Livet är förändring

Året 2016 började väl lite halvdant då jag blev singel på min födelsedag i januari. Där fick jag. Men sådant är livet, och framför allt sådant är mitt liv. Men inget ont som inte har något gott med sig, jag började umgås mer med underbara Anna och vi började rida ut tillsammans. Vi hade riktigt roligt tillsammans och självförtroendet växte enormt när jag och Galishimo red ut med henne. Hon var så ödmjuk och samtidigt stöttande när jag och Galishimo stötte på problem, och jag kände aldrig att jag var besvärlig eller dålig när jag red med henne och Pride. Det blev många roliga ridturer, ibland i full fräs, och jag kände mer och mer förtroende för Galishimo. Sedan gick min bil gick sönder och jag var tvungen att använda många tusenlappar från mina sparpengar för att ha råd att laga den. Dessutom blev jag tvungen att köpa en cykel för att ta mig dit jag skulle när bilen var inne på reparation. Men jag fortsatte spara och låg i med att hålla utgifterna låga för att ha råd med en hästt

Jag red Galishimo både igår och idag. Många är ju jullediga så det har varit ungar på gården. Hundar har sprungit runt i stallet. Både kända och okända hästmänniskor besöker stallet och sina vänners hästar. De går in i hagarna och hälsar på de olika hästflockarna. Barn bygger snökojor och jagar varandra. Alldeles vid fältet röjer någon skogen med motorsåg. Rådjuren springer över fältet som i pärlband, i långsam galopp. Skotrar och fyrhjulingar passerar. En äldre man går efter rådjuren med en famn hö så de klarar vintern. Ett barn leker med bommar i bomhuset så det väsnas. Kända och okända människor rider på ridbanan. Det har varit ganska idylliska dagar att åka till stallet på lunchen och rida lite. Och Galishimo har faktiskt hanterat det mesta alldeles utmärkt. Han har inte ens varit nervös. Han har varit lat. När vi skrittat ut på fältet har han sett ut att sucka och säga "Igen?! Ska vi galoppera här IGEN?!" och sedan har han... milt uttryckt... sparat på krafterna när vi

Idag så red jag lite sidoförflyttningar med Galishimo på ridbanan. Det var kallt men vackert.  Jag hade längt på stigbyglarna och övade på att sitta bra när jag red honom, under tiden han struttade runt, och så övade vi på en övning som heter Sluta eller Haunches in, och det är skitsvårt. Men ge oss ett år eller så, så kan han det säkert utan problem. Det gäller bara för mig att komma ihåg att göra det regelbundet. Jag förstår i alla fall hur rörelsen ska kännas och känner på ett ungefär när han gör rätt. Sedan är det bara att repetera. Sitsen kommer bättre och bättre också. Tyvärr råkade jag tappa en stigbygel och då blev det lite skrik och panik när stigbygeln plötsligt slog mot magen, men han överlevde även detta stora trauma och gick till slut att få stopp på. Han kommer alltid att vara min ängsliga lilla häst. Det är så roligt att rida honom nu!

33 mil senare är jag hemma efter julaftonsfirandet. Jag har varit hos pappa och Kristina, med tillhörande hundar. Deras hus ligger långt inne i skogen, långt från närmaste gatubelysning och det känns lika roligt varje gång man svänger in på deras uppfart. Jag har spelat gitarr så att handlederna krampat och själva julaftonsfirandet tillbringades i Arvidsjaur med Kristinas släkt, där jag stegade in som en främmande fågel, vilket ingen verkade ha någon emot alls. Många vinglande grusvägar ha det blivit, många skratt och en hel del hundmys. Pappas nya Hälleforsare Elsa, åtta månader, är lite lik Terven, faktiskt. Samma beigea färg och en liten svart mask runt näsan. Dock är Elsa mycket, mycket lugnare... Dessvärre så har jag blivit lite allergisk. Jag har varit utan hund i över två och ett halvt år, och jag har inte kommit i kontakt med hundar regelbundet sedan terven dog. Allergin har långsamt blivit värre. Lite vemodigt har jag pussat och kramat pappas hundar, samtidigt som

Idag har jag tagit ut en semesterdag. Jag, Pauline och en annan Katarina tog en lugn skrittur ute i skogen i ca 90 minuter. Galishimo var lugnare än någonsin. Han har varit på bootcamp med mig i två dagar då jag verkligen försökt att motionera honom ordentligt, så nu på den tredje dagen så han väldigt lugn. Lugnaste hästen av alla, på uteritten, helt klart. Efter att vi hade ridit i skogen så red jag och Pauline ut på fältet med våra hästar och gjorde galoppträningen, som jag gjort innan. Galishimo har ju känts lite trött i galoppen men nu börjar det hända något! När jag ber honom öka galoppen så drar han bak öronen ordentligt och trycker på i stegen med ny styrka. Som om han slog på en turbomotor. Förut orkade han bara 3-4 galoppsprång med ökad kraft fast ändå med behållen bärighet (dressyrform) men nu så kan han trycka på mycket mer och mycket längre! Minst 20-40 meter och flera ruscher. Vi kunde till och med öka galoppen på "hemvägen" mot stallet och han gasade på s

Jag tittar på mammas skakiga, och bitvis suddiga film och känner hur inspirationen börjar komma krypande. Jag längtar att komma igång bättre med dressyren igen. Det går ju ändå lite framåt. Framför allt så har jag ju börjat sitta djupare i sadeln och slappnar av bättre. Galishimo störs inte heller av att jag sitter tillbaka ordentligt utan bär sig för det mesta helt okej. Jag har lite korta stigbyglar på filmen men det var efter att mamma ridit honom. Men jag är klart mer avspänd och trygg över att sitta på ryggen med honom. Det var roligt att se. Under 2017 så kommer jag mig förhoppningsvis iväg på lite fler kurser och vågar åka runt med honom lite mer. Så fort jag tänker på det så pirrar det fjärilar i magen... 

I morgon går solen upp klockan 09.41 och den går ned klockan 13.26. När jag gick med min lunchlåda över stadens centrum klockan kvart över ett, så hade skymningen börjat lägga sig över gatorna. Man slutar aldrig fascineras över ljuset här i Västerbotten, trots att jag är uppvuxen med det. Det är också svårt att motivera sig att rida när det är beckmörkt ute. Snön kom ju tidigt och lyste upp ridbanan något, men förkylningar och magsjuka har också hindrat. Om tre dagar vänder det. Då kan jag åtminstone tänka att morgondagen blir ljusare än gårdagen. Och alla pass som jag biter ihop och genomför med Galishimo nu, de har jag igen till våren. Då har han bra kondition och är bra igångsatt för att orka vara med på kurser och ha roligt. Så alla de här mörka och kalla ridpassen är investeringar för framtiden. Det är så man får försöka tänka. Vi förbereder oss för våren nu!