Livet är förändring

Jag har ju ett paniksnöre i sadeln sedan ett år tillbaka. Det är den lilla öglan som ni ser framme vid framvalvet på sadeln. Jag fick den i present av Galishimos medryktare Mari. Den är en fantastiskt bra liten mojäng och den har räddat mig flera gånger från att komma ur balans när Galishimo har fnattat. Den har bidragit till en stor känsla av trygghet även i lite pressade situationer. Här nedan håller jag i paniksnöret med höger hand och försöker leda honom med den vänstra handen. Detta paniksnöre har varit tusen gånger effektivare än Expertpanelen som körat om "ÄR DU LUGN SÅ ÄR HESTEN LUGN." (När jag blir gammal ska jag köpa en bombsäker Tinkerhäst och rida med nervösa fullblod och säga den frasen till ryttarna så snart fullbloden börjar trippa. Bara för att känna mig nöjd med mig själv utan att ha gjort en insats, och bli en alldeles självutnämnd Expert.) Det lilla paniksnöret har en strålande sidoeffekt också. Och det är att mina händer är väldigt sti

Söndagen har jag ägnat åt Projekt Soffa. Per har ju som sagt flyttat till en lägenhet, inte allt för långt från mig, och jag tog på mig det ärofyllda uppdraget att hämta en soffdel i grannstaden Piteå. Med hans bil. Jag älskar hans BMW. Hade den bara haft dragkrok hade det varit min drömbil. Men den har allt annat förutom just dragkrok. Skitkul bil att köra. Man kan välja om man vill växla själv eller köra aoutomatväxel och hur stark den ska vara på gasen. Man får nästan storhetsvansinne av att köra den... men den ska bort till förmån för andra inköp så den hittar man på  blocket, om du klickar här! Lämna kodord "Jag önskar att jag var en grå liten hest" så kan du få rabatt på bilpriset.  Slut på reklam. Sedan råkade jag bli utelåst under tiden Per och hans son sprang långdistans så det tog en bra stund innan jag var hemma igen, och efter detta så började vi projekt soffa. Det blev superfint och nu har han ett fulländat hem. Bara fem hus från mig. I slutet av dage

(Bild från augusti...)  Förutom min fina eskort av Per och Stora Tanten, så gick uteritten klart bättre än i torsdags. Galishimo kändes mindre elektrisk och periodvis kunde jag slappna av hyfsat. Det märkliga är att de gånger han sprätter till eller gör något sidokast så blir jag sällan rädd. Det är tydligen jobbigare för mig att vänta på att något ska hända. Detta "något" är inte längre hans tidigare rodeobockningar, eftersom de i princip upphört, utan snarare snabba rivstarter. De sker blixtsnabbt och i en hastighet som närmas kan beskrivas som en Warp Drive från Star-trek. Det är sannolikt att Galishimo behärskar tekniken att böja rumtiden för att uppnå hastigheter snabbare än ljuset. Ena sekunden befinner man sig på en plats på uteritten och nästa sekund är man förflyttad tio meter utan att förstå hur det gick till. Galishimo brukar se precis lika förvånad ut som jag. ...Som om han råkat komma åt den röda knappen för Warp Drive oavsiktligt. .

"Hur svårt kan det vara?" resonerade Per, som precis lärt sig rida, och lånade en (lätt överraskad) häst, pillrade på henne lite utrustning, och såg till att följa oss på en sån här uteritt som jag tycker är läskig. Stoet funderade lite över hela situationen men Per har ju en avväpnande attityd både mot människor och djur. Så efter att hon blinkat några gånger och tänkt efter så verkade hon tycka att Per var helt okej. "Jamen stick ut på en ordenlig uteritt nu!" insisterade ägaren till stoet och Per var glatt halvvägs upp innan jag visste ordet av. Så det var bara för mig och Galishimo att följa med stora tanten och Per. Tanten lullade glatt på i raskt tempo och Per plockade glatt fram mobilen och tog en bild på oss. "Titta vad bra det går, ni är ju superduktiga!" log han. "Hur svårt, liksom?"  "Det borde vara tvärtom. Det borde vara jag som borde visa honom hur trevligt det är med uteritter..." tänkte jag, ...m

Just nu går det trögt med motivationen. Hösten tornar upp sig och det blir kallare och mörkare. Jag blev gruvligt besviken på mig själv som inte fixade att rida igår och ser inte fram emot de ständiga promenaderna som jag ägnade förra vintern åt. Dessutom har Galishimo "råkat tappa" två duktiga ryttare i år, och varit väldigt nära att tappa en tredje... så jag känner mig inte på hugget att låna ut honom oövervakat till någon ryttare heller... Jag SER ju att han är fin och lydig när jag rider, och jag förstår att det är resultatet av mitt arbete, men jag kan inte riktigt ta till mig det. Själv har jag hittills inte fallit av i år, och detta borde ge mig än större självkänsla. Men icket. Jag känner mig alldeles för ofta som en vilsen passagerare.  Skriv gärna hur ni själva motiverar er i kommentatorsfältet! :)  -

Idag skulle jag ut med Galishimo på en runda vi inte gått på länge. Det är  vinterpromenaden som jag gick med honom i sex månader i vintras eftersom han var för vild för att ridas då. Men nu har han inte gått där på länge, och vintern kommer ju kanske även i år, så jag tänkte att det vore bra med en ny introduktion. Galishimo var rädd för löven, för stenarna, för metallskrot i diket, för rotvältor, för träd, för kvistar, för får, för bilar långt där borta på andra sidan ett fält, för husvagnar och lador. Han var väldigt lydig och jättefin, men samtidigt väldigt spänd och jag kände flera gånger hur reflexerna drog som elstötar genom kroppen på honom. Och det är ju just det jag inte riktigt fixar... jag börjar spänna mig för att jag minns när han var liten bäbis och de där "rycken" urartade till rodeo, och jag har svårt att ta till mig att han vuxit upp och blivit jättefin. Trots att allt går bra, så får jag ont i magen och förlorar en massa energi. Så Per fick rida i stäl

Jag har jobbat i tio sammanhängade år nu! Jag har aldrig varit sjukskriven mer än en vecka och har aldrig haft en semester längre än fyra veckor, under dessa tio år. Jag har alltid arbetat med socialt utsatta människor. Jag har varit socialsekreterare, psykiatrisamordnare, frivårdsinspektör och nu utredare inom Lex Sarah. Jag har arbetat med människor med diagnostiserad psykopati, män dömda för våldtäkt, människor dömda för andra grova brott, människor i aktiva psykoser, unga pojkar i haschpsykoser, missbrukare av alla de slag, personer med schizofreni, med instabil personlighetsstörning och paranoida människor. Ofta både män och kvinnor med flera av dessa epitet samtidigt. Ibland med andra funktionsnedsättningar som gör att de inte alls tänker som oss. Jag har aldrig någonsin sekretessmarkerat min adress. Jag har till den största delen haft en öppen blogg där jag skriver om mitt liv, som det ser ut utanför mitt arbete. Detta har aldrig, någonsin missbrukats av någon klient. Ingen