Livet är förändring

Jag kvällspromenerade med Jonatan och hundarna efter hans ridlektion igår. Snart har Jonatan ridit ett år på ridskolan och det har hänt otroligt mycket med honom detta år. Jag följer med och tittar varje vecka. Igår så red de halva passet sittandes i sadeln utan stigbyglar, i trav. De följde fyrkantsspåret, ökade traven och svängde i en timglasformation.  Det som kändes mest roligt att se var att de börjat forma hästarna på en 20-meters volt, och plötsligt rider Jonatan sin ridskolehäst böjd utefter volten, på tygeln och i en fin och avslappnad form. Det såg jättetrevligt ut! Jag önskar att det inte var filmförbud, för jag var så glad av att se den fina ridningen. I mars var det ett år sedan han satt upp för första gången och tog sig igenom de första, obekväma och vingliga passen på privatlektion, med några tålmodiga fyrbenta läromästare. Idag kan han sitta i traven utan stigbyglar och forma en häst på volten.  Jag tittade även på mig själv i backspegeln och jämförde mig och A...

  Förra veckan provade jag ju att höja pulsen, efter att inte ha energi att pressa kroppen på över ett år, och det fungerade toppen! Så i helgen var jag i hemmagymmet och provade både crosstrainer och löpband. I en halvtimme hade jag markant höjd puls utan att känna mig dålig, trött eller yr. Allt känns normalt och friskt och vi har även plockat upp skidåkningen igen! Som jag längtat!  Det var i slutet på 2023 som Jonatan köpte mig helt ny skidutrustning, och samma dag som vi provade första passet så blev jag sjuk i covid. Efter det har jag inte riktigt orkat eller kunnat pressa mig i pulshöjande aktiviteter, så de nya skidorna har stått orörda hemma hos Jonatan. Men i helgen kändes det hur bra som helst, och vi tog på oss skidorna och åkte på en lång och härlig upptäcktsfärd med hundarna. Vi provade olika skoterspår och testade oss fram. Det var fortfarande ljust ute under hela turen, och jag kände mig pigg hela vägen.  Jag undrar om denna pigghet hänger ihop med att jag...

  Jag har nu, i flera år, haft ganska starka olustkänslor inför att följa staket och fyrkantsspår när jag rider. Man skulle förmodligen kunna klassa det som antingen en fobi eller ett posttraumatiskt stressyndrom.  Det finns en ganska enkel förklaring till detta, då min förra häst Galishimo ibland skyggade och slängde sig för väggar och staket när jag red nära. Han gjorde det inte ofta men det hände då och då, kanske någon gång i månaden. Det berodde troligen på att sand från hovarna ibland fräste upp mot kanter och stolpar och han blev rädd för det fräsande ljudet och tvärvände eller stack iväg en bit. Så någonstans har det lagrats som en egen instinkt att jag lätt kan falla av när jag följer staket.  Jag har försökt att tänka för mig själv att oron för att följa staket och väggar "släpper när det släpper" men samtidigt så är det en väldigt stark akilleshäl som lätt punkterar självkänslan när jag rider. En sjuåring kan följa ett fyrkantsspår. Varför kan inte jag?  ...

Jag har sprungit på ett löpband i 12 minuter. Jag skulle vilja säga en kvart men jag värmde upp i ett friskt gångtempo de tre första minuterna. Jag kände mig lite osäker på hur det skulle kännas, hur kroppen skulle reagera när jag försökte jogga. Jag är ju trots allt 44 år och har inte lyckats träna regelbundet på väldigt många år. Jag föreställde mig att mjölksyran säkert kommer att slå i taket väldigt snabbt och att jag skulle känna mig tung och slö. Jag hade redan på förhand bäddat in försöket i besvikelse. Det var ju så länge sedan jag joggade. Jag påminde mig själv att nu är det verkligen en tid att vara snäll mot mig själv.  Men det gick riktigt bra. Riktigt, riktigt, bra! Jag utmanade mig självklart inte. Jag gick på ett tempo just över gångtempo.  Inte kände jag mig tung.  Inte kände jag mig yr.  Inte kändes benen som stockar heller.  Jag hade lovat mig att inte springa för mycket, bara känna vart kroppen befann sig, men jag var svettig och glad efter pa...

  Begravningen av min moster efter den tragiska olyckan blev lite som väntat. Fruktansvärd. Sorglig. Och vacker. Min ena kusins fru blåste en sorgsen och mäktig melodi på trumpet och det vackra oväntade inslaget, tillsammans med kyrkorgeln, gick ända in i själen. Liksom den gitarrackompanjerade rockballaden ”Knocking on heavens door” och den svenska balladen ”Utan dina andetag”. Min moster begravdes i sin Skellefteå-AIK-tröja då hon älskade hockey. Alla grät. Det är så ofattbart tungt. Den oväntade döden. Alla som plötsligt står ensammare och förvånade. Jonatan höll om mig hela dagen och redan efter första halvtimmen hade jag slut på mitt generösa lager av snytpapper och undrade hur man skulle orka en timme till. Jag fick dock det hedrande uppdraget att läsa upp alla hälsningar och kondoleanser och jag gjorde det så bra, långsamt, tydligt och respektfullt jag bara kunde. Mamma reste sig och kramade om mig så hon nästan välte stolen efteråt. Hon visste hur jag ansträngde mig. Att ja...

Vågorna går höga på mitt arbete. Kollegor är frustrerade och behöver ventilera. Skolskjutningen i Örebro, Trumps valmanifest och hot mot Grönland, Kanye West som förefaller drilla sin fru Bianca att posera så gott som naken på röda mattan, feminismen som verkar gå bakåt, andra verksamhetsområden som inte verkar må bra och inte får den hjälp som behövs. Några skakar frustrerat på huvudet. Viftar med armarna. Stirrar tomt framför sig en stund. "Vad kan man göra?" frågar de sig själva och varandra. Själv har jag begravning av min moster i morgon och det känns också jobbigt. Att möta alla som man tycker så mycket om, och se dem så ledsna. "Vad kan man annat göra?" frågar sig även dom. Bilolyckan gick inte att förutspå. Man måste få kunna ta en promenad på vägen i Västerbotten. Gångstigar finns inte i de små byarna. Det enda som finns kvar är att sörja.  Men jag är glad att jag hållit fast vid hästintresset. Ett bra sätt att skärma av sig från en ganska tuff verklighet o...

  Jonatan är verkligen speciell för mig. Ibland säger några stallkompisar att jag verkligen har skaffat en bra sambo och mitt vanligaste svar är "Det tog över 40 år!" och sedan gör jag en åtföljande stolt segergest. Som att jag spelat på lotto i hela mitt liv och plötsligt vann. Men lyssna på det här då; Jonatan lånade stallägarens traktor och snöfräs och plogade upp en egen liten motionsslinga åt mig och Ares, på fredag kväll. Så jag slipper vara rädd för att möta travhästar och tåg och timmerbilar och fan och hans moster. Så jag får möjlighet att träna Ares som jag behöver. Stallägarna samtyckte till motionsrundan om än det blir ett litet kostnadstapp då de planerat odla där och slingan kan göra att frosten kryper djupare ner i jorden och gör det svårare att odla. De är så snälla! Jag fick verkligen lite lugn och ro i själen. Jag är så tacksam!  Ares verkar trivas på rundan också. Vi har promenerat och ridit den några gånger. Ingen stress med att plötsligt rida jättesnabbt....

Jag fick mig verkligen en tankeställare av arga kvinnorna från senast. Och jag har verkligen tänkt på hur olika jag agerar i olika situationer. För er som inte känner mig så började Socionomutbildningen på universitet när jag var 19 år. Det var år 2000. På den tiden var intagningskraven höga och jag var yngst i klassen. De flesta hade pluggat extra efter gymnasiet för att få upp betygen. Mina klasskamrater var inte helt bekväma med en tonåring i rummet och flera gånger togs det upp om det ändå inte borde finnas en högre åldersgräns för att få arbeta med människor i kris och sociala svårigheter. Det roade mig lite, och jag hade många goda motargument.  Sedan pluggade jag och tog examen, och sedan dess har jag jobbat heltid. Jag har jobbat heltid utan avbrott i över 20 år nu. Jag har varit socialsekreterare i många år, utredare med Stöd av lex Sarah, och nu verksamhetsutvecklare. Som mitt jobb ser ut idag så gör jag nästan vad som helst som jag ombeds göra. Jag är stöd åt verksamhets...

166.000 träffar på min senaste filmsnutt på Facebook, och Ares fortsätter vara populär. Men så gjorde jag det dumma, dumma, misstaget att skriva om att Ares fortfarande är spänd efter vägen där han tidigare blev skrämd av en travhäst, och att jag fick fin hjälp av en duktig ung tjej, så vi var två om att hantera honom efter den vägen. Som vanligt är jag aldrig dålig på att hylla en hjälpande hästmänniska när jag får chansen. Jag skrev självklart hur tacksam jag var och hur fint hon red Ares, under tiden jag ledde honom. Då kröp de genast fram från sina grottor. De bleka småtrollen lämnade sina kaffekoppar och värmde genast upp sina fingrar för ett tangentbordskrig. Arga kvinnorna. Tre kom fram som i ett trollslag. Genast fick jag veta att det ju är min oro som gör att Ares är stressad efter den vägen. Det är ju jag. Jag borde lämna bort hästen till någon annan som rider bättre. Som den där andra tjejen. Någon, ja vem som helst, som kan ta stackars Ares på en frisk galopp. Självklart s...

  De här dagarna som jag inte orkar så mycket så har vi blivit bättre på att träna på saker som är enkla för mig och svåra för Ares. Vi gick på byn och drog en sockerbit (ett slags hinderstöd i plast) med oss. Den bullrade och skrapade och Ares tyckte den var helt okej, tills det skrapande ljudet ekade skumt mot husväggarna i byn. Då lät ju husväggarna konstigt. Han stannade flera gånger och tittade förvånat på väggarna. Så det var lite jobbigt för honom men lätt för mig. Han skötte sig bra, men var precis på gränsen till obekväm, och han fick jobba lite för att hantera det, med stöd från oss.  Men det vi måste prata om, som verkligen förvånat mig, är alla tusentals och åter tusentals visningar på Ares! Jag är både glad och förvirrad. Varför slår dessa videos igenom med sådan kraft? Klippet från efter julen när Ares går ut ur stallet har inte mindre än 234.000 visningar! Fler videos verkar vara populära, och på de senaste 24 timmarna så har även gårdagens klipp, när jag sitter...

Jamen här sjunker vi stadigt centimeter för centimeter. Vilket härligt nytt år det blev. Jag, mamma och min mosters anhöriga träffade min moster en sista gång på bårhuset för att säga hej då. Hon var fint gjord i ordning men skrapsåren i ansiktet påminde om att olyckan var brutal när bilen körde över henne. Jag är inte en stabil klippa att luta sig på i dessa situationer. Jag grät floder. Mamma läste en dikt, som hon tyckte representerade sin älskade lillasyster, och det kändes som att benen skulle vika sig under kroppen på mig. Känslan satt kvar i dagar.  Men jag försökte jobba (gick sådär) sova (gick sådär) och vara med Ares. Det gick också sådär. En travkusk missbedömde situationen när jag ledde Ares efter ridvägen. Ares blev livrädd, han har aldrig mött ett travekipage, och jag skrek och viftade med armarna att han skulle sakta ner när vi möttes. Snön låg tung i plogade kanter och ekipaget kom så snabbt att jag inte kunde eller hann kliva av vägen. Tre gånger möttes vi och jag ...

  Det är isbana utomhus och Sessan har inga skor ännu, så jag gjorde några övningar i stallet i stället, vi tränade på att backa inomhus. Men jag blev förvånad över hur stor hon blivit när Jonatan visade klippen! Lill-tjejen som såg så liten ut när vi besökte henne förra våren. Om några månader så fyller hon två år. Sedan är hon ju lugnet självt! Jag såg att hennes pappa har placerat sig väldigt bra i tyskland i Pleasure-klasser inom westernridning och jag började drömma lite om att rida pleasure med henne längre fram, och kanske trail. Hon blir ju på många sätt Jonatans häst, men det är inget som säger att vi inte turas om att hantera våra hästar. Det känns som att hon skulle kunna bli superbra på tävlingar och clinics, då hon är så klok och sällan jagar upp sig över något. Med tanke på hur fantastiskt hon betedde sig under den akuta resan till Örnsköldsvik i julas, så är hon nog jättetrevlig att ha med sig på meetings i framtiden.  Ares ska jag snart börja ta till ridhuset i...

  I helgen var det riktigt busväder! Plusgrader, en fruktansvärd ishalka och blåst! Men efter veckan som varit, och att jag knappt orkat titta till Ares, så längtade jag verkligen efter honom. Vad vi skulle göra spelade inte så stor roll, bara vi var tillsammans. Det visade sig att vi hann göra otroligt mycket i helgen. Jag har ridit, miljötränat, flätat honom och till och med låtit Alva rida honom.  Egentligen var det en liten gest av tacksamhet för Alva på stallet hjälper till en hel del utan att hon knappt vet om det. I lördags exempelvis, då blåste det friska vindar, och det var dessutom ett i hopsläpp i hagen bredvid stallplanen. Jag stod där och miljötränade Ares, det vill säga, vi står på stallplanen och gör inget jättesärskilt. Då kom Alva med ett sto som är över 25 år, en tvättäkta tant i hästvärlden. Väldigt strategiskt så placerade sig Alva med sitt gamla sto mellan den stökiga hagen och mig och Ares, och började glatt småprata om både det ena och det andra. Så Ares...

  Jag var inställd på att inte fira min 44-årsdag igår. Jag kände mig trött. Det har varit så många timmars oro efter att min moster omkommit i olyckan. Jag har tänkt mycket på mina kusiner och min mamma och jag känner mig så hjälplös. Det är ändå många som sluter upp. Jag meddelade om olyckan till mitt arbetslag och alla har varit så snälla, jag har fått tid att prata, processa, vrida och vända.  På kvällen kände jag mig tung och lite tom. Jag orkade inte duscha men det skulle ha behövts. Jonatan tyckte att man kan gå på restaurang och äta en trerättersmiddag även om man är trött och slut. Det är inte jättejobbigt att äta. Vi kan gå hem tidigt. Sagt och gjort. Vi var lite tomma båda två. Jonatan är också berörd av olyckan. Det kan inte hända något så brutalt, orättvist och fruktansvärt, utan att man blir påverkad.  Så vi åt. Vi var ganska tysta. Jag var inte mitt vackraste jag. Jag hade inte så mycket att prata om, och kontaktade oroligt min mamma så snart vi satt oss vi...

När jag var 20 år, vilket börjar vara hela 24 år sedan, så körde jag bil i Västerbotten för att hämta en vän från flygplatsen. Det var snöigt och bilvägen var kuperad, och det var mörkt dessutom. Jag försökte köra så försiktigt jag kunde. Men det är svårt att kunna allt när man är ung, och när jag kom till en nedåtlutad, brant backe med en kurva, mitt i skogen, så blev jag rädd. Trots att jag tyckte att jag körde bilen långsamt så gick allt plötsligt för snabbt och jag ställde mig på bromsen i panik. Jag tänkte att jag klarar aldrig kurvan. När man är äldre och van det norrländska underlaget så känner man instinktivt att panikbroms på snöigt underlag aldrig är en bra idé. Däcken kan låsa sig och är underlaget isigt så glider man bara ännu värre än om man hade rullat bilen och försökt att styra den, om man hade pumpat försiktigt med bromsen för att hitta ett fäste. När man är ung tänker man inte så. Bromsen blir ens enda lösning och beslutet fattas på en millisekund och på instinkt. Bil...

  Ja det blev en liten paus här i bloggandet. Jag blev sjuk. Så snart jag visste att Sessan hade det bra, och jag började slappna av, så fick jag feber och blev ganska långdraget sjuk. Febern har gått upp och ned, fram och tillbaka, och jag har känt mig riktigt slö emellanåt. Särskilt på kvällarna.  Precis som jag skrev senast så kände jag mig totalt urlakad när jag och Jonatan tog Ares till ridhuset och känslan blev bara värre under de lediga dagarna som följde. Jag har försökt att vara i stallet, men eftersom jag har begränsat med energi så har jag mest pysslat med, och tömkört, Ares.  Både jag och Jonatan insåg ganska snabbt att Ares faktiskt behöver tömköras. Han är snäll och lugn på ridbanan, och snäll i skogen, han är också snäll och lugn när han får stå nära någon av oss. Men i lite rörigare miljöer, med folk och hästar och bilar och så vidare, så blir han mer spänd. Vid sådana tillfällen brukar jag stå nära honom och erbjuda trygghet, gosa lite och klappa honom p...