Livet är förändring

Jag: Nämen alltså tack för träningspasset. Ju. Det var bra. Han: Ja det var trevligt, det kan vi göra om någon gång. Jag: Jag gillade det här med att du inte satte någon press på mig när vi sprang. Det underlättade ju lite. Annars kan jag pressa mig själv lite för hårt. Han: Nämen varför ska man göra det? Du sprang ju på bra, för egen maskin. Jag: Ja precis! Jag tar ju alltid i! Jag kommer ändå upp i maxpuls, oavsett om någon försöker puscha på mig eller inte. Han: Ja det kan jag tro. Du gjorde några ruscher. Jag: Ja. Om någon pressar mig för mycket så hamnar jag på maxpuls för länge och då blir jag riktigt, riktigt sliten efteråt. Det tar ju tid att återhämta sig då. Flera dagar, ibland nästan en vecka. Han: Jasså? Jag: Ja. Man måste ju liksom flirta med maxpulsen. Han: Va? Jag: Ja. Flirta alltså. Du vet. Komma nära den. Sådär. Närma sig försiktigt. Du vet... Han: Eh... Jag: Nämen alltså du förstår vad jag menar. Man kan ju inte jaga maxpulsen hysteriskt. Det får ju inte vara målet at

Jag och Karin tog ett cykelpass i onsdags. Vädret var fantastiskt och solen skapade långa skuggor och gräset skiftade i gult och grönt när vi trampade på i sommarvärmen. "Du det är väldigt märkligt det här, Katarina." konstaterade Karin. "Vaddå?" undrade jag, svettig och anfådd. "Ja. Du har ju blivit så duktig. På bara några veckor. Förut orkade du ju ingenting." sa hon lite fundersamt, och hon fortsatte: "Jag såg dig ju på bloggen. Snart gör du ju chins, också!" "Ja, det stämmer." sa jag och vi slog ned på tempot en stund för att cykla jämsides. "Varför har det blivit så för?" undrade hon intresserat. Jag drog efter andan och så försökte jag summera att jag tror det var sjukdomen från förra sommaren som liksom bitit sig kvar, kombinerat med flytten till den nya orten och den där chockartade separationen med exet i samma veva, och alla nya intryck på det nya arbetet. Jag började brodera ut lite funderingar om stress och hur sa

Jo det är så här. Att. Jag råkade kläcka ur mig i ett träningsforum att jag ville bli bra på chins. Alltså, jag skulle vilja kunna göra åtta eller tio stabila chins. Jag bara skrev det en eftermiddag. Jag nämnde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i Terminator II och att jag ville bli lika bra på chins som henne. Bara liksom för att jag inte hade något annat för mig. Så skrev jag det. Nu har jag fått femton kommentarer på det inlägget och tre mail. Av folk som förväntar sig att jag ska bli bra på chins. Det var ju inte riktigt det som var tanken. Att jag faktiskt skulle genomföra det. Men är jag tjejen som bangar, NEJ JAG ÄR INTE TJEJEN SOM BANGAR. Tjejer som bangar är andra tjejer än vad jag är. Så är det. Så. Liksom. Jag har köpt en Chin-Up Bar och antagligen ska jag påbörja detta projekt. Att bli bra på chins. Här kommer det första taffliga försöket att genomföra chins. Tanken är att jag ska visa ett klipp varannan vecka, eller något. Jag gungar fram och tillbaka som en skolflicka p

Min mamma är här i helgen. När mamma är hemma hos mig så händer det underliga saker. Plötsligt är diskhon ren från disk. Golvet blir plötsligt skinande rent under tiden jag går på toaletten. Hunden är plötsligt rastad trots att det var minst åtta timmar sedan jag sist var ute med henne. Mina matvaror blir plötsligt betalda när jag vänder ryggen till för att leta efter kortet. . Det absolut märkligaste av allt är ju att min gamla lägenhet äntligen är utstädad. Jag blev lite rörd när min lilla mamma kom gåendes ut ur min urstädade gamla lägenhet, med en liten skurmopp och en röd liten hink som hon just tömt. Hon var tyst och hade en oberörd min som om urstädningen inte var märkvärdigare än att gå ut med soporna. Andaktigt låste jag dörren och visste att det var sista gången jag skulle kliva in i den lägenhet som jag ofrivilligt flyttat till efter separationen förra året. Hon är så snabb min mamma. Och hon orkar galet mycket. Jag berättade för henne hur viktig min träning var för mig just

Sent på sommarkvällen drog jag ut ensam på Öregrundsrundan. Sommarvädret var varmt och det var i princip vindstilla. Solen började gå nedåt och jag pinnade på som en dåre. Ensam. Det var en mäktig upplevelse då jag äntligen fick utlopp för min egen vilda fantasi. Jag tyckte jag hade samma stil och finess och råstyrka som Lance Armstrong. Jag insåg att jag var ett cykelgeni som snart kommer att blomma ut till något storartat. Jag hade inte heller någon cykeldator som skulle slå mig med en tegelsten av verklighet och skvallra om att det gick långsamt. Ingen förankring till verkligheten kunde hindra mig denna kväll och jag var snabb, snabb, snabb! Upprymt stod jag i sadeln och klättrade i varje uppförsbacke, trampade ursinnigt utför, och kröp ihop till en liten skalbagge i raktsträckorna och jag tog mig igenom varje tramp. Så på ett sätt så hade jag relativt omogna tankegångar. Ska man omformulera sig så lekte jag. På ett sätt som ett barn. Och den här gången var det riktigt roligt. H

En av Tobbes bekanta hörde av sig. Hon heter Silva och är en duktig cyklist. Jag har haft kontakt med henne förut men aldrig träffat henne. Jag blev lite osäker först och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela. Jag mailade iväg något luddigt om det här med ex, och hur man ska förhålla sig till exets bekanta, och så vidare. Hon skrattade och sa:"Äh, vi skiter i det där och har roligt i stället!" Så plötsligt var jag i Tierp igen, och hon drog iväg mig på en cykeltur där siktet var inställt på Örbyhus slott. Hon pratade glatt om allt mellan himmel och jord och jag gjorde givetvis det som jag var bäst på: Flåsade. Efter 26 kilometers flåsande svängde vi av till slottet och jag blev helt hänförd av en enormt vacker allé och den vackra byggnaden. Silva berättade entusiastiskt att just här hade Gustav Vasas son Erik XIV fängslats och förgiftats på ärtsoppa. Hon tillade att den här matkulturen med förgiftad ärtssoppa för övrigt varit en lokal sedvänja som folk på orten

Flytten går bra och det gäller att göra lite i taget. Idag åkte jag till Beijers och skaffade mig min nödvändiga överlevnadslåda för att kunna klara mig själv. Och den blev bra! Jag är stolt. Jag äger nu en kartong med de flesta verktyg som krävs för att Tjejen Ska Klara Sig Själv. Johnnie tittade in hos mig en stund och bidrog dessutom med en hammare, skiftnyckel och skruvmejsel som inflyttningspresent till mig. Troligen gjorde även han det i en överlevnadsstrategi för att försäkra sig om att jag inte ska tjata på honom om hjälp. Kortfattat så kan jag ju konstatera att denna dag blev den magiska dag då jag fick upp gardiner i bostaden och en spegel i hallen, på helt egen hand. Nu finns det bara möjligheter! Helt utan träning blev jag inte, det här sved bra på armar och axlar! Ah. Gardiner. Och en ny matta. Bara TV:n, en tavla och lite småpyssel kvar! Min nya bloggplats. Möbler från loppis. Det mesta i bostaden är faktiskt från loppis eller blocket. Jag försöker lära mig slagborren