Livet är förändring

Kan jag låta bli att göra en film om Galo? Nej, det kan jag inte...

I helgen sprang Per Lidingöloppet. Han kom i mål på 2 timmar och 47 minuter. Imponerande! Han har jobbat hårt för detta och det är roligt att det gick så bra. Det är skönt att han är tillbaka nu, i alla fall. "Vad fin du är i håret!" sa han när jag mötte honom på flygplatsen och gav mig en kyss. Han har faktiskt rätt, mitt hår börjar faktiskt ta sig! under ungefärs tio års tid har jag haft problem med håravfall och torrt hår som gått av. Jag har provat håranalyser och svindyra hårvårdsgrejer och frisörbesök och allt möjligt, utan någon större framgång. Sedan fanns det bara ett alternativ kvar som jag aldrig hade försökt: att lämna håret ifred. Jag har helt enkelt slutat tvätta det särskilt ofta och hanterar håret så lite som möjligt, samt låter det vara skitigt rätt så ofta. Det har faktiskt gett resultat! Less is more! Mitt hår år 2008. Håret år 2009. Här bestämmer jag mig för att sluta använda en massa hårvårdsprodukter och börja lämna håret ifred, och en...

Okej. Jag kan känna ett visst vemod när jag tänker på hur Per har det. Först blir han förtjust i en tjej som tränar ungefär sex pass i veckan. Sedan flyttar hon hit, går upp sex kilo i vikt, och köper en häst. Alltså, jag förstår att det inte riktigt är samma tjej som han har att göra med och att det blir lite svårt. Det ligger lite i min natur att vara ombytlig och pröva olika roller. Först är jag fallskärmshoppare i tre år, sedan var det triathlon och en svensk klassiker, och nu är det en häst. Livet är som ett stort smörgåsbord och om jag ska fixa att smaka på allt som erbjuds måste jag byta stol då och då. Inte sitta och jäsa i ett hörn och plocka gobitarna som ligger närmast till hands. Slut på metaforen där men ni förstår mig säkert. Galo ligger och slappar i leran efter en promenad... Per börjar också förstå mig allt mer. Men jag tror inte att han har det lätt. Idag så skjutsade han mig till en hästaffär och bad mig plocka det jag ville ha, så skulle han betala...

Galo fortsätter vara helt underbar. Varje dag med Galo är som en bal på slottet. Han är mitt lyckopiller. Så är det bara. Till och med Per tycker det är kul att hänga med till denna glada pojkspoling, så inte får jag ha hästen för mig själv heller... Det enda lilla moln jag har på min rosa himmel är att Galo faktiskt är "älg-färgad" och nu har jakten kommit igång här i norrland. Jag måste köpa honom ett färglatt täcke under våra skogsturer så han inte förväxlas med en älg. Kanske något täcke i neongrönt? Med blinkande belysning? Eller varför inte linda honom med julgransljus... .

Terven fick lite problem efter operationen och fick äta dubbla omgångar antibiotika. Nu är hon helt återställd. Låten heter "Blow my mind" med Robyn.

Varelsen som stirrat skeptiskt på mig i ett halvår har plötsligt fattat ett beslut. Varelsen har bestämt sig för att det är jag som är hennes nya ägare och Per är numera prio nummer två. Detta deklarerar hon med all tydlighet. Förutom när hon har magknip och förstoppning. Då darrar hennes sladdriga öron som asplöv och då är det bäst med stora husse i närheten. Men annars så ligger varelsen över kroppen på mig som en extra fettvalk, vart jag än sätter mig. Bara för att visa att hon bytt ägare. Åtminstone för stunden. Ja man kan ju undra vad det är som fått henne att ändra sig...?! Livet är förändring... .

Jag och Per turades om att hantera Galo, och filmade varandra. Så här snäll och cool är han! Jag som varit orolig över om jag skulle klara av att hantera en tvåårig fullblodshäst, men med Galo så går allt så otroligt enkelt. Vilken härlig unghäst!