Livet är förändring

I förra inlägget skrev jag om att jag inte gillade att lyfta hovar, och nu kommer fortsättningen på mina dåliga ovanor: Jag har inte gillat att rida i mörker.  Jag tror väl knappast jag har några nya följare på bloggen, men om någon vilsen själ hamnat här utan tidigare bakgrund, så var min förra häst känslig och reaktiv, och jag såg för stora risker med att hantera honom i mörkret. Dels på grund av att jag kände att jag tappade framförhållning om jag inte visste vad som händer runtomkring, men också för att jag var orolig över att inte bli hittad om det hände en olycka. Så tänkte jag kring min förra häst i elva år. Så jag flexade ut på lunchraster och försökte sköta vinterträningen i dagsljus. Det var både bra och dåligt. Det kunde bli stressigt att jobba ifatt arbetsuppgifter på kvällarna, men det var säkert bra ändå för mig att få motion och dagsljus på arbetstid.  Men trots att jag har en normal häst nu, som är normalt rädd, och reagerar normalt för sin ålder, så sitter det ändå kva

Jag utmanade en ovana i går.  Den sitter inte så djupt rotad då jag etablerade den ganska nyligen. Den ovanan började när jag hade köpt Ares och han började bråka lite med bakhovarna. Jag var i ett ganska skört personligt läge när jag hade köpt honom och självförtroendet vacklade fram och tillbaka. Jag hade inte så mycket skinn på näsan helt enkelt. Jag hade ju även järnbrist och en långvarig infektion i kroppen då som tog på krafterna också. Lyckligtvis har Ares varit en riktig stjärna i den största hanteringen, men jag tyckte det var jobbigt att hantera hans bakhovar när han ryckte i dem. Min upplevelse blev bara värre när jag konsulterade en annan hovslagare (inte min vanliga hovslagare) och fick veta att Ares ryck med hovarna förmodligen berodde på mig och att jag sände ut fel signaler till Ares och så vidare. Det var nog en hjälpsamt menad feedback men den ökade bara på min osäkerhet. Och som livet var just då, och som jag mådde fysiskt och psykiskt just då, så fick jag ont i mage

Jag hinner inte skriva eller reflektera lika mycket nu. För jag har en full buffé av intryck och tiden för lugn och reflektion är inte lika stor längre. Sedan så upplever jag ibland att jag känner alldeles för mycket. Det som kan gå förbi andra fastnar hos mig och lämnar avtryck som jag vill prata om och reflektera över. Det är ju inte för intet att jag klarat mig utmärkt ensam i min etta i elva år. Det blev en plats att sortera intryck.  Som den här känslan. Den är stor. Nästan högtidlig. Att gå in i sovrummet på gården, rummet som jag och Jonatan själva satt färg på precis när vi började dejta. Den där väggen som sängen står mot var inte ens en vägg förut. Det var en dörr där. Och vi var så nya för varandra, när vi bestämde oss att välja färgen "Aim for happiness". Ofta hittar man Keeva ensam i sovrummet och hon ser verkligen ut att njuta. Jag blir varm i hela magen. Jag vill aldrig glömma hur det känns att gå in i ett rum man skapat, när man var nykär, och se hunden mysa t