Livet är förändring

  Jag gillar inte att behöva totalvila men ibland är det bara nödvändigt.  Höger axel håller på att fucka ur med en tilltagande inflammation sedan jag målade stallet, trots att det var en vecka sedan jag avslutade målandet, och resten av kroppen hade feberkänsla i söndags, så jag blev sängliggandes framför fantasyserien Game of thrones. Men åh vilken härlig serie det är och vilken lyx att man kan se på denna berättelse och ändå upptäcka nya delar av den. Jag tömde skafferiet på godis och Jonatan kom med hämtmat som vi åt tillsammans, i sängen. Sedan ligger jag ju i sovrummet som vi renoverade sommaren 2023, precis när vi började dejta varandra, och jag tror egentligen man inte riktigt fattat hur mycket vi åstadkommit de här två och ett halvt åren.  (Jag minns att jag möttes med lite skepsis av kompisar och kollegor i början på relationen, om jag verkligen skulle lägga ned så mycket energi på att renovera någon annans mans hus, men det kändes som ett roligt projekt, och ja...

  Det var inte utan vånda jag gjorde i ordning Ares på en uteritt, tillsammans med Jonatan och Sessan. idag. Ares är ju fortfarande bara fem år. Det är november nu. Han har bara motionerast en gång här i Sjöbotten sedan han flyttade hit, sedan har vi lagt det mesta krutet på att bygga stallet åt hästarna.  Så jag hade väl en tanke om att han skulle kunna vara väldigt pigg i kylan, jag hade en tanke om att han kanske skulle vara lite mer sprattlig och reagera en hel del på omgivningarna. Och då kände jag mig osäker, för att Ares är en väldigt, väldigt, stark grabb, så jag vet inte riktigt hur jag skulle orka med ett allt för stort spektakel. Jag började därför med att leda honom och inte sitta upp på en gång.  Kom det något spektakel i novemberkylan då? Nej det gjorde det inte. Inget alls. Han var väldigt energisk i sina steg, alert, och andades stötvis och upphetsat här och var, men i övrigt hade jag ingenting i handen. Så efter att vi vandrat en stund tillsammans, och ha...

  Oktober har verkligen prövat oss vädermässigt! Det har regnat väldigt mycket, ibland utan uppehåll i flera dagar. Men som ni ser på Super-Sessans hov här så är det inte särskilt lerigt i deras hage! Det finns ett "lerhål" på ca 5 X 5 meter där leran ligger djup, minst upp till mina anklar, ett område inte så långt från ingången, men hästarna går helt enkelt inte där, utan går runt i stället.  Skogen är mossig, sandig och totalt fri från lera, vindskyddet är torrt och mysigt, och deras matplats har bara haft ett pyttelitet övre lager av lera på någon centimeter bara, Jonatan har sett nöjd ut över den fina lerfria hagen men planerar ändå att grusa upp matplatsen lite extra i framtiden, men det lär inte behövas mycket. Matplatsen är placerad på en liten upphöjning så det har fungerat superbra. Nere på den lilla ängen så är det lite upptrampat med hovmärken då marken är mjuk och blöt av allt regnande, men inte speciellt lerigt där heller.  Lite om Super-Sessans hov förreste...

Igår så var det första gången hästarna fick komma in i det nyrenoverade stallet! Jag är så otroligt nöjd över att vi fick till det så bra ändå, med tanke på att vi använde oss av begagnade medel och hade lite press på oss att ge hästarna en bra, torr, plats att göra dem i ordning på. Oktobervädret har inte varit snällt med mycket regn, och det var länge sedan man såg solen nu. Hästarna har klarat sig ganska bra undan lera i hagen, och deras sovplats är väldigt torr och fräsch. När vi mockar i hagen så ser vi att dom spenderat lite mer tid i vindskyddet nu än tidigare.  Jag kan ju säga att det även känns att jag är 44 år, snart 45, och att det tar lite på kroppen att renovera och måla. Arm, rygg och axlar tar lite stryk och trots att det gått två dagar sedan jag målade så är jag ganska mör i kroppen. Ena foten mår inte super efter att jag har gått i samma hårda skor mot betongen när jag renoverat också. Spända muskler i axlar och rygg gav en stark huvudvärk "bakom ögonen" när ...

Ungefär samtidigt som jag kämpade med skåpen och att måla dörren så jobbade Jonatan med att få upp boxväggarna som vi köpte. Vi fann dem via bekanta och de var ganska gamla, hade blivit ommålade flera gånger och väldigt hästtuggade här och var, men fullt funktionsdugliga! Vi köpte dem för väldigt reduverat pris jämfört med nya boxdörrar, och kände oss nöjda!  Här hade Jonatan fått upp mellanväggen och sedan fick jag i uppdrag att (tillsammans med Jonatan) försöka lyfta mellanväggs-gallret och passa in det gallret ovanpå mellanväggen, med hjälp av muskelkraft och hammarslag. Jag trodde uppriktigt inte att det skulle gå vägen, jag kände mig för svag och oteknisk för att få till rätta knixen, men vi lyckades till slut med det också! Det var ju ett oskyddat fönster vid väggen som inte bara var oskyddad från hästarna, utan även hade borta en ruta som var trasig. Jonatan har beställt ett nytt fönster som kommer att vara lite högre, och har täckt för det nuvarande fönstret tills det nya k...

Mjölkskåpet (eller kantorskåpet) i det gamla kostallet, förtjänar ett eget inlägg. För skillnaden blev riktigt stor! Visst hade jag kunnat renovera det lite varsammare och noggrannare, men tanken var ju ändå bara att få det provisoriska stallet att bli mysigare, så jag tyckte det räckte gott med färg till att börja med. Här tog jag en bild på det innan renoveringen. Där hade vi inte målat väggarna och taken heller. Men det var ett väldigt gammalt skåp. Vi övervägde att ta en motorsåg och stycka ut det men bestämde oss för att låta det stå kvar ändå.  Skåpet var lite trasigt här och var och riktigt fullt av spindelnät och damm när jag började städa ur det. Det var ingen som tagit hand om det på väldigt, väldigt, många år. Först så försökte jag måla det i "Deep Toulouse" som skulle vara en varm och mild grön färg men det blev "Pippi-Långstrumps-grön" och jag fick panik och kände mig som ett barn som precis målat Villa Villekulla i grälla barnsliga färger. Ingen bild k...

  Att sko hästarna i kostallet gick väldigt bra i tisdags. Jonatan skippade ridlektionen han brukar ha på måndagkvällar och vi tog in hästarna och bara pysslade med dem i måndags. Jag flätade Sessans flätor och Jonatan redde ut Ares svans, som inte blivit borstad på länge. Det tog nog ca 40 minuter för oss båda. Ares har svans för tio hästar.  Det är ju inte själva borstningen och flätningen som är grejen, utan att man ska stå med dem och inte göra något särskilt så de tränas på att stå stilla och finna lugnet. Det fungerade dessutom över förväntan, märkte vi dagen efter. När hovslagaren kom så ställde sig Sessan snällt i sitt "fläthörn" för det hon tog med sig av måndagen var att man ska stå stilla i ett hörn och vara snäll. Inte vispa runt. Det var ganska fascinerande att se, hur snällt hon stod där. För det gjorde hon ju inte dagen innan.  Jag längtar efter att komma igång med ridningen av Ares mer också. Men nu behövde vi göra en skjuts med kostallet och ju snabbare d...

Ares var inte jätteförtjust i det nyrenoverade kostallet. Jag gick in och ut ur kostallet ett par gånger i söndags, men han fick inte riktigt grepp om vad det handlade om. Han var snäll men lite spänd, han undrade vad som skulle hända, och ville absolut inte ha en motiverande godis eller äta hö där inne. Jag är fortfarande inte en stjärna på att hantera spända hästar för jag är rädd att de ska explodera och springa över mig.  Det hände ett mycket litet antal gånger, kanske tre gånger, under Galishimos elva år med mig, som han blev jätterädd och sprang över mig eller omkull mig, och jag gjorde mig aldrig illa. Men man vet i bakhuvudet att det KAN hända, att man kan få en häst över sig, och jag får då känslan av att jag är i fara, och har svårt att koppla bort det.   Så då fick husse ta över. Bästa, bästa, husse! Jonatan har aldrig upplevt att få en häst över sig och har bara goda erfarenheter av både Ares och Super-Sessan. Han litar på dem och litar på att han själv kan ha...

Förra veckan så satte vi igång med något vi egentligen lite smått påbörjade i april 2024: renoveringen av kostallet. Det började när Jonatan insåg att även han ville ha en häst, och vi övervägde att ha dem hemma på gården redan då. Vi började köra lite skräp från kostallet men jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Min mentala nödbroms. Jag var överväldigad av saker som behövde fixas för att få hem hästarna och sade att jag inte skulle klara av att växla upp för att fixa även detta. Så vi tog ett steg tillbaka, och har haft båda våra hästar i ett annat stall i ett år under tiden vi tagit en åtgärd i taget.  Här var vi i april 2024 när jag ryggade tillbaka. Observera den gamla kylen, (full med prylar) till vänster, och att det fanns ett långt verkstadsbord till höger som även dolde ett hål i väggen, en mockningslucka, bakom sig.  Jonatan rensade lite under förra helgen och på söndagen förra veckan sade han: ”Allt som är kvar i kostallet kan vi nu köra på återvinningen, jag har ...

  Nu har hästarna börjat vila mer i ligghallen. Vi hittar lite mer skit i kojan, vilket tyder på att de spenderar mer tid där, och denna fina gryningsbild tog Jonatan i går morse, då båda låg och vilade där. Det värmer verkligen i hjärtat att se!  När jag tittade till hästarna på lunchrasten så låg Sessan också och solade i halmen utanför kojan. Hon såg så nöjd ut. Hon brukade vila mycket på Brönet där vi stod förut men det är inte förrän igår som vi såg henne ligga ner igen. Det är nog en fråga om trygghet, men vädret har ju inte heller varit det bästa för att ligga och sola.  En sak som vi diskuterat lite fram och tillbaka, jag och Jonatan, det är hur vi skulle göra det med mockning i nya hagen hos hästarna. Hagen är ju relativt stor för två hästar och ganska avlång. Det finns ett skogsparti, en zon med mat och ligghall, en liten slänt ner mot sjön och en liten gräsplätt. Det är inte så lätt att gå runt i det högväxta riset i skogen och leta hästträck eller dra skottkär...

  Hur häftigt var det inte att ta Ares på den första turen utanför hagen idag? Jag och Jonatan hade pratat om att Ares och Sessan verkade redo att lämna hagen och ta en promenad tillsammans.  Jag har haft en ganska tung förkylning, med sjukskrivning torsdag och fredag.Trots att jag kände mig bättre nu på lördagen så var jag inte säker på om jag skulle orka rida, men ibland tar vi på Ares hans sadel som en "arbesväst" så han vet att han ska ut och jobba. Så vi gjorde så idag med. Självklart blev jag dock sugen att sitta upp när Ares visade sig vara väldigt nyfiken, framåt och kändes väldigt trygg och dundertrevlig att hantera. Så det dröjde inte länge förrän jag balanserade på en sten i skogen och skulle kravla mig upp.  Det blåste ca 11 sekundmeter men jag tänker inte på blåsten så mycket längre, Ares reagerar inte så mycket på blåst det går väldigt bra för mig. I skogen blåser det ju dessutom knappt alls.  Det är otroligt skönt at känna sig trygg med Ares trots att ...