Livet är förändring

 Mamma och Sicko har varit hemma hos mig på söndagen. Att djur betyder så mycket. Jag älskar att ha Sicko hemma hos mig. Han börjar dessutom bli allt mer klok och lätt att hantera. Samtidigt som jag inte känner att jag har råd med någon hund nu så följer jag några kennlar på facebook. Men än så länge skjuter jag det på framtiden. Ekonomin får fortsätta växa på sig så jag kan vara trygg när jag väl köper något. Läsarsiffrorna på bloggen må dala och jag har inte så mycket spännande att berätta om. Men thats life. Man har perioder då man bygger upp livet och man har perioder då man återhämtar sig. Det här är återhämtningen, innan jag kör på igen!

 Isen ligger fläckvis över marken och det blir svårt att rida. Jag och Elin har pillat på med Galishimo och jag dagdrömmer om bättre tider. Bättre underlag. Bättre ekonomi. Bättre allt. Men de bästa har jag redan med mig. Vänner som Elin och en häst som Galishimo. Våren kommer vilken dag som helst. Det är så lite kvar nu!

Nu är det slaskigt och snön är lös och glider undan så hästarna får inte grepp när de springer. Så jag och Galishimo har skrittat med Anna en timme igår, och en timme idag. I december var Galishimo så taggad när man skulle hoppa upp på stallplanen, att någon fick hålla fast honom så han inte skulle trampa runt så mycket (inga problem på ridbanan, dock). Idag så behöver jag bara gå till pallen så ställer han sig rätt själv, och just idag var pallen nära ett stuprör som det skvittrade massor av vatten ur. Han stirrade på vattenskvalpet och verkade fundera men stod jättesnällt i blåsten så jag kunde sitta upp på lösa tyglar. Jag och Anna fick även med oss Anita och Katta idag. En liten karavan på fyra hästar som inte hade bråttom någonstans i en timme. Vädret var soligt men med ordentliga stormbyar både igår och idag, men det har fungerat utmärkt med Galishimo. Det rasslar i buskar och träd och det blir krusade vågor i de överfyllda diket. Marken ser annorlunda ut och stenar har tinat fr

Så drabbades jag av en liten jordbävning. En känslomässig jordbävning. Fast bara ett litet efterskalv.  Jag har ju alltid gått min egen väg, men jag hade ju en följeslagare, från att jag fyllde 20 år. Jag hade aldrig kunnat vandra runt åren på vikariat genom Sverige utan henne. Hon var min lilla familjemedlem och vi hade vår egen pakt, i 14 år. När jag bråkade med någon man, så var det hon som följde med mig i bilen när jag rivstartade därifrån. Alla gånger jag fastnat i grubblerier, men som hon ruckat mig ut ur, genom att stolt visa upp Dagens Pinne. Men hon åldrades så mycket snabbare än mig. När hon försvann så kändes det lite som att tappa fotfästet. Nu är det ingen som behöver mig längre. Och jag får nästan lite panik när åren börjar dra isär oss ytterligare. När hon blir ett vagare minne. När man allt mer sällan stöter på hundhår i något skrymsle i bilen. När man allt mer sällan stöter på hundattiraljer i förrådet. När filtret i torktumlaren är helt rent från hår, gång ef

Den här helgen har jag varit mycket för mig själv. Jag har inte varit så aktiv i sociala medier och har även tränat ensam med Galishimo. Jag passade på att följa Anette till dressyrträningen för "min" tränare (jag saknar ju transport för att åka) och jag passade även på att "övningsköra" med Anettes hästtransport. Annars har jag mest myst runt och börjat på en ny bok. Jag har också tittat på min ekonomi ordentligt, gått igenom alla kostnader jag har och har försökt att lägga upp en månadsbudget. Jag har tittat på vart pengarna läckt ut det senaste halvåret och kan konstatera att de största hålen ligger på gåvor, oväntade 'olyckor' och större boendeinköp. Jag har skänkt bort lite för mycket pengar det senaste halvåret och det är det slut med. Olyckor med bilreparation och hästreparation har jag inte kunnat påverka så mycket, och så har jag haft lite större inköp som cykeln och grejer till min etta för att göra det mysigare hemma när jag blivit singel ige

Jag är otroligt glad över mitt arbete som kommunalanställd och min arbetsgivare. Jag har ett trevligt arbetslag och även friheten att fördela min arbetstid väldigt flexibelt. I torsdags arbetade jag ett par timmar, flexade ut, och for på en två timmars uteritt med Anna och Pride! Sedan kunde jag jobba kväll hemma med ett stort leende på läpparna. Galishimo var ju en riktig kaka i torsdags. Jag har inte vant mig vid att rida ut med honom ännu och kan tycka det är lite nervöst. Järnvägen var delvis framtinad med fläckar av trä och is. Vi skulle över broar och över små stigar över vattendrag. Jag höll andan flera gångar och kände mig skeptisk. Galishimo gick dock först största delen av ritten och tog sig an alla utmaningar med öronen framåt. Ibland blir han tveksam, exempelvis nu när järnvägsövergångarna delvis tinat fram, men då räcker det med att han får stå och titta i 10-20 sekunder och sedan behöver man bara skicka honom framåt så går han försiktigt över. Han går faktiskt allti

Tuva hade sportlov och hade både tid och lust att rida Galishimo över små kryss igen. Jag tog en paus från arbetet för att bevittna föreställningen. Jag hade någon slags förväntan att sprattlet skulle likna sprattlet från i helgen. Men där fick jag faktiskt ifrågasätta mina fördomar om min häst. Galishimo startade med lite maktkamp då han "låtsasstegrade" och "låtsasbockade" för att förklara hur kränkt han är. När han låtsasstegrar så stegrar han ungefär 10 centimeter ovan mark och när han låtsasbockar så gör han ett lika litet jämfotahopp från stillastående, och så försöker han se så rasande ut han bara kan, vilket inte blir särskilt skräckinjagande eftersom han är tämligen söt. Men Tuva ignorerade dessa tomma hot och drev på honom tills han fick ge sig. Sedan verkade han tycka det var roligt och gjorde flera tjusiga språng som såg ut precis som normala hästar ser ut. Han landade till och med med framfötterna och allt! Hoppen varvades med en och annan ovän