Livet är förändring

Jag hann en kortis på Hööks hästsport också, vi var ju ändå i området. Plötsligt sken jag upp och viftade med en grimma framför ansiktet på Björn. "Tänker du på samma som jag tänker?!" frågade jag med tindrande blick. "Att den matchar hästtransporten?" skrattade Björn. "Ja!" svarade jag lyckligt och tittade på den en liten stund, innan jag fortsatte: "Det blir ju hans 'åka-bort-grimma'! Det blir ju hur sött som helst!" fnissade jag. "Hur. Sött. Som. Helst." sade jag lyckligt igen när vi satte oss i bilen med Hööks-kassen för att åka hem igen. "Hur sött som helst..." mumlade jag fortfarande nöjt när vi var halvvägs hem.  "Sa du att du var 37 år, sa du?" skämtade Björn. Jag ignorerade honom.

All dagens energi och engagemang gick till att leta rätt på den perfekta mountainbiken. Jag var hyfsat specifik med att jag ville ha en ganska billig terrängcykel för hobbymotion, för damer. Jag skulle inte ha en hybridcykel eftersom jag redan har en "jobbpendlarcykel" med både stänkskärm och pakethållare, så jag ville ha en renodlad, naken, mountainbike. Intersport hade två mountainbikes modell dam, dock ingen i rätt storlek. Team Sportia hade mest undanflykter att erbjuda. Jag kom mig ingen vart. Den lokala privata cykelaffären hade ingen mountainbike under 15.000 kronor då deras målgrupp var lite mer proffsiga mountainbikecyklister. Jag uttryckte lätt besvikelse och frustration för Björn som hängde med som moraliskt stöd. Så då återstod... Luleå. 13 mil med bil. I gassande sol. Vi siktade in oss på XXL-butiken, men där fanns det minsann mountainbikes för mig! Flera stycken! Efter lite velande föll beslutet slutligen på en White XC 275 Lite Ane 18. Jag gillade inte fä

Förhandlingarna är klara, enighet har uppnåtts, och min tjänst kommer att regleras om. På måndag skriver jag på mitt nya avtal och förhandlar om min nya lön! Googlar man på "omreglering av tjänst" så får man läsa den ena tråkiga historien efter den andra, där förmåner tas bort eller där nedskärningar behöver göras. Men i mitt fall är det precis tvärtom. Det blev en mindre omorganisation av min verksamhet under våren, vilket gjorde att hälften av mina vanliga arbetsuppgifter lyftes bort till en annan enhet. Och då fick jag den stora förmånen att få välja om jag ville flytta med till den andra enheten, eller stanna kvar här i mitt arbetslag och få nya uppgifter, då de såg ett behov av att ha mig kvar. Jag valde att stanna. Nu får jag i stället arbeta mer med det som jag tycker är absolut mest spännande, där mina egenskaper bäst kommer till nytta, och jag kommer att få högre lön. Efter att ha främst arbetat som biståndsbedömare sedan 2004, så det är verkligen på tiden at

Nu är den på plats! Den lilla pluppen som pluppar fast transportdörren fram, så hästen inte pluppar upp dörren inifrån, under resa. Detta kändes väldigt tillfredsställande. Jag är inte lika arg och förtvivlad över att transporten aldrig blir klar, längre. Dessutom så har den lilla mackapären placerats på en plats där dörren vanligtvis glappar, så nu stängs dörren så smutt och jämnt igen. Stor glädje och lättnad!Nu är det bara att tuta och köra. Eventuellt byter jag ut noshjulet framöver också, då det låter en hel del, men det gör ju sitt jobb, åtminstone.

Minns ni när jag hittade min 10 år gamla mountainbike på stan i februari? Jag blev överlycklig, tog hem den och drömde om att restaurera den.  Några veckor senare fick Bonken dock begravas en containerbegravning på återvinningscentralen. Det sved. Min Bonk. Som jag cyklat terrängtriathlon med och tjejvättern och jobbpendlat i Gävle med, och gjort en massa annat. Den fick vila i frid tillsammans med mina minnen. Stackars Bonken. Och stackars mig. Men nu blåser vindarna lite annorlunda. Som ni läste för ett tag sedan så kände jag mig lite uppgiven med Galishimo. Ibland blir det lite jobbigt med dressyren och ibland känner jag att jag får kämpa för mycket med både mig själv och honom. I grunden är han ju en jättemysig och älskad familjemedlem men det blir ingen kometkarriär för oss när det kommer till dressyren, och det är ju inte heller det som han är avlad för att prestera inom. Så jag funderar på om de där sadelpengarna jag sparat, för en fin dressyrsadel, borde gå till

Sommarvärmen fortsätter steka trots att det inte ens är juni ännu. Vilken tidig sommar! Galishimo låg och myste i solen när jag hämtade honom i söndags. Han halvsov sig genom uteritten också. Detta är en väldigt stor skillnad jämfört med förra våren då han var så spänd och uppskruvad, att jag bara orkade rida ca 3 km på uteritten, innan jag gav upp och klev av. Det blev ju bättre ju fler uteritter vi var på. I söndags satt jag tryggt i sadeln i två timmar, och Galishimo halvsov och skrittade och snubblade lite här och var. Han tyckte inget var särskilt spännande. Förutom en väldigt ung travhäst som blåste förbi, då var han spänd i fem minuter, sedan orkade han inte göra livet märkvärdigt längre. Nu hade han ju sin bästis Corzo som tagit ledningen också, så det hjälper ju mycket för den lilla själsfriden i den lilla arabhästen. Björn följde med på promenaden och tog lite fina filmsnuttar och jag klippte ihop det på kvällen.

Sådärja. Nu är kontaktlappen uppe med namn och telefonnummer på tre anhöriga. Och jag har en fin liten lapp i bilen också. Nu är det fritt fram att knocka sig medvetslös, få komplicerade frakturer eller hamna i vilka livsfarliga situationer jag än behagar, när jag åker iväg på äventyr med Galishimo.  Med en kontaktlapp kan inget gå fel! Inget!