något dramatiskt. Dock hade...

  Oj vad det händer mycket med Ares på ridbanan nu! Det är verkligen kul att rida. För några veckor sedan började vi med serpentinbågar i trav, eller kanske inte perfekta serpentiner, vi började med att svänga lite kors och tvärs och byta ställning och böjning i traven, och i början av våren så tyckte Ares att det var så, sååå tungt. Han ville stanna av, jag fick driva, han tappade formen. "Pust!" såg han ut att säga. Igår så gasade han sig genom serpentinerna med behållen form och kraftfulla tramp och jag fick svänga lite tvärare här och var för att han inte skulle dundra iväg för fort, eller till och med någon annanstans.  Han ville nämligen väldigt gärna dundra iväg till Jonatan och Sessan som var på andra sidan ridbanan. Så vi hade ganska hög energi under passet och även en liten konflikt varje gång vi skulle passera dem. Han försöker helt enkelt ta bettet med så mycket kraft han kunde, och springa mot Sessan. Det har hittills aldrig fungerat, men han ger inte upp!  N...

  Idag, den 9 juni 2025, fyller Ares fem år! Tänk vad snabbt tiden går ändå. Jag hinner knappt med. Jag har tänkt på att han faktiskt fyllt i alla boxar på checklistan om vad jag önskade mig att han skulle bli. En människokär grabb som gillar att samarbeta. Han kan nu gå i alla gångarter under ryttare, han har fin tygelkontakt, och han är inte rädd för att kliva över ett hinder. Han går rida ut på i skogen ensam och i sällskap. Han kan åka transport och står lugnt i finkan, han går ta med sig överallt. Allt fungerar! Sedan kanske han är lite piggare nästa vinter då de kan behöva skruva upp förbränningen lite, men grunderna sitter jättebra!  Igår lastade vi honom och åkte med honom till ridhuset, och jag behöver verkligen jobba på mina egna delar och förmågor. Jag är lite rädd för att rida på rramåt, när han är spänd, och då börjar jag sakta av och skritta, klappa eller göra halt i stället. Det är ju verkligen inget Ares dör av, snarare så har han nog mått ganska bra av att ha ...

  Nu går träningen riktigt bra, Ares har blivit jättemjuk och trevlig i munnen, han känns mycket tryggare, och allt känns bara så bra med honom nu! Vi har gjort lite fler serpentinbågar och han följer med på ett mjukare och mjukare sätt. Det känns så fint. Sedan avslutade vi med att hälsa på läskiga grannarna igen, vilket Ares tyckte var ganska onödigt. Men han ställde upp. Jag är så nöjd med honom nu och vart vi befinner oss.  Jag tog ett ganska jobbigt beslut i våras efter att jag ridit för den tränare jag haft i nio år. Jag tycker verkligen att hon räddade mig och Galishimo. Verkligen räddade oss. Tacksamheten för hennes insatser, kunskap och engagemang, är enorm. Hon har varit så viktig för mig.  Men med Ares, som på många sätt är mycket enklare, känns det svårare och jag kör fast eller fastnar på övningar, och det gör Ares med. Jag blir också spänd och självkritisk vilket jag absolut inte var när jag hade Galishimo för samma tränare.  Jag tror inte att tränaren ...

  Ridbanan var upptagen för kurs och vädret var jättefint. Jag tog ut Ares i Lillskogen en sväng. Jonatan följde med och hade även med sig Super-Sessan. Ares var jättetrevlig. Han kändes lugn och stabil och trampade på framåt i en stadig skritt. Vi gick ospårat i blåbärsris, över stock och sten, följde stigar och red genom en liten dunge med tallar. Ares går fram överallt. Det är bara att styra så går han, ibland blir han entusiastisk och vill välja väg själv, och den vägen han väljer är aldrig kortaste vägen hemåt. Han vill upptäcka mer. Han tycker inte det är nödvändigt att gå hem.  Jag hade en liten kamera på bröstet som filmade, tyvärr var linsen smutsig så det blev inte så bra filmer, men jag tittar på filmen igen och igen. Jonatan filmade också när jag red och jag har även tittat på de filmerna igen och igen. Det är som att jag fortfarande behöver processa att jag har en snäll unghäst och att han blir den trevliga uterittshäst och hobbyhäst som jag drömde om när jag köpt...

  Ja, vad ska man säga? Jonatan har ridit Super-Sessan två gånger nu. Han hoppar upp på henne barbacka från marken, och rider runt med henne i repgrimma en stund. De skrittar, gör halt, och svänger. Inga konstigheter alls. Det kan vara fullt livat på stallet i övrigt med galopperande hästar och traktorer men Super-Sessan bryr sig inte särskilt mycket. Hon står snällt när han hoppar upp på henne och verkar bara vara nyfiken på hans ben.  Jag har väl aldrig riktigt varit med om något liknande. Det ser så okomplicerat och harmoniskt ut. Nu var ju Ares också jättesnäll, men man såg ju att han funderade en hel del på vad som hände. Sessan funderar inte så mycket. Hon tuffar bara på. Sedan har hon ju blivit väldigt mycket hanterad detta år, om man jämför med Ares som knappt hade blivit ledd när han var i samma ålder, men hon har också en jättefin inställning till allt man gör med henne.  Men vad ska man göra nu i ett år då? Undrade Jonatan och jag undrar också. Hon är bara två ...

  Ares bekantar sig med en ny flockmedlem. Foto: Maud Holmgren Äntligen small det bara till och det blev sommar! Ares är släppt på grönbete och det är alltid med en viss känsla av oro som vi släpper ihop alla hästar. Trots att de har stora ytor att röra sig på, och gott om gräs, så är jag alltid rädd att några hästar ska ryka ihop eller att det ska bli skador. Ares är ju ganska ranghög, och jag är alltid orolig för att det ska bli maktkamp. Men det blev inte något särskilt drama detta år heller. De sprang runt och nosade på varandra och någon häst tjöt till och viftade med en framhov och sedan åt de mest. Inget mer med det.  Sessan var jag inte orolig över alls. Konstigt nog. Hon är så smart och är fortfarande ganska låg i rang. Hon läser av andra hästar bra, och är försiktigt nyfiken på den nya stona i flocken. Dock hade hon fått sig en liten spark mot rumpan dagen efter, men inget som märktes alls efter ytterligare en dag. Hon har hittat ett fullblodssto som hon verkar vilja...

Jag lånade ut Ares igen för kurs, och det var riktigt roligt att se. Det blåste rejält och prasslade i skynken och höbalar, och Ares kämpade på så fint!  Det var mycket jag var väldigt imponerad av, bland annat så galopperade dom mycket mer, än vad jag gjort med honom, och han gjorde det så bra. Från början blev han lite förvirrad på fattningen, men då hjälpte jag till och ropade "Galopp!" och då fattade han direkt vad som var på gång och galopperade jättefint och energiskt även för ryttarens hjälp. Han har luft i stegen och jättefin bjudning. Han tog rätt galopp alla gånger, utom vid ett missförstånd, och ryttaren såg ut att ha jätteroligt. Jag hade aldrig vågat brassa på så snabbt i blåsten med fladdrande plast i närheten. Men ryttaren var jättenöjd och tyckte att han kändes trygg och stabil, trots hans framåtanda och energi.  De hade låga hinder på banan, och ursprungstanken var att Ares skulle galoppera över hindrena, men han bröt av till trav just innan, och travhoppade ...

För några dagar sedan så fick jag en hyfsat generös löneförhöjning på mitt jobb, som nu är den tredje ganska generösa höjningen på tre år. Jag är ju verksamhetsutvecklare på kommunen, på heltid. Kommunen bjuder aldrig på några chockhöjningar, men jag har fått ett par tydliga puttar där jag får uppskattning för mina insatser. Man kan säga att Ares rullande kostnader med stall, mat och hovslagare är väl täckta av de nya lönehöjningarna.  "Dina styrkor ligger i din självständighet, allsidighet och förmåga att producera resultat. Bland annat lättillgängliga rapporter som stödjer vidare utveckling. Uppdragsgivare lyfter fram din tydlighet, professionalism och förmåga att skapa ett stödjande klimat som positiva sidor."  När jag genast tackade för den fina beskrivningen och den nya lönen så kom det värmande tillägget:  "Fortsätt vara den du är!"  Det träffade rakt i hjärtat. Jag känner att det blivit en skiftning på hur jag ser på mitt arbete på de senaste tre åren. Förut ...

Även i lördags hade jag ett jättebra pass med Ares! Det känns som mycket lossnat med honom och även med mig. Passet var jättekul och trevligt och han bjöd som vanligt på några oönskade men trevliga galopper! De är lätta att avbryta och jag ser att jag ler på alla bilderna. Han stretar lite med tyglarna, men det blir verkligen mindre och mindre!  Han känns så trygg och arbetsam! Jag trivs verkligen med honom nu!  Men TROTS att vi gjort jättefina framsteg så frågade jag en stallkompis om hon kunde tänka sig att gå på kurs med Ares på söndagen. Eller kanske just därför. Jag kände att det inte finns något alls att skämmas för nu, och han förstår grunderna i ridningen hyfsat bra. Han är lite kort i vänstersidan, men det var Galishimo också, och det rättar man till med tiden. Det känns inte konstigt. Stallkompisens egna häst hade haft en mindre känning i ett ben, och hon övervägde att avboka sin hoppträning och låta den vila en dag extra.  ”Du kan få låna Ares, om du vill…” sad...

  Jag red Ares igår och kände att min ridning satt som en smäck!  Jag var stadig i händerna, oberoende och balanserad i sitsen, gav honom inga otydliga signaler och satte enkla men väldigt tydliga krav. Jag var lugn, positiv och trygg.  Vi skulle bara följa fyrkantsspåret i den takt och tempo jag bestämt, med bibehållen och stadig tygelkontakt, utan varken tjofräs eller galoppinslag. Ares blev inte jätteglad, bland annat så bråkar han över tygelkontakten och får små utbrott om jag inte lättar på tygeln. Och så provade han att stanna ett par gånger och veva med huvudet, visa ögonvitorna, veva med en hov, och säga upp sig. Så det såg verkligen inte vackert utifrån. Men det är också delvis ett resultat av att jag inte varit konsekvent i händerna och bytt tekniker i tygelkontakten, så det är inte enbart hans fel utan en förarmiss med inkonsekventa händer.  Men jag kände verkligen att jag höll ett stabilt känsloläge och drogs inte alls med i hans små krumbukter. Jag tänkt...

 Ibland har man tur.  Min vän Sara som rider western, har en unghäst vars rygg är väldigt lik Galishimos (rak, kort, bred, inte så mycket bogar), och hon har frågat om hon får låna Galishimos westernsadel för att se om den passar hennes häst. Jag hade en Crates Arabian 2396 på Galishimo som jag fick tag på, i slutet av 2018, och den förändrade min ridning i grunden. (Ett inlägg om det finns HÄR ) Jag tror Galishimo fick beta av en 7-8 sadlar sina första år som ridhäst, både engelska sadlar och westernsadlar, jag tog honom på dyra sadelutprovningar, men inget kändes passa helt och hållet. Men efter flera års sökande så chansade jag och köpte denna westernsadel oprövad från någon okänd person på nätet, och den satt som gjuten! Jag kände mig stabilare i den. Sedan dess föll jag faktiskt aldrig av Galishimo. Jag var så glad över den och den förändrade så mycket för oss, jag har inte riktigt velat göra mig av med den.  Min Crates arabian passade faktiskt även Ares men inte all...

  Förbättringen i fötterna är väldigt lovande sedan förra veckan, när jag slopade mina vackra och djupt älskade läderstövlar till förmån för mjuka breda HOKA-skor med jättemycket stötdämpning. Jag gick över 16.000 steg i söndags, vilade fötterna i måndags, och tog 12.000 steg i tisdags och tycker att smärtan i princip lagt sig. På en skala från 1-10 där 1:a är knappt märkbart och 10 är att jag inte ens kan sätta vikt på foten, så är det nu 1:or. Jag känner att något liksom pirrar i fötterna och blir lite varmt efter att jag promenerat, men absolut ingen stor smärta! Jag är otroligt glad över förbättringen, och skäms lite över att jag inte gjorde denna förändring för ett eller två år sedan. Men man får förlåta sig själv. Det var mycket annat som hände i mitt liv för två år sedan, och eftersom jag bara fick ont under kvällspromenader eller att gå på hårt underlag (då blev det ofta 6:or eller 7:or på smärtskalan), så kändes det mer logiskt att det var kvällspromenaderna eller hårt und...

  Det var bara en vecka sedan jag skrev att jag totalt blivit av med tandläkarskräcken, utan att veta varför. Nu märker jag även en enorm skillnad på att hantera häst i blåst. Det går jättebra! Jag tror få personer är helt avspända med att hantera en häst i storm, men det är skillnad på att anpassa sina aktiviteter när det stormar, bli försiktig, eller att frysa fast och bli riktigt rädd eller panikslagen. Det känns lite som om kroppen varit en defekt bil där inbrottslarmet ständigt gått igång i ett öronbedövande tjutande, eller att sitta i ett hem där brandlarmet slår på sitt skränande för minsta lilla, och så har det plötsligt bara lugnat ner sig. Inget inre tjut som får en att vilja hoppa ur stolen.  Jag vet inte hur jag ska beskriva lättnaden. Den är otrolig. Särskilt när man fått två riktigt positiva upplevelser på bara en vecka utan att kroppens självförsvar går igång alls. Jag hade nog inte ens räknat med att bli av med kroppens överkänsliga blandlarm, utan mer bara haf...

  Ares. Bubbas. Kungen i baren. Mr. Bombastic. Mr Lova lova.  Underbara Ares. Att driva på och öka tempot blev alldeles, alldeles för roligt enligt honom. Nej, han har inte bockat med mig, han har inte stuckit. Han har definitivt inte blivit ovän med mig. Han har bara fattat galopp precis hela tiden han fått chansen, och frågat om "tjofräs" var fjärde sekund. Så det blev slut med drivning på lösa tyglar för jag upplevde att jag tappade kontrollen, och allt kändes urarta till galopp, oavsett vad jag ville. En snäll galopp. Men ändå.  Så summa summarum så har jag avbrutit övningarna från dressyrtränaren och återgått till den ridning jag känner mig trygg med. Inte utan att detta beslut väckte väldigt mycket vånda och osäkerhet på om jag fattat rätt beslut eller inte. Jag var vaken på natten och gick igenom många självkritiska tankar. Man har alltid en inre röst, som återspeglas av ungefär alla tjejer i 20-årsåldern man stöter på, som säger "Jamen rid på bara, hur svårt kan ...

För två år sedan fick jag ont i fötterna. Jag skriver om det lite då och då, och började om det i inlägget från April 2023 som man kan läsa mer om HÄR . Då trodde jag att det var stressfrakturer, men eftersom vila inte gjort så stor skillnad, och eftersom vårdcentralen inte tar emot mig just nu, så har jag behövt tänka om på egen hand.  Grejen är ju tyvärr den, att jag älskar att gå i stövlar med klack på jobbet. Jag älskar det. Stövlar med klack är lite av en kärlekshistoria jag aldrig vill ska ta slut. Jag tror jag kan ha en ganska vänlig och snäll uppsyn på jobbet men de höga stövlarna gör alltid att jag ser lite mer självsäker ut, lite mer showig, och mera redo att tackla dagen. Mest älskar jag mina bruna skinnstövlar med klack, som jag haft nästan varje arbetsdag i tre eller fyra års tid. Jag kan inte få nog av dem. Jag tittar på dem ibland under jobbmöten och tänker "Guud vad snygga!" Man får en glad kick av dem.  Men ja.  Det kan ju vara så att mina fötter inte kl...

Jag har varit hos tandläkaren för en rutinkontroll idag, och låt mig dela med mig om hur otroligt, otroligt fritt från stress det besöket var! Jag bestämde mig ju för att ta itu med min fobi för tandläkare efter Islandsresan och vi fick dela upp besöken till flera tillfällen. Vid första eller andra besöket grät jag så jag var alldeles rödsvullen i ansiktet i väntrummet och fick panik och hyperventilerade i tandläkarstolen. Kroppen hade gått i totalt självförsvar och det var inte bara energikrävande, utan även väldigt ovärdigt. Man vill verkligen inte tappa det totalt inför okända människor.  Men efter flera besök förra sommaren så gjorde jag ett återbesök idag och det gick strålande. Ingen Stesolid, ingen hyperventilering, och jag var totalt avspänd och loggade ut lite mentalt under tiden tandsköterskan tog bort lite tandsten, och lyssnad på radion samtidigt. Det var ett bra besök.  Det är jättemärkligt att man kan gå från att vara livrädd till att tycka att det är vardag, oc...

  Galishimo tvekar över ett litet kryss år 2015, då han var sex år.  Visst tänker man på olika sätt med olika hästar. När jag introducerade bommar för araben Galishimo så blev de lite av en historia som aldrig tog slut. År efter år. Han gjorde alltid sitt bästa, men han vande sig aldrig riktigt vid markliggande bommar. Trots att jag verkligen gav honom tid och försökte göra allt enkelt för honom, så gnagde det kanske ändå innerst inne att jag gjorde något fel när jag introducerade honom för kryss och bommar. Jag är glad att jag ändå höll bomarbetet på en låg nivå, och inte pressade honom allt för onödigt. Hade jag vetat det jag visste idag, så hade Galishimo inte behövt gå över markliggande bommar särskilt många gånger alls i livet. Han var en markskygg kille, och hade kunnat få göra mer av våra andra roliga lekar i stället. Han hade många andra jättefina kvaliteter.  (Tro inte att jag älskar Galishimo mindre nu när jag fått bättre perspektiv på honom. Jag älskar honom ba...

Även i går galopperade vi lite och det känns jättetrevligt! Traven flyter på bättre, det börjar kännas okej att rida med lösa tyglar. Trots att jag haft oro innan jag sitter upp, så har det känts bättre när jag väl kommit upp i sadeln.  Jag tror dock att Ares blivit lite muskeltrött, för han har blivit ganska pressad sedan dressyrlektionen i söndags. Bland annat har vi longerat Ares en bra stund innan jag suttit upp så att jag kan vara trygg med att han inte bjuder på för mycket överskottsenergi när jag suttit upp och börjat ”tjofräs-rida”. Så nu behöver han nog vila helt från ridning i två dagar, tänker jag.  Men det känns otroligt bra! Jag är så glad att Jonatan filmar mig så jag kan se hur passet gick. Oftast är jag faktiskt förvånad över hur mycket av ridningen som går bra. Trots att jag kan känna mig vilsen så syns det inte, och jag ser konsekvent och lugn i kroppen, trots nya direktiv från dressyrtränaren. Det är som att ridningen man har i ryggmärgen tar över och jag sl...

  Med tjofräsridning och lösare tyglar så följer det tydligen även lite galoppsteg här och var. Det känns lite läskigt och något jag kanske inte vart helt redo för, men mestadels känns det bra. Jag hade inte tänkt träna in galoppen än, jag har varit väldigt nöjd med att jobba med traven. Men om Ares mjukt går in i en hyfsat trevlig fattning på eget bevåg, då är det ju inte läge att bromsa. Då tackar man ju och försöker lätta med sitsen några steg. Galoppen känns väldigt trevlig och han ökar inte tempot så mycket, och det känns inte heller som att han springer iväg för mig. Han tar galoppen i båda varven utan problem.  Ibland blir jag lite spänd men det känns som att Ares känner av det och avbryter. Det känns som ett fint samarbete och att vi förstår varandra, trots att han gärna gör själva fattningen på eget initiativ. Han verkar tycka det är lite kul att galoppera med matte. Det är så fint att han har så fin arbetsmoral.  Så nu följer jag inte bara fyrkantsspåret och rid...

 "Säger du Tjofräs idag med?" frågade Ares. Det var kallt efter lite snö som kommit under morgonen. Det var blåsigt.  Åh vad jag ville säga nej. Åh vad jag vill hålla mig till skritt. Eller kanske inte rida alls. Jag föreslog för Jonatan att vi kanske skulle longera Ares lite så han blir av med sin energi. Det visade sig finnas mycket energi att bli av med. Vi turades om att longera honom i galopp och han rullade glatt på, med några tempoväxlingar här och var. Varv efter varv. Efter ganska lång tid, och två förarbyten, då vi turades om att longera honom, så verkade han ha blåst ur sig det mesta.  Sedan satt jag upp och red på med lösa tyglar och Ares var överallt och ingenstans. Det såg inte så värdigt ut. Jag var ganska rädd. Han var dock märkbart glad och huvudet svängde åt alla håll och kanter. Om ni tror att han gick så fint som på bilden ovan, så vill jag bara säga att den bilden är totalt missvisande och alldeles förskönande om hur passet till största delen gick. Me...

Jag var på årets första dressyrkurs i söndags, med samma C-tränare som jag haft i nio år, och jag tror att jag blev så omtumlad att jag behövde tugga på återkopplingen ganska länge. Från början var jag till och med lite knäckt. Inte för att tränaren gjorde eller sade något tokigt, utan för att jag kanske blev lite förvånad över allt jag behöver ändra på i min ridning för att få ut det bästa av Ares.  Kortfattat och min fria tolkning är att jag behöver släppa tyglarna och gasa mer. Men fy vad jobbigt det känns att släppa tyglarna helt på Ares och säga "TJOFRÄS!" med skänklarna. Det är som att jag ändå innerst inne varit jättenöjd med hans snälla, godmodiga tempo och jag har känt mig trygg med det.  Nu ser jag hur han lyfter huvudet och riktar öronen mot mig och verkar fråga:  "Sade du verkligen TJOFRÄS?!"  och då svarar jag både  "JA!" och  "NEJFÖRIHELVETE!" med kroppen.  Och så behöver jag släppa tyglarna ordentligt också, så han inte blir bekväm...