Livet är förändring

 Idag har det varit fullt i min etta! Förut var jag besvärad över mitt trånga boende och försökte försäkra omgivningen att HÄR var jag minsann inte kvar för att stanna... Det var ju bara en tillfällig bostad i väntan på mitt "riktiga hem". Men man kommer in i det. Man vänjer sig vid allt. Till slut älskar man den, och har svårt att tänka sig att leva utan den. Forskare kallar det "syntetisk lycka" när hjärnan skapar lyckokänslor som teoretiskt sett inte borde vara där. Och nu är jag där. Nu älskar jag det lilla. Mamma kom hit och lämnade av en hundvalp då hon skulle mentalitetstesta sin äldre hund. Sicko tumlade runt och rockade varje centimeter av mina 37 kvadrat. Min nya vän kom också, då han har arbetat utomlands och vi inte setts på ett tag. Nu när vi sågs igen hade han köpt en present. Min nya favorit. Både man och lukt. L'Extase av Nina Ricci. Lukten är liksom... rund och mjuk och mysig, utan att för den skull vara tung. Men det närmaste &q

En dam klippte gräset och jag och Galishimo begav oss dit för att beskåda skräckscenariot. Vrålande dödade gräsklipparen stråna och Galishimo visade ögonvitorna och såg förfärad ut. När damen såg oss så vinkade jag bara glatt men hon stängde genast av gräsklipparen: "Oj, skrämmer jag er?" "Nej då! Vi spanar bara lite, fortsätt gärna!" sa jag. Damen fortsatte klippa gräset. När hon var närmast oss så slog hon av gräsklipparen igen och kom med en näve klippt gräs till Galishimo. Storögt tuggade han genast i sig det klippta gräset. "Få se hur rädd han är för gräsklippare efter det här då..." skrattade damen. Det är så underbart när man får hjälp med sin hästhantering. Det är de små detaljerna som räknas. Som Anita när hon brukar stanna bilen och ge Galishimo en godis från förarsätet. Nu tror han alla bilar innehåller godis. Som jättestora påskägg. .

Nu är det ett år sedan jag avlivade Terven. Sakta och plågsamt har jag släppt greppet om henne. Så många gånger jag suttit på sängkanten och gråtit. Kvällar. Helger. Julledigheten.   Efter sommaren, när höstmörkret kom, insåg jag till min stora förvåning att och jag faktiskt var mörkrädd, nu när jag inte hade min vakthund hos mig. Jag hade ingen aning om att jag var rädd för mörkret men hon har ju sovit hos mig sedan jag var 20 år.  Jag var tvungen att somna till en ljudbok i flera veckor innan jag klarade av att somna ensam i mörkret med lampan släckt. Jag var liksom hela tiden lite på spänn. Ingen annan hund fick ersätta Terven detta år.  Det har bara inte funnits plats.  I hjärtat.  Tack för alla trygga nätter. Tack för alla långa promenader. .

 Jag har rensat ur mina förråd här hemma. Det är fortfarande kvar bråte längst in i förrådet, som exet slängde över, i sopsäckar, för två år sedan, när jag flyttade in. Sedan drar jag på mig nytt bråte. I förrådet ligger bilbatteriet som strejkade i vintras. Kläder jag slutat använda. "Bra-att-ha"-saker som inte alls visat sig vara bra att ha. Och så vidare. Och hästgrejer. Hästprylar jag köpt, och fått, och som gått sönder som jag tänkt laga. Fyra års småprylar överallt. Schabrak och sadelpaddar och sadelgjordar och lädersnören... och Galishimos första gula grimma som han någonsin fick av mig som det stod "TUFF" på. Den första grimma jag någonsin köpt till min egna häst. I Galishimos hästgarderob i stallet har det varit ännu mera kaos. Ännu mer prylar jag köpt, testat, provat eller kasserat under de snart fyra år jag haft honom. Det fanns även skitiga täcken och söndriga täcken som aldrig blivit lagade eller tvättade. Men nu är det bortstädat. De täcken s

Galishimo står och väntar på mig när jag går mot hagen. "Hej, Galishimo!" säger jag. "Gnägg!" säger han och nickar med huvudet. "Hej!" säger jag igen. "Gnägg!" säger han igen. "Heeeeejj!!!" säger jag fnittrigt en tredje gång. "Ihhh!" säger han och ruskar på huvudet. Sedan hör jag Barbros röst från baksidan av ett vindskydd alldeles i närheten. "Det där var det gulligaste jag sett!" utbrast hon förvånat. "Då har du inte sett hans nya regntäcke..." tänkte jag. Men jag visade henne inte täcket. Vanliga hästägare är nog inte vana att hantera all gullighet som kan komma med en arabhäst. De kan få en sötchock. Man får bjuda på lite i taget.

Ni vet, det där Eskadron-märket som jag tyckte var så underbart hippt, fräsigt och färgstarkt och som jag dagdrömde om? Det just här ovanför och de som var av samma märke. Jo. Så här är det. Jag överskattade min ekonomi gravt, som vanligt, och fick rota i REA-lådan efter ett tåligt regntäcke till Galishimo. Så det fick bli det här i stället. Jag är inte MISSNÖJD. Jag är fullständigt övertygad om att Galishimo är man nog att bära upp ett prickigt rosa täcke med små ponnier på. Jag är också en kvinna av rang som fixar prickigt ponnytäcke. Märket heter "Weatherbeeta" och just denna design heter "Joules" och tydligen ska det vara av jättebra kvalitet. Det får man ju hoppas, eftersom Galishimo demolerar två till tre täcken per år. Det jag säger är att det bara kostar så lite som en fjärdedel av Eskadrontäcket och ändå fyller samma funktion. Och att ibland får man vara vara glad över att bara ha hittat ett bra täcke till sin häst. Eller att man har en häst. D

Underdog (term) , a participant in a fight, conflict, or game who is not expected to win En av de nya vännerna jag lärde känna på kursen i Grönt kort var Uffe. Uffe är en underdog. Han blev smittad av frugans hästintresse och när han var kring 40 år, så gick han från dragracing och bilmekande - till ridsport.  Så nu kämpar han på med sin travarhäst Finken.Väldigt prestigelöst så ägnar de sig åt allehanda grenar och de blir troget påhejade av frugan och alla omkring dem. Varför liksom nöja sig med en gren när man kan testa flera? Och vad är problemet med att hålla på med alla grenar samtidigt? Med western som huvudgren så backar han inte heller för hopptävlingar. Det är väl bara att byta utrustning och rida? Eller? "Hur svårt kan det vara?" har han sagt på långsam, bred norrländska. Då går det ju inte göra annat än att hålla med.