Livet är förändring

Vi skippade julafton i år, då vi hjälptes åt att ta hand om Sessan i stället, och jag har verkligen längtat efter att få göra mer med Ares. Det har kanske fällts en trött tår eller två, eftersom mina julplaner var att spendera extra mycket tid med Ares, men livet kom ju emellan och det finns helt enkelt inte riktigt tid och energi för det. Vi åker till Sessan tre gånger om dagen och sköter om henne, och oron har tagit lite på mig. Nu har vi exempelvis en massa plusgrader, helt plötsligt, vilket gör vägarna ishala, så nu vågar vi inte ta Sessan på promenad heller, hon är barfota och vi är rädda att hon halkar. Snart tänker vi dock släppa ut henne i hagen så hon får vara med sina mammor. Där är det mindre halkigt.  Väderomslaget har också lett till ganska kraftig vind och alla hästarna på stallet är yviga och lite vilda som följd av detta. Lägg till tung snö som rasar från plåttak och träd. Det är fullt ös.  När det började mörkna för dagen så kände jag att lite ork borde jag än...

  Vad skönt det är att vara två när en häst är skadad! Som jag skrev tidigare så var det en helt annan upplevelse för mig när Galishimo skadat sig 2013. Det blev en stor utmaning och jag hade svårt att orka med allt. Galishimo var riktigt svår att hålla i box. Nu när vi är två och hjälps åt så är det ganska trevligt. Vi är ju dessutom jullediga så det finns tid och ork att prioritera henne. Sessan är välryktad och väldigt, väldigt ren. Hon är nästan glittrig i manen och svansen. Jag tror aldrig jag sett en så ren palomino förut. Ares blir ju också ovanligt ren för jag ryktar honom två gånger om dagen. Jag ryktar honom en stund när han tas in för att hålla Sessan sällskap över natten, och sedan är det många lager spån i man och svans som tar sin tid att borsta ut innan jag släpper ut honom igen. Sessan är lugn på box och verkar tycka det är helt okej att tillbringa tiden där. Det är ett ganska stort stall så det är många som kommer och går och stallar upp sina hästar i någon spilta ...

  Vilken oväntad lördag vi fick! Jag hade ridit Ares lite, mamma var och hälsade på, och när vi skulle ta in Sessan så såg vi att hon haltade lite.  "Är hon inte lite svullen?" undrade jag och tittade på benet. Jo. Hon var lite svullen, och hon hade en liten sparkskada i bakbenet från en brodd.  "Vi måste nog ta tempen på henne regelbundet och hålla koll på detta." sade jag till Jonatan och han höll med. Sessan hade 38.0 C och det kändes väl inom det normala. Vi pysslade lite med henne, hon var precis som vanligt, och sedan släppte vi ut henne i hagen. På kvällen åkte Jonatan till stallet igen för att ta tempen på henne, och då var temperaturen på 38.5 C. Jonatan ringde till distriktsveterinärerna för rådfrågning, och de bestämde sig för att komma ut och titta på henne.  Veterinären rakade Sessan med en rakapparat. Sessan var helt lugn och lät henne raka henne utan problem.  "OJ! Det där är verkligen precis fel ställe för en häst att göra sig illa på... det här...

  "Får jag rida Ares?"  Den frågan får jag då och då. Både från ungdomar och från erfarna vuxna ryttare. Och det har varit lite svårt för mig hur jag ska förhålla mig till den frågan. Till att börja med så tänkte jag att Ares skulle vara lite av en "allemanshäst". Det var därför jag köpte en welsh cob. Det finns exempelvis en jättefin welsh cob-korsning här på stallet, som med glädje och trygghet verkar kunna bära vem som helst på ryggen. Så tänkte jag mig att Ares skulle bli när han blir vuxen. En stor snäll nallebjörn som alla kan rida.  Men inte känner jag så idag, när jag får frågan! Visserligen spelar det inte någon roll, för i princip ingen tar för givet att de får rida en ung fyraåring. Själv fick jag ju faktiskt rida en jättefin och väl skolad fyraåring för tre år sedan i DETTA inlägg och det kändes hedrande, och jag tog det väldigt försiktigt. Men jag frågade aldrig.   Varför känns det så svårt att låta någon annan rida honom? Jag har vridit och vänt p...

Nu är det första gången med Ares, som jag känner att han är en säker kille att ta till ridhuset! Jag känner mig dessutom äntligen helt frisk, så det finns energi och inspiration att åka iväg igen!  Vi åkte till Skellefteå Ridklubb både lördagen och söndagen, två dagar på raken! Jag tänkte att han är så pass klok och duktig nu att han fixar att åka två dagar efter varandra. Var dag hade dock sina olika utmaningar och eftersom omvärlden konstigt nog inte kretsar kring mig och Ares, så fick vi anpassa oss.  Lördagens utmaning var tre duktiga hoppryttare som hade hoppträning i nya ridhuset samtidigt som vi var där. Eftersom Ares behöver träna på "ståhej" så tänkte vi att en hoppträning är ett alldeles perfekt "ståhej" som han kan få stå och glo på. Sagt och gjort. Vi stod och glodde på atletiska långbenta hästar och modiga ryttare som tog sig an allehanda hinderkombinationer. Sedan skrittade vi runt en stund och tog det bara lugnt, mellan hinder och tränare och hoppekip...

Jag tror att jag precis nådde toppen av min hästkarriär! Haha!  Jag och Jonatan gick på en föreläsning om hästens inlärningsförmåga på lördag kväll. Det är för samma dressyrtränare från Stockholm som jag började rida Galishimo för, för länge sedan. Jag har följt henne i många år, men den där allra första gången jag träffade henne, så började vårt pass med att Galishimo slängde av mig rejält i backen.   Jag som 31-åring och Galishimo som mörk 3-åring, innan han blev skimmel. En bild från 2012.  Under föreläsningen i helgen så inledde tränaren en liten bakgrund i hennes karriär, och om olika hästar som fungerat som "dörröppnare". En "dörröppnare" är en sån där häst som traditionell träning inte bitit på, och som inspirerat en att söka mer kunskap, annan kunskap utöver traditionerna. Jag satt mest tyst och lyssnade, men insåg ju att min fina Galishimo verkligen var min dörröppnare. Och just denna tränare var ju en dörröppnare också, som hjälpte mig att förstå Galishimo...

  Dom verkar kunna sina grejer, de där gamla ridlegenderna som pratar om kontaktträning med bettet. Det känns lite lustigt att alla övningar med bettkontakt från marken, då jag står mitt emot honom och gör olika övningar med bettringarna, ger en helt annan känsla nu när jag sitter upp. Ares kändes mjuk som smör och det kändes som att han kunde skilja bra på uppresande tygeltag, det vill säga när jag höjer händerna och vill få fram näsan, samt bromsande tygeltag, när jag kramar händerna lite om tygeln och slutar följa med. Han var nog bara bakom lod några enstaka gånger under ridpasset, kanske max 10 sekunder sammanlagt, och han gapade ovanligt lite. Resten av tiden så tuffade han fint på, i en öppen form med nosen framme, och även lite höjd hals periodvis.  Det hände även mycket annat idag. Ridbanan var en isbana med regnvatten på, jag kunde knappt gå en meter utan broddar där, så vi tog fältet där hästarna sommarbetat i stället. Snön låg tung på fältet men inte allt för djupt...