Livet är förändring

Nu har jag varit ute på två helt ensamma uteritter med Galishimo och han är en riktig liten kaka. Han är nervös, stirrig och spänd men han har inte gjort någon ansats att slänga sig, bocka eller sticka. Jag är inte ridrädd heller utan tycker det går väldigt bra att rida honom trots att han är på tårna. Jag brukar sjunga lite för oss ifall det är någon väldigt hotfull stubbe som måste passeras. Han får höra "dancing on my own" och "Open your heart" på sin mänskliga radiokanal. Det är tyvärr enda utbudet som finns att tillgå just nu. Jag njuter verkligen, för det har verkligen inte alltid varit så här lätt. Förut fick jag vara mycket vaksam över myrkrypningar i hästkroppen, och helt enkelt låta bli att rida om jag trodde det skulle sluta illa, som  den här gången i november 2014.  Nu säger jag ju självklart inte att det är slut på olyckor, men jag behöver absolut inte vara lika vaksam på honom. Ju mer jag njuter av honom nu, desto mer rädd blir jag för att förlor

Det finns fler tecken på att mitt liv inte har något innehåll. Jag var just på väg att ringa mamma, bara för att höra om det hände något roligt hos henne sedan sist vi pratades vid, men när jag tittade på samtalslistan på min mobil så insåg jag att.. nä... kanske inte sådär vansinnigt nödvändigt... haha... Så mamma, jag vågar inte ringa dig på ett tag nu.  Risken finns att du kan börja ångra att du födde mig.  Igen.

  Förlåt alla bloggläsare för att jag tar tid av era liv åt oväsentligheter. Nu kommer tre minuter som ni aldrig får tillbaka. Ja. Jag har städat mitt förråd. Jag förstår inte alla bloggar som pratar om inköp och nya fina prylar och de senaste trenderna. Grejerna måste ju ta vägen någonstans efteråt. Typ i förråden. Min etta och mina utrymmen är för övrigt inte designade för prylkrävande hobbys. Det tog tre timmar och nu är saker sorterade och förpassade i olika plastpåsar och förpackningar som åker till återvinningsstationen inom kort. (Läs: Bilen är knökfull med skräp som väller ut om man råkar öppna bagageluckan.. eller någon annan dörr som inte är förarsätet) Hästtäcken åker till tvätten. Jag är inte helt klar i förrådet men tillräckligt klar för att det ska rymmas fyra däck till! Nu skulle man lätt kunna rulla in dem och bara placera dem på de vanliga däcken (täckta i rosa plastpåsar). Nästa helg kan jag alltså börja rensa ur transporten från däck, färg och

...på 26 sekunder! Det här med att ha en arab har sina fördelar. Han är så alert och pigg och trevlig. Idag red vi ut själva under skrik och panik. Galishimo skrek mest eftersom det var en fruktansvärd kränkning mot hans hästliga rättigheter, att lämna de andra hästarna. Jag försökte prata och sjunga lite för honom så han skulle lugna ned sig. På den ensamma, relativt korta uteritten träffade vi på 2 labradorer med tillhörande ägare. De såg lite skuldmedvetna ut när jag satt av och de erbjöd sig att hjälpa mig upp igen. Jag tackade nej och gick lite längre bort och satt upp själv. Sedan träffade vi på en bil efter den trånga ridvägen med en släp full med julgranar. Efter detta en fyrhjuling och en lös hund vid fyrhjulingen. Allting gick superbra. Jag satte mig av när det blev spännande och satte mig upp igen när läget var lugnt. Galishimo var väldigt nipprig men samtidigt jättelätt att kontrollera. Jag var alldeles rosig om kinderna och på glatt humör efter turen. Det går långsam

Jag har varit sjuk ett par dagar och kan inte träna som tänkt. Jag är sådär halvsjuk. Man tror att man är pigg och grejar på lite, och så plötsligt känner man sig matt och börjar frysa och svettas om vartannat och måste lägga sig en stund. Det är inte läge med promenader innan frukost och löpning på rullbandet. Men sjukdagar hör till livet och med tanke på att en kollega har exakt samma symtom så tror jag inte det är kopplat till min träning. Galishimo har i alla fall fått motion igår då jag och Veronica hade en "hästbytardag". Jag fick låna hennes kanonstabila travarhäst och hon tog min lilla ballerina när vi red ut i slasket och mörkret tillsammans med Ebba och hennes häst. Galishimo verkade stormtrivas. Han trippade förtjust först och klafsade, med stora ögon och ett näpet uttryck, utan tvekan i smältsnön. Idag ska jag rida strax och sedan göra något så festligt som att rensa ut mitt förråd. Lite nytta måste jag göra om än jag inte kan träna. Jag behöver rymma åtta dä

Jag tänkte fira min pågående viktnedgång och gick, glad i hågen, till en drop-in salong, idag. Frisören var ung och käck och visade inte med en min något missnöje att jag med smutsigt hår hasade in i fleecetröja och täckbyxor. Jag kom nämligen på att jag ville klippa mig 20 minuter tidigare, när jag låg i solariet, och då hann jag inte förbereda mig. "Jo tjena. Kan du klippa bort skiten? Jag har inte klippt mig på 18 månader..." sa jag. "Javisst, hur vill du ha det?" "Jag skulle vilja ha en kort frisyr. Klipp av en massa! Jag kan tänka mig en jättekort frisyr!" sa jag glatt. Frisören tittade vänligt på mig och sa: "Aldrig i livet." "Va?" sa jag. "Nej det kommer att bli jättedåligt." "Va?" sa jag. "Ja. Att klippa upp det där håret, det kommer bara att flyga runt och se ännu tunnare ut." "Jaha." sa jag. "Och med din ansiktsform... du skulle se ut som en svamp." konstaterade ho

Och här borta fortsätter vikten rulla av. Jag har ett magiskt trick förutom "röra på sig mer och äta mindre" och det är "ha inget jävla liv i övrigt". Det sistnämnda är en förträfflig hemlighet som ska bevaras hos mina bloggläsare. Jag rör på mig, jobbar, hästar och sover. Jag chattar inte efter klockan 21.00 vilket gör att jag tappar kontakten med typ.. alla i hela världen. Fördelen med det hela är att jag sover väldigt bra. Jag somnar väldigt snabbt och sover väldigt djupt. Jag känner mig ganska utvilad när klockan ringer vid fem för promenaden innan frukost. En annan fördel är ju att det också syns på vågen. Om jag i framtiden skulle skaffa mig "ett jävla liv i övrigt" så ser jag kanske fräschare ut nästa gång jag drar ner mig i dekadens och ätande.  Precis som livet ska vara!