Livet är förändring

   För lite över ett år sedan så klappade mamma ytterst tveksamt Galishimo. Trots att han var fastbunden så höll hon sig på behörigt avstånd och ville helst ha honom på en armlängds avstånd. Nu har det gått över ett år och mamma har helhjärtat tagit på sig uppgiften att lära sig hantera honom. Och vilken skillnad det har blivit! Idag stegar hon orädd in i lösdriftshagen bland tre hästar, där ingen unghäst är äldre än fyra år, och blir inte alls orolig när Galishimo kommer nära. Trots att han inte är fastbunden.   Själv förnekar hon att hon var rädd för honom från början. Tur att man har bildbevis...       Galishimo och mamma 2011.     Galishimo och mamma 2012.

Galishimo var mycket piggare idag och svullnaden hade gått ned betydligt. Utifrån vad jag lärt mig om svullnader och makrofager så betyder det alltså inte att skadan är läkt utan att området är rengjort, skadad vävnad är uppäten, och skadan är fri från bakterier. Nu släpps blodet igenom och det är dags för satelitcellerna att reparera. Galishimo haltar inte särskilt mycket längre. Vilken lättnad. Jag fick rådet att sätta honom ensam i en sjukhage för att förhindra rörelse, och att ringa veterinär. Jag fick rådet att dämpa svullnaden och lägga på diverse mirakelkurer och is. Jag fick rådet att ställa in honom på boxvila och att linda knäet ordentligt. Jag fick flera välvilliga råd från olika håll. Det har varit jobbigt för mig att ha is i magen och bara avvakta (och möjligtvis framstå som nonchalant), men han har fått stanna med sina kompisar på lösdriften och bara vara ifred. Och hittills verkar det fungera. Det är bara att fortsätta hålla tummarna och låta honom få fortsätta vila e

Vi har vita blodkroppar som kallas storätare, eller mer vetenskapligt "makrofager". de lullar omkring i blodomloppet tillsammans med en massa andra ämnen. Deras uppgift är att äta främmande celler och bakterier. De söker upp skadad vävnad, sliter loss den och äter upp allt som inte är friskt. När Storätarna stöter på ett omfattande renoveringsarbete vid en skada så skapar de cytokiner. Cytokinerna blir vakter som ser till att släppa in fler storätare och stoppa upp blodflödet så storätarna inte spolas vidare av blodomloppet. Typ som poliser som spärrar av ett område och bara släpper in dom som ska vara där. Och då blir det väldigt svullet när hela hopen storätare stannar kvar kring skadan, omringad av cytokiner, och äter loss den skadade vävnaden. Det är det som är själva ballongen i Galishimos knä: Ett julbord för storätare, med cytokiner som står vid dörrarna och bara släpper in VIP-gästerna. Sedan ger sig inte svullnaden förrän storätarna ätit upp allt som är skadat. N

Usch. Idag är Galishimos ben ännu mer svullet. Kanske inte så oväntat då det oftast är andra och tredje dagen en svullnad brukar vara som värst, även för människor. Men jag gjorde en ÄLT-analys på Galishimo. Äter - Leker - Tigger. Så länge han Äter med god aptit, Leker med lösdriftskojans plastremsor (flugskydd), och Tigger godis genom att gnägga och genast komma fram och med blicken glittrande av förväntan, så känner jag inte att jag vill ringa akut till en veterinär. Han står även på benet och lägger sin vanliga vikt på det, när han står stilla. Annars haltar han. Jag får nog räkna med en månads vila, eller så. Och kanske veterinär på måndag. Så väldigt tråkigt nu, när det just var på väg att gå så bra för oss. Han har ju blivit riden tre gånger, och allt verkade toppen. Jag som juuust skulle börja sitta upp på honom. Jaja, den som väntar på något gott... .

Jaha. Galishimos knä är stort som en ballong. Jag hade bara för någon dag sedan avtackat tjejen som ridit Galishimo tre gånger och jag skulle precis hem och boka ridhuset för att rida själv. Sedan ringde det från stallet och det var bara för mig att sätta mig i bilen och åka dit. Galishimo gnäggade när han såg mig, och haltade fram till mig med sitt svullna knä. Ett sår på framsidan får mig att misstänka att den järnskodda hästen i lösdriften gett honom en rejäl spark rakt på knäet. Järn mot knä är ju en dålig kombination. De andra hästarna är ju barfota och då kan de inte skada varandra lika illa. Galishimo verkade för övrigt inte särskilt ledsen. Han har ju tydligen tre andra ben att stå på. Han tiggde som vanligt och var vaken och nyfiken på vad jag hade för mig. Jag fick klämma och peta på det svullna knäet och han verkade inte ha jätteont på någon särskild plats. Stallägaren undrade om jag ville isolera honom från lösdriftshagen och låta honom stå i en liten "sjukhage&quo

Jag köpte min sambo en Nespressomaskin när han fyllde år, i somras. Han blev jätteglad och tyckte det var jättemysigt med en liten gräddvit maskin i köket som lovade gott kaffe. Han drack ur den fem eller sex gånger och log nöjt över min påhittighet. Själv så dricker jag varje dag ur den. Gärna flera gånger om dagen. Nu när jag är sjuk, och sambons kvarlämnade godis är slängt i soporna, så är Nespressomaskinen min enda riktiga vän. Den är min snuttefilt och mitt sjukmys. Det går flera koppar om dagen. Kaffet är väl inte fantastiskt. Jag har druckit godare kaffe.  Men hela PROCESSEN är mysig. Man tar en kapsel i valfri färg, stoppar den i automaten, man trycker på en knapp, maskinen ger i från sig ett brummande och hummande, och ut kommer det kaffe med en lite gräddig slutkläm som lägger sig uppepå. Som en leksak för vuxna. Åh, gud vad jag älskar den. .

Jag försökte jobba igår men det resulterade bara till att jag sabbade stämbanden. Så det är lika bra att vara hemma idag och bli friskare. I morgon ska jag föreläsa på stadshuset (jobbrelaterat). Jag älskar verkligen att föreläsa och kommer att ge allt jag har. Med eller utan stämband. Ska försöka låta bli att nysa i micken. Jag ser framför mig hur nysningen orsakar rundgång i högtalarna och alla åhörare får tinitus samtidigt som jag står där i strålkastarljuset med en glittrande, rinnande snorsträng. Om inte annat så skulle det vara väldigt underhållande. Nästan artistiskt... Som en rockkonsert. Fast utan rock. Och utan konsert. Eller hur det nu var. .