Livet är förändring

Jag har ju småtränat, relativt oregelbundet, i mangelrummet sedan oktober då jag vägde 67 jävla kilon , men nu har jag ju (inte bara gått ned till 61 kilon utan även) haft mitt gymkort i två veckor och tränat på gym. Det gav verkligen en riktigt boost för träningen! Samtidigt om jag köpte gymkortet så köpte jag träningskläder och en ny träningsbag som jag har på jobbet. Bagen är alltid redo om jag får en lucka på lunchen eller så jag kan träna ett pass innan arbetsdagen börjar. Det går kanonbra. Jag är ju väldigt rädd om senor och ligament efter att ha klantat mig för tio år sedan och jag minns än idag hur olidligt plågsamt det var att orsaka sig knäproblem av för mycket löpning. Så jag springer fortfarande bara 20 minuter per pass. Apropå länken så ber jag om ursäkt för mitt vassa språkbruk som 26-åring. Det var då ett svärande. Jag tyckte väl jag var en hårding.  Men jag hade väldigt ont, vad jag minns.. Hur som helst. Här är min bag som alltid säger peppande saker till mig o

Nu har jag tappat räkningen på hur ofta jag transporttränat med Galishimo. Är det sex gånger? Jag har hållit på ett tag nu. Galishimo blir ju inte på bra humör när man fäller ned presenningen i bakluckan, eftersom presenningen prasslar och rör sig, så jag passade på att träna på ett litet annorlunda sätt idag när ändå Elin var med. Det här är inte en bild på min transport, men det är samma typ av presenning jag talar om. När man fällt upp rampen så drar man ned en slags gardin och fäster den med gummiringar på rampens utsida. Den prasslar. Den rör sig. Och den är bakom rumpan på stackars Galishimo. Elin stod framme vid huvudet och pratade kärlek med Galishimo och erbjöd honom foder, under tiden som jag stod bakom honom och drog upp och ned presenningen, på exakt samma metodiska sätt, upp och ned... i tio minuter. Galishimo var väldigt kränkt över detta och kunde ICKE äta pellets när han blivit så illa hotad av presenningen. Och vi stod bara och såg på, vi grymma, grymma människo

Elin var ju med om en olycka i april förra året med Galishimo, då hon skadade ryggen illa, och hon har inte ridit Galishimo sedan dess. Men i går var hon ridsugen och vi bestämde oss för att ta en soft ridtur på Galishimo i det fina vårvädret. Jag fick lite fart att fixa det sista med Galishimos westernsadel och tänkte att hon kunde ta premiärturen med den. Jag har ju köpt ett sadelunderlägg, en sadelgjord i neopren och tog även en tur till närmaste hästsportsbutik för att köpa ett westernträns. ("Ska du?! Vi följer med!!" sa Linn, Veronica och Tuva i stallet, och plötsligt var min Honda fullsatt med glada och fnittriga tjejer). Jag satte ihop hela utrustningen innan Elin skulle komma och kände mig supernöjd när allt var färdigt! Tyglarna visade sig vara lite för korta men annars så verkade det mesta passa! Galishimo har börjat fälla päls och njöt när jag jobbade bort den mesta löst sittande pälsen med en ryktsten. Sedan följde Linn och hästen Leah oss när vi gick e

Transportträningen går också framåt. Nu har min kompis Anna också köpt en egen transport så min transport står nu mitt emellan två andra transporter och behöver precisionsparkeras (i en lätt och liten s-formation eftersom stallet är i vägen för att man ska kunna backa rakt bak till den). Detta går inte smidigt men klart över förväntan. Det är riktigt bra träning för mig att pilla på med att backa in den i lugn och ro. Det gäller att titta bakåt i de stora svängarna och titta i backspegeln i finliret. Inte omöjligt! Galishimo har också gjort lite framsteg i helgens transportträning. Han är mycket lugnare nu och får betydligt mindre nervositets-diarré. Han känns inte lika orolig när jag drar ned gardinpresseningen på baksidan, ovanför den stängda rampen. Han står och trampar på stället ungefär som en joggare vid rödljus, men det känns mindre spänt än tidigare då han mer liksom frös fast och ryckte till.  Han kommer alltså snabbare till ro. Han kliver lugnt och försiktigt både in

Jag har haft en superhelg med långa promenader, solariesolande, en bra ljudbok, god mat och en massa annat. Jag har rensat ur garderoben också. Nästan lika bra som att rensa ut själen. På lördagen när det blåste tog jag och Galishimo en "hundpromenad" då han fick gå först och förfäras över saker. Det har kommit en ny barack och grävmaskin till skogen så det var väldigt förfärligt. Vi var eniga om detta. Gymträningen fungerar bra och löpningen fortsätter göra små framsteg varje gång. Enda smolket i bägaren var att mina sprittans nya löpartights envisas med att glida ned när jag springer. Hur långt de glider ned vet jag inte eftersom att jag börjar dra upp dom efter en stund. Men det känns som att det kan bli ett återkommande problem. Jag tycker jag har en ganska normal kropp. Jag blir lite förvånad när liksom grundfärdigheterna för ett par löparbrallor (att de ska sitta kvar) inte är uppfyllda. Men visst. Jag kan springa och dra upp byxorna samtidigt. Det är inte så att j

Det känns hur bra som helst med westernsadeln! Jag känner mig så taggad att börja använda den. Idag har jag beställt en westernpad och en sadelgjord åt sadeln, så jag kan börja använda den. Och westerntyglar. Sedan gjorde jag en snabb huvudräkning på hur mycket pengar jag bränt iväg sedan bilförsäljningen, och insåg att det snart är dags med ett köpstopp. Det har dragit iväg ordentligt. Galishimo får inget westernträns just nu i alla fall. Och jag köper nog inga westernjeans... Vi får blanda stilar lite...  Jag och Galishimo år 2013, då han var en fyraåring, i sin westernsadel och supersnygga westernpad. Galishimo hade ju som sagt westernsadel när han var ung och oförståndig(are) och jag kände mig verkligen mycket tryggare i den. Det ska bli så roligt att få sitta upp i en sådan sadel igen, då satt man verkligen ordentligt! En grej som jag är särskilt inspirerad att göra denna sommar är att kombinera westernsadeln med ridning med halsring, som jag nosade lite på i somras. T

Jag har verkligen saknat westernsadeln som jag gjorde mig av med, för tre år sedan. Jag gav den till Galishimos uppfödare för några år sedan. Jag gjorde det för att visa min tacksamhet för att de lånat ut sin bil, sin tid, och sin transport till mig år 2013 när Galishimo skadade sig allvarligt och hamnade på en veterinärklinik i Hudiksvall. Jag bestämde mig efter något år att jag kunde ge dem min westernsadel som tack, det kändes rättvist och bra. De använder sadeln fortfarande så det blev bra. Nu när jag fått lite plus på pengakontot, så började jag genast kolla på westernsadlar igen. Jag minns att jag kände mig tryggare i westernsadeln också då det kändes som att jag satt djupare och man kunde hålla i knoppen på sadeln. Uppfödaren hade två jättefina sadlar av showtyp med vackra detaljer för 9000 kronor, men jag blev osäker på hur mycket jag skulle använda sadeln. Då fann jag en äldre Simco Arabian westernsadel i Burträsk för 3000 kronor, och när jag hörde av mig till tjejen som s