Livet är förändring

Nu när jag ändå sprängt mitt sunda förnuft med att bränna sanslöst med pengar på Galishimo så fortsätter vansinnet av bara farten. Jag tänker inte köpa något mer nu under 2014.... men nästa sak på listan är helt klart en ridjacka... Kanske inte lika dyr som denna, från Asmar, men jag skulle vilja ha någon jacka som är fräschare än den jag har nu...

Jag har rensat ut Galishimos skåp lite, för att frigöra några tomma krokar i skåpet. Så man kan rymma nytt... eller åtminstone dagdrömma om vilka prylar man kan köpa in...

Jag har ju försummat Galishimo i två veckor, och nu är han för vild för att ridas. Det var den domesticeringen Jag har lagt ned tre år på det arabiska fullblodet att anpassas till en mänsklig social hierarki. Nu, efter två veckor, är han förvildad igen. Trots detta var vi båda på synnerligen goda humör. Galishimo är skönt grön i sin nya outfit, och han fick stolt visa hur vild han var när jag lät honom jogga ute på ängen. Han var mer i luften än på marken. Men faktiskt under ganska kontrollerade former. Inget skrik eller panik, bara lite överflöd av... häst, bara. Ja, vad ska jag säga. Efter tre år så anpassar man sig till varandra. Det handlar om att ge och ta. Han är lite vild nu och då sätter jag mig inte upp. Det kommer säkert snö snart och då kan jag rida honom igen. Fram tills dess får jag väl motionera honom och pussa på honom.

För tio veckor sedan  köpte jag en sadel till Galishimo. Och blev lycklig. Och pank. Sedan dess har jag levt på väldigt mycket gröt och Pytt i Panna. I tio veckor! Det har tagit sin lilla tid att betala tillbaka sadelkostnaden till sadelutprovaren med andra ord. Dock vill jag välsigna hennes själ för hon var förunderligt snäll och flexibel. "Betala med det du kan, så snart du kan!" sade hon vänligt. Fantastiskt nog. Så jag betalade. Och åt gröt. Och Pytt i panna. Jag hade 47 kronor kvar på mitt konto nu när min lön kom. Och redan för tre dagar sedan så kunde jag inte hålla mig, utan skickade en beställning på postförskott. Galishimo måste ju ha en ny och fin vinterdress! Det är ju självklart att han måste ha det! Döm mig inte! Den fanns ju i "olivgrönt" och allt! (Och för er som undrar om mitt vansinne har några begränsningar: Nej. Jag köpte även den matchande, olivgröna grimman.) .

Det finns forskning på intelligens och barnlöshet och det tycker jag är lite intressant... Eftersom jag själv inte har barn och börjar närma mig 34 år. Men tydligen så stiger risken att man väljer bort barn med samma korrelation som din Intelligenskvot stiger på vanliga intelligenstester. Här hittar ni ett abstrakt om intelligens och barnlöshet. . Jag gjorde ju ett intelligenstest i slutet på gymnasiet av min psykolgilärare, och bedömdes ha en kvot markant över genomsnittet. Psykologiläraren tipsade om att jag borde ansöka om att gå med i Mensa som är en förening för personer över 131 i IQ (Snittmåttet för normal intelligens är 100). Men jag har ju en stresskänslighet som troligen gör att jag skulle genomföra två frågor för inträdesprovet och sedan springa gråtandes ut ur lokalen, bara på ren prestationsångest. Vilket för övrigt inte är ett särskilt begåvat agerande. När jag gjorde testet i gymnasiet så fick jag vara ensam med en kopp varm choklad och två ostmackor i kafeterian så

 Jag gillade musik när jag var ett barn. Men blev aldrig särskilt bra... men jag gillade det här med musik som uttrycksmedel. Jag gillar att spela gitarr men har egentligen inte spelat sedan tonåren. När jag började tänka igenom varför jag slutade så har jag inget svar. Det var skönt att fokusera på musiken. Det var lätt att uttrycka sig i musiken. Man kunde dela med sig av det man lärt sig till vänner. Det var också skönt att måla. Det var också en ventil, ett sätt att uttrycka sig. Så varför slutade jag vara kreativ då? För att jag inte var tillräckligt bra för att försörja mig på det? Var det så viktigt att vara bra? Eller bäst? Varför släpper man musik och måleri och marscherar in i ett led som man kanske ändå inte någonsin känner sig helt hemma i? För omväxlings skull så satte jag mig ordentligt med pappas gitarr i helgen. Jag försökte damma av gamla, gamla tankevägar och ackord som jag inte använt mig av på nästan tjugo år. Först kom det bara lite osammanhängande fragment

Mamma försökte överraska mig med en adventsstjärna i fönstret. Eftersom hon hade den goda smaken att inte våga rota i mina lådor, då jag inte var hemma, så siktade hon på första bästa befintliga spik ovanför fönstret, och försökte få upp stjärnan i den. Tydligen gick det inte genom att kasta lasso så hon började kliva på mina smala "barstolar" för att komma upp. Jag vet inte... Jag ogillar inte människor som kliver generellt, men det finns två undantag på personer som jag tycker ska låta bli att klättra. 1. Barn som inte fyllt fem. 2. Vuxna som passerat femtio. Man har alltså sammanlagt 45 år på sig att klättra och falla hur man vill, från min synvinkel. Sedan kan man låta bli, helt enkelt. "Men jag ville ju ÖVERRASKA dig!" vädjade mamma och jag svarade att det hade ju verkligen varit en överraskning om jag kommit hem och hon legat medvetslös på golvet med blod rinnande ur öronen. Men i det stora hela blev jag förstås jätteglad. Hela ettan blir förändrad