Livet är förändring

 "Säger du Tjofräs idag med?" frågade Ares. Det var kallt efter lite snö som kommit under morgonen. Det var blåsigt.  Åh vad jag ville säga nej. Åh vad jag vill hålla mig till skritt. Eller kanske inte rida alls. Jag föreslog för Jonatan att vi kanske skulle longera Ares lite så han blir av med sin energi. Det visade sig finnas mycket energi att bli av med. Vi turades om att longera honom i galopp och han rullade glatt på, med några tempoväxlingar här och var. Varv efter varv. Efter ganska lång tid, och två förarbyten, då vi turades om att longera honom, så verkade han ha blåst ur sig det mesta.  Sedan satt jag upp och red på med lösa tyglar och Ares var överallt och ingenstans. Det såg inte så värdigt ut. Jag var ganska rädd. Han var dock märkbart glad och huvudet svängde åt alla håll och kanter. Om ni tror att han gick så fint som på bilden ovan, så vill jag bara säga att den bilden är totalt missvisande och alldeles förskönande om hur passet till största delen gick. Me...

Jag var på årets första dressyrkurs i söndags, med samma C-tränare som jag haft i nio år, och jag tror att jag blev så omtumlad att jag behövde tugga på återkopplingen ganska länge. Från början var jag till och med lite knäckt. Inte för att tränaren gjorde eller sade något tokigt, utan för att jag kanske blev lite förvånad över allt jag behöver ändra på i min ridning för att få ut det bästa av Ares.  Kortfattat och min fria tolkning är att jag behöver släppa tyglarna och gasa mer. Men fy vad jobbigt det känns att släppa tyglarna helt på Ares och säga "TJOFRÄS!" med skänklarna. Det är som att jag ändå innerst inne varit jättenöjd med hans snälla, godmodiga tempo och jag har känt mig trygg med det.  Nu ser jag hur han lyfter huvudet och riktar öronen mot mig och verkar fråga:  "Sade du verkligen TJOFRÄS?!"  och då svarar jag både  "JA!" och  "NEJFÖRIHELVETE!" med kroppen.  Och så behöver jag släppa tyglarna ordentligt också, så han inte blir bekväm...

  Jonatan har ju ridit i över ett år nu, och han blir bara bättre och bättre på det! Jag följer alltid med och tittar från läktaren, och brukar försöka ge feedback efter lektionen. Jag tycker han rider jättebra och har väl sagt att jag tycker att det han ska fokusera på, denna termin, är att räta upp sig i galoppfattningarna och när han galopperar, det är så lätt när man är ny på att rida att man böjer sig framåt mer, just när hästen ska växla upp. Men det kan vara extra svårt ibland, särskilt om det är en ridskolehäst som kanske upptäckt att det inte är så nödvändigt att galoppera så mycket när ryttaren är ny på ridning. De är ju väldigt lugna och stabila, alla stora ridskolehästar, men då kan man också behöva driva mer och då är det svårt att behålla en bra sits.  I måndags hade Jonatan dock tur och hade en jättetrevlig ridskolehäst som heter Serjis. Han har bara en nackdel, och det är att han kan vara sur i boxen, men just idag var han jättetrevlig och vi kunde pyssla med h...

Ja, ibland flyter inte livet på riktigt och jag har haft det väldigt stressigt en period. En bov i dramat är att jag är ordförande för bostadsrättsföreningen och det har varit mycket krångel med ekonomi, akuta fuktskador och försäkringsfrågor. Samtidigt planerar vi att byta tak och göra releining av markliggande rör, något som kostar oss miljonbelopp (som man behöver söka lån för och höja hyror inför), och planerar nya soprum som ska täcka de nya lagkraven om sopsortering. Jag har behövt sätta in mig i saker jag aldrig riktigt tänkte att jag skulle behöva sätta in mig i.  Vet ni exempelvis om att om rörkillarna ska svetsa i ett område som kan innehålla något som eventuellt skulle kunna kan ta eld (exempelvis en förrådsvägg), som de inte kan flytta, så måste jag som ordförande personligen gå dit och titta, och på plats skriva under ett godkännande om att de blir friskrivna från eventuella följdskador? Varje gång? Och då kan jag ingenting om varken svetsning eller brandsäkerhet, jag ...

  Påsken blev verkligen jättebra på många plan. Vädret var mycket bättre än vad prognosen sade på väderappen. I mobilen såg det mulet och blåsigt ut, i verkligheten var det många soliga och ganska snälla vindar. Ares och Sessan skulle lämna träckprov och eftersom det kan gå månader utan att vi ser Ares bajsa så stoppade vi in honom i transporten och tog med honom på en tur på stan, genom en rondell, och hem igen. Då hann han bli lite nervös och lämna en hög. Lastningen med Ares blir allt mer harmonisk. Jag står kvar utanför och han går in själv. Jag stryker honom över ryggen när han går in, och kliar honom lite på rumpan som tack när han är inne. Jag behöver inte ha bråttom med att fästa bakbomen, han står lugnt och väntar.  Är det något jag saknat med Galishimo så var det hur lättlastad han var efter alla år av träning, och nu, snart tre år efter Galishimos bortgång, så får jag åter uppleva trygga, lugna, lastningar. Som jag skapat, format och tränat in själv tillsammans med ...

  Jag och Super-Sessan myser i solen, från denna vår 2025 Snart är det ett år sedan vi åkte och tittade på Super-Sessan. Vilket härligt år det har varit med henne! Långt över min förväntan. Tanken var ju att det skulle vara Jonatan som skulle köpa hästen och därför är det ju rimligt att det inte är jag som styr och bestämmer ras eller inriktning. Vi var dock överens om att vi inte ville ha en högoktanig explosiv häst för tävling utan en trevlig hobbyhäst som har fint psyke. Jag hade sagt att jag helst ville ha minst en tvåårig unghäst men Sessan var ju bara ett år, så jag kände mig lite tveksam där, men hon hade en fin stamtavla och modern beskrevs som väldigt stabil, snäll och trygg. Hon är av rasen American Painthorse.  Sedan tittade vi på henne och gick en liten promenad med henne, och Jonatan fick hantera henne mest själv, och känna efter vad han tyckte. Själv hade jag lovat mig själv att stötta honom oavsett vad han skulle välja. Ville han inte ha henne så skulle jag sö...

  Äntligen finns det större möjligheter att träna på ridbanan! Det är många aktiviteter på Brönet och jag brukar säga att det är en bra dag om jag får rida 10 minuter ostört. I går sprattlade en häst till så Ares blev skrämd och galopperade iväg en bit med mig på ryggen, och sedan kom grannarna med en traktor med släpvagn alldeles vid ridbanan, traktorn kopplades loss från vagnen, och började skyffla bort deras dynghög in i vagnen, med ett högt muller. Och när jag menar "alldeles bredvid" så menar jag en halvmeter bredvid staketet. Sedan kommer det in andra ekipage med olika behov och agendor som man tar ömsesidig hänsyn till.  Men nu fick vi en ostörd lucka på tio minuter och jag fick stundvis en fin kontakt och ett fint tryck i honom! Vi ska försöka vara på ridbanan oftare nu så han får möjlighet att hantera omgivningen bättre.  En sak som känns otroligt bra är att det kan hända att Ares skenar eller sprätter iväg med mig utan att jag blir särskilt orolig. Det är en väl...

  Vi har pratat om att förlova och gifta oss ganska länge. Ganska tidigt skämtade vi om hur länge man egentligen måste dejta varandra innan man kan förlova sig, om man vill bli tagen på allvar av omgivningen. Vi har alltid tagit känslorna för varandra på allvar. Det har alltid känts så enkelt mellan oss och det är så tydligt att vi har samma värderingar och vill samma saker i vår vardag. Jonatan frågade också om jag ville bli "överraskad" med ett planerat frieri eller om jag ville prata om det, och planera det, tillsammans med honom. Jag är väl kanske inte så mycket för överraskningar och spektakulära frierier, och inte heller ett märkvärdigt bröllop där man får vara "prinsessa för en dag", så vi har pratat om det tillsammans då och då, frågat och försökt röna ut vad som blir bäst för just oss. Vi har pratat om efternamn och ingen av oss vill ha ett dubbel-efternamn så vi har tittat på ett gemensamt som vi är nöjda med, mer om detta skriver vi om när det närmar sig!...

  Super-Sessan har haft en liten dust med Jonatan om hovarna igen. Tänk vad mycket tid vi lägger på att lyfta hovar när vi har unghästar! Hur som helst, hon lyckades vika ihop sig och trampa Jonatan på tån med en framhov, när han lyfte bakhoven. Fråga mig inte hur det gick till. Hon är vig ibland, lill-tjejen! Så nu har han fått sitt första blåmärke på foten. Ingenting är brutet och han går som vanligt. Men det var lite otur med tanke på att han 90% av gångerna har stålhätta på skorna, men självklart glömde han det just denna gång. Och Jonatan har hämnats med att lyfta hovar i tid och otid. I spiltan. I boxen och på ridbanan. Nu har hon slutat krångla till det.  Själv gosar jag med Ares och lyfter hans, numera supertrygga bakhovar, och lägger dem bekvämt i mitt knä.  "Ser du vad dom håller på?!" säger jag till Ares.  "Sådär stökig var väl aldrig du?" ljuger jag för Ares.  Vid en hovlyftning vid en spilta avbröts vi dock av kraftiga smällar från en annan box. Jag...

  Jag har inte varit hundra procent återställd men tillräckligt pigg för att spendera tid i stallet i helgen. Mamma kom över i helgen och hade även sin kamera med sig, titta vilken fin bild hon fick på Ares, Jonatan och mig. Det är sällan Ares har manen ute, jag har ju inte orkat underhålla flätorna de senaste två veckorna, men så fin manen är nu! Hoppas den håller sig fin över sommaren också! Ridningen med Ares går mycket bättre nu än tidigare. Vi travar efter fyrkantsspåret och jag lyfter upp huvudet på honom när han lägger sin huvudvikt i handen. Detta i sin tur innebär ju att han inte längre går i den fina långa och låga form jag velat ha, men det är faktiskt viktigare att han håller upp sitt huvud själv och inte lägger vikt  handen, än att det ska se snyggt ut. Tyglarna med märkningar gör att jag tydligare ger honom en ram och sedan håller jag den, så han hittar sin egen balans. Han hänger sig allt mer sällan i tyglarna nu. Vi har även börjat rida i 8:formationer i traven...

  Usch, vilken långdragen sjuka jag haft. Även denna lördag är jag sjuk, och jag kommer inte att orka till stallet alls. Men jag har min lilla hjälpsamma hemsamarit Keeva som gärna ligger nära på kvällarna.  Trots ihållande feber och slemhosta så har jag dock hållit mig till dieten med kaloriunderskott, och har även plockat bort koffein i form av kaffe, te och Coca-Cola. Och så har jag plockat bort allt som är sött.  Det har absolut inte varit lätt och jag har varit ganska känslig och nedstämd några dagar. Men kroppen justerar sig, och den har nog släppt på både fett och en hel del vätska, för nu har jag gått från 67,8 kilo till 65,2 kilo. Det är en viktminskning på 2,6 kilo på kort tid! Nästan ett "viktras" skulle jag väl vilja säga, och ändå har jag exempelvis räknat noga på 4 måltider per dag för sammantaget 1300 kalorier, och ansträngt mig för att hålla kvar rätt proteinmängd och rätt mängd järn. Så jag tycker inte jag har plågat kroppen orättvist hårt.  Jonatan ...

Jag är fortfarande sjuk och haft en feber som kommit och gått. Därmed blev det ett riktigt minipass med Ares i lördags. Jag checkade av att att han var mjuk i munnen, och det var han verkligen! Mjuk som smör och lätt i handen. Det var för isigt att hålla sig på ridbanan, så vi red ute och det var verkligen inga problem alls. Jag var otroligt nöjd med honom trots att jag känd mig matt och inte riktigt orkade vad jag tänkt. Men det blåste som sjutton, minst 13 sekundmeter, och jag hade inga problem med det. Underlig upplevelse fortfarande, att bli av den fobin utan att förstå hur det gick till, men väldigt skönt!  Jag har kvar vanan att vi promenerar med Ares en stund innan jag sitter upp, det är en vana från min förra häst Galishimos tid, då han hade sadeltvång och lite olika dagsform, då hjälpte det om man promenerade en stund och drog sadelgjorden lite i taget, men det skadar inte att promenera vilken häst som helst en stund innan man sitter upp. Då hinner jag betrakta Ares och se...

  Natten till tisdagen hade jag magsjuka, och jag var fortfarande lite spak på onsdagen när Ares skulle skos. Jonatan hade bihåleinflammation och feber. Så vi var två slagna hjältar som motiverade oss att åka till stallet och hjälpas åt med våra unghästar. Det är så skönt när man är två stycken som ser djuren som viktiga familjemedlemmar. Att jag klarat mig så bra ensam genom åren ändå, för det var inte alltid lätt.  En lastbil hade parkerat på vägen till stallet och Lasse höll på att lasta ut säckar med utsäde ur den, när vi gick till stallet. Jonatan gick förbi med Ares och han traskade lugnt på som om han aldrig hade gjort något annat.  Sedan tog vi in Super-Sessan och hennes bakhovar behöver lite mer uppmärksamhet just nu. De är i en växtspurt och utsidan av tån glider lätt ut lite och blir lite fnasig. Hovslagaren visade Jonatan hur han skulle fila utkanten på hoven, och att han även behövde en kniv för att korrigera sulan bredvid bärranden lite. Det är tydligen någo...

 Jag och Jonatan tittade på en tävling med islandshästar i lördags, men råkade åka dit precis under lunchrasten då inga hästar visade upp sig. Vi bestämde oss för att åka till JYSK och titta på lite värmeljus, och sedan blev det ett par spontana och oplanerade inköp! Vi har inte inrett hallen särskilt mycket, sedan renoveringen för ett år sedan, så den har stått ganska tom, öppen och kal i ett år. Vi har inte riktigt vetat hur vi ska inreda den, samtidigt som det känns ganska viktigt med en trevlig hall, för hallen skapar ju den första känslan man får när man kliver in i huset.  Vi fann hur mycket som helst! Ett fint avlastningsbord med en förvaringskorg att ha under, en liten lampa, en skål och en konstväxt. Sedan fann vi även en matta, en väggkorg och tre runda speglar! Vi hade händerna fulla när vi lämnade JYSK och jag blev full av inspiration. Men först stannade vi och tittade på tävlingen i islandshästridning och såg några riktigt fina ekipage som töltade på riktigt bra!...

  I söndags blåste den 16 sekundmeter och fladdrade på ordentligt vid de vita höbalarna vid ridbanan. Två hundar var lösa vid fältet vid ridbanan och lekte med varandra, och stallägarna fortsätter klyva ved precis vid banan. Det var en riktig isbana på ridbanan och dessutom hade någon parkerat en ny vagn med en fladdrande plastpressening som tak vid ena hörnet av ridbanan. Kallt blåste det, dessutom! Jag hade inte tänkt sitta upp och rida på min fyraåring, men jag behövde känna på Ares lite från sadeln och jag satte mig upp ganska obrytt faktiskt.  Jag är inte rädd för blåsten längre, men jag är rädd att det ska hända något som triggar igång fobin, om ni förstår vad jag menar? Jag är rädd för att det ska hända något så jag får en bugg i huvudet som begränsar mig i två år till. Så jag är försiktig, för att jag har förstått att om något går fel, så kanske jag har problem med mig själv i framtiden. Men som det ser ut idag så har jag inte alls kvar de starka olustkänslorna jag haf...

Ja Northwolt har ansökt om konkurs. Det enorma företag som skulle bygga batterier här i Skellefteå. Jag har faktiskt aldrig trott på idén. Att starta ett företag i så stort format på skattebetalares pengar och med våra pensionsmedel från regeringen. Jag har alltid trott på egna företagare som börjar smått med sin egen idé och sedan utvecklar den vidare. Att företag får växa lite i taget. För sina egna pengar. Går det riktigt, riktigt bra så kan man starta aktiebolag, då kan stöd också komma in, i ett redan gynnsamt växande.   Men detta har alltid känts lite skumt, att starta så stort. Vi skattebetalare har stått för 88 miljarder av Northwolts pengar. Det är en hisnande summa för något som gått i botten.  Jag har märkt att vi har en kultur av innovatörer bland politiker och även i kommunen, som vill driva egna ideér och företag. Att förvalta befintlig ordning inom vård, skola och omsorg, det är lite ute. Chefer idag vill tänka nytt. Inte förvalta. Kanske är det lite så med...

Jag har ju lyft hovar och ridit på precis som jag gjorde förr, och hamnar inte alls i ett läge av att vara överväldigad eller bli oresonligt rädd. Det är som att det bara släppt någon slags mental spärr. Ares har varit jättefin men kan sprattla någon gång och det känns också jättebra, en helt annan upplevelse än förut. Jag känner oftare att jag är "ett" med honom. Inte att jag sitter "på" honom. Men det är nästan så jag inte känner igen mig själv när jag hjälper en vuxen ryttare på ridskolan när en ridskolehäst vänder baken mot -och måttar sparkar mot- henne när hon vill gå in i boxen. Jonatan rider ju en gång i veckan på ridskolan, och han hade en annan, betydligt lugnare häst. Tjejen med den stora sparkande hästen bad inte mig om hjälp, och ingen stallvärd fanns i närheten, och jag har absolut inget att göra med den hästen. Den sparkade så det small i väggarna.  "Om jag bara får prova att... vänta, vi byter plats, jag kan gå in..." hör jag mig själv tyst...

Tanken är ju att jag och Jonatan ska ta med oss våra hästar och flytta till Sjöbotten så småningom. Jag är glad att vi inte haft bråttom med detta utan att jag fått tid på mig att processa de planerna. Till att börja med så har jag bott i min etta sedan 2013 och den bostaden är en väldigt stor trygghet för mig. Läget är jättefint och det billiga boendet ganska nära centrum har gett mig möjlighet att ha råd med egen häst på en inkomst. Dessutom har den ju stigit i pris sedan jag köpte den vilket har känts som en god investering.  Jag har också gillat Brönet väldigt mycket där Ares står och varit nöjd med att ha nära till ridhuset. Men såklart, staden har vuxit och samhället smyger sig på. Det står många hästar på Brönet och nu kör en eller flera travkuskar som sagt regelbundet efter alla vägar, det är inte samma lugn som det var där på Galishimos tid. Ridhuset i centrum, som ofta stod tomt, kryllar av hoppryttare och andra ryttare och det är svårare att skapa en lugn invänjning för ...

  I söndags kämpade jag och Ares med att korta skritten. Jag var lite oförberedd på hur svårt det är att korta stegen i skritt på en häst som naturligt tar så stora steg. Det är ju precis tvärtom som med min arab Galishimo. Att korta stegen på Galishimo var ungefär att göra absolut ingenting och då blev de korta av sig själva, där var utmaningen i stället att länga stegen. Nu har jag en ny utmaning och behöver tänka en hel del om hur jag ska få det så bra som möjligt för Ares.  Jag och Jonatan höll på en hel del i söndags och jag red runt på ridbanan i skritt på lång tygel. På två platser på ridbanan försökte jag ta lite mer i tyglarna och korta stegen, ca sex steg, eller tills han gav efter på hjälpen, och sedan klapppade jag honom och längde tyglarna igen. Vi körde fast på flera fronter och det blev lite pill och grejande innan vi faktiskt ändå kom hyfsat bra i mål. Ares första reaktion var nämligen att gå mot trycket och inte följa efter det. Men han knäckte koden så smånin...

  Jag har haft ytterligare ett ridpass med Ares, där jag känt mig helt och 100% trygg i sadeln. Verkligen inga spänningar alls. Vi följde fyrkantsspåret som om vi aldrig gjort något annat, vi tränade möten med Ida och Kakan, men vi kunde inte göra så mycket mer på den isiga ridbanan. Men jag red ändå runt utan bekymmer och njöt. Ares var lite stark i munnen och jag fick fokusera på det, men i det stora hela kändes allt jättebra. Mötena gick också jättebra.  Jag lyfte hovarna, kratsade dem, och kände på broddarna också utan att blinka. Jag förlorar ingen energi alls. Nu undrar jag själv varför det plötsligt försvunnit. Funderar på om det hänger ihop med andra förändringar jag gjort men ser inget tydligt mönster. Men det kanske är över nu alltså? Kampen mot mig själv? Bara sådär? 

  Jag tycker jag börjar få tillbaka lite mer hud nu. Det har gått sex veckor sedan min moster dog i bilolyckan, och den värsta chocken och sorgen har lagt sig, om än jag hör att min mamma är ledsen ofta. Vi kommer att klara det. En dag i taget. Jag har haft fin träning med Ares, om än vi undviker vägen där han fick panik av travhästmötena. Denna vecka har vi faktiskt vilat från träning. Ares är fyra  år, sköter sig skitbra, och det är isigt ute. Jag behöver inte ligga på så hårt med träningen.  Arga kvinnorna på nätet verkar för tillfället ha gått vidare och lämnat mig att leva i frid, det känns otroligt bra och jag har börjat slappna av och sätter glatt ut det ena och det andra på nätet igen. Jag passar mig lite för att blotta strupen i mina inlägg, så dom inte får en ny arena att härja på. Jag går dock nog aldrig in i ett anonymt hästforum och skriver igen. De dagarna är över. Det är arga kvinnornas territorium där deras (självupplevda) expertis är rådande. Dom kan få h...