Livet är förändring

Tanken är ju att jag och Jonatan ska ta med oss våra hästar och flytta till Sjöbotten så småningom. Jag är glad att vi inte haft bråttom med detta utan att jag fått tid på mig att processa de planerna. Till att börja med så har jag bott i min etta sedan 2013 och den bostaden är en väldigt stor trygghet för mig. Läget är jättefint och det billiga boendet ganska nära centrum har gett mig möjlighet att ha råd med egen häst på en inkomst. Dessutom har den ju stigit i pris sedan jag köpte den vilket har känts som en god investering.  Jag har också gillat Brönet väldigt mycket där Ares står och varit nöjd med att ha nära till ridhuset. Men såklart, staden har vuxit och samhället smyger sig på. Det står många hästar på Brönet och nu kör en eller flera travkuskar som sagt regelbundet efter alla vägar, det är inte samma lugn som det var där på Galishimos tid. Ridhuset i centrum, som ofta stod tomt, kryllar av hoppryttare och andra ryttare och det är svårare att skapa en lugn invänjning för ...

  I söndags kämpade jag och Ares med att korta skritten. Jag var lite oförberedd på hur svårt det är att korta stegen i skritt på en häst som naturligt tar så stora steg. Det är ju precis tvärtom som med min arab Galishimo. Att korta stegen på Galishimo var ungefär att göra absolut ingenting och då blev de korta av sig själva, där var utmaningen i stället att länga stegen. Nu har jag en ny utmaning och behöver tänka en hel del om hur jag ska få det så bra som möjligt för Ares.  Jag och Jonatan höll på en hel del i söndags och jag red runt på ridbanan i skritt på lång tygel. På två platser på ridbanan försökte jag ta lite mer i tyglarna och korta stegen, ca sex steg, eller tills han gav efter på hjälpen, och sedan klapppade jag honom och längde tyglarna igen. Vi körde fast på flera fronter och det blev lite pill och grejande innan vi faktiskt ändå kom hyfsat bra i mål. Ares första reaktion var nämligen att gå mot trycket och inte följa efter det. Men han knäckte koden så smånin...

  Jag har haft ytterligare ett ridpass med Ares, där jag känt mig helt och 100% trygg i sadeln. Verkligen inga spänningar alls. Vi följde fyrkantsspåret som om vi aldrig gjort något annat, vi tränade möten med Ida och Kakan, men vi kunde inte göra så mycket mer på den isiga ridbanan. Men jag red ändå runt utan bekymmer och njöt. Ares var lite stark i munnen och jag fick fokusera på det, men i det stora hela kändes allt jättebra. Mötena gick också jättebra.  Jag lyfte hovarna, kratsade dem, och kände på broddarna också utan att blinka. Jag förlorar ingen energi alls. Nu undrar jag själv varför det plötsligt försvunnit. Funderar på om det hänger ihop med andra förändringar jag gjort men ser inget tydligt mönster. Men det kanske är över nu alltså? Kampen mot mig själv? Bara sådär? 

  Jag tycker jag börjar få tillbaka lite mer hud nu. Det har gått sex veckor sedan min moster dog i bilolyckan, och den värsta chocken och sorgen har lagt sig, om än jag hör att min mamma är ledsen ofta. Vi kommer att klara det. En dag i taget. Jag har haft fin träning med Ares, om än vi undviker vägen där han fick panik av travhästmötena. Denna vecka har vi faktiskt vilat från träning. Ares är fyra  år, sköter sig skitbra, och det är isigt ute. Jag behöver inte ligga på så hårt med träningen.  Arga kvinnorna på nätet verkar för tillfället ha gått vidare och lämnat mig att leva i frid, det känns otroligt bra och jag har börjat slappna av och sätter glatt ut det ena och det andra på nätet igen. Jag passar mig lite för att blotta strupen i mina inlägg, så dom inte får en ny arena att härja på. Jag går dock nog aldrig in i ett anonymt hästforum och skriver igen. De dagarna är över. Det är arga kvinnornas territorium där deras (självupplevda) expertis är rådande. Dom kan få h...

Min bror Tommy Bildström har skrivit en bok om tidsresande ekorrar. Jag har inte hunnit läsa den själv och han frågade om han fick använda sig av min blogg för att saluföra boken. Man kan man säga följande om boken:  Ekorrarna reser inte i tiden, dom existerar bara överallt samtidigt. Och det är inte bara ekorrar utan också bältdjur och så finns det också en magisk gaffel med men dom orkar egentligen inte använda den. Min bror skriver följande, alla ni som är vana vid mitt enkla, vardagliga språk får ju hålla i hatten för glatta livet. Här kommer min bror.  "Jag ska ge ut en bok och den här gången har jag inte tryckt upp den på ett A4 papper och försöker ge bort den till skäggiga män som jag hittar i busskurer. Den här gången är det på riktigt. Familjen Bildström har en, låt oss kalla det, konstnärlig ådra. Och jag ska alltså ge ut min bok på ett riktigt förlag bestående av sunda människor [här tar jag bara bort text för... för.. det blir för mycket. Han tappar tråden totalt ...

  Jag har nog skrivit om Ares hovhantering, men jag är fortfarande så glad. Ares växer upp så fint, mognar, och blir bara bättre och bättre på att lyfta sina hovar stadigt. Jag och Jonatan konstaterade att han till och med är trevligare än ridskolehästarna, då han lyfter hoven åt oss, och sedan vilar den helt avslappnat i knäet på oss, och väntar tålmodigt, tills man är klar. Hovslagaren är också nöjd. Jag har aldrig haft det så här lätt med hovhantering i hela mitt hästliv, och det var ju verkligen på tiden!  Jag tittade på bilderna när jag tryggt och obekymrat lyfte hovar, och insåg att jag börjar bli vithårig också. Det syns tydligare i vissa vinklar och ljus. Jag är väldigt redo att bli gråhårig. För min del får det absolut synas att jag levt mina år. Jag vill bli klokare, och vill även se klokare ut.  Det som är jobbigast med att bli äldre är att jag inte orkar lika mycket. Jag jobbade ideellt på ridskolan i Cafeet i söndags och börjar inse att jag troligen behöver ...

Jag kvällspromenerade med Jonatan och hundarna efter hans ridlektion igår. Snart har Jonatan ridit ett år på ridskolan och det har hänt otroligt mycket med honom detta år. Jag följer med och tittar varje vecka. Igår så red de halva passet sittandes i sadeln utan stigbyglar, i trav. De följde fyrkantsspåret, ökade traven och svängde i en timglasformation.  Det som kändes mest roligt att se var att de börjat forma hästarna på en 20-meters volt, och plötsligt rider Jonatan sin ridskolehäst böjd utefter volten, på tygeln och i en fin och avslappnad form. Det såg jättetrevligt ut! Jag önskar att det inte var filmförbud, för jag var så glad av att se den fina ridningen. I mars var det ett år sedan han satt upp för första gången och tog sig igenom de första, obekväma och vingliga passen på privatlektion, med några tålmodiga fyrbenta läromästare. Idag kan han sitta i traven utan stigbyglar och forma en häst på volten.  Jag tittade även på mig själv i backspegeln och jämförde mig och A...