Livet är förändring

Innan kvällen var slut hade hästen bytt färg... När jag tittar efter såhär i efterhand så hade det kvittat, alternativt varit bättre om jag kunnat lämna häststackarn i fred... :)

Jag spände axlarna, gjorde mig redo för strid, tog sats, och vräkte mig över den största vita duk jag någonsin jobbat med. Jag attackerade den med syfte att gegga ner den eftersom det är enda sättet jag kan närma mig den utan att få prestationsångest. Jag sprutade dyr färg över färgpaletten utan minsta eftertanke. Sedan sket jag i att använda penslar utan vräkte ut skiten med spatel och fingrar. I en ilsken protest totalvägrade jag att ens följa en förberedande skiss. Sedan slog jag på Leonard Cohens ballader i datorn och blev djup och filosofisk. Och började använda pensel igen. Pensel är bra. Det känns bra nu.

Jag kände mig pigg och fräsch igen på lördagen, så jag och Karin bestämde oss för att träna lite duathlon. Vi cyklade 3 mil och sedan sprang vi lite efter det. Paus för glass och saft, givetvis. Ett kanonpass, blev det! Helt otroligt vad många som LOG åt oss då vi cyklade idag. Bilister, gångare och andra cyklister. För att vi var tjejer? Som cyklade? Eller var det Karins racerflätor som fulländade hela konceptet? De stod som fartränder när det gick som snabbast. Vid ett tillfälle så stannade jag vid stopp-plikten och bara andades ut och hängde över styret. Karin stod bredvid. Vi började småprata allt eftersom jag hämtade andan. Efter en stund insåg vi att tre bilar stod i kö bakom oss och att de kanske vore artigt att skyndsamt flytta sig från körbanan. Inte en enda sur min från någon bilist. Alla i bilarna log glatt åt oss... vilka är det som pratat om det eviga kriget mellan cyklister och bilförare nu igen? Poängen med att cykla tillsammans är att man turas om att ligga i lä för vin...

Den där hästsvansen stoltserade jag INTE med... att ha håret utsläppt har inte ens varit att tänka på... Min före detta granne Karin tog en sax och klippte av mig håret. Massor, klippte hon av. Jag satt på en stol i hennes kök, med utsikt över uppfarten som en gång tillhörde mig och Christian. ”Får jag inte ta lite mer hår här bak? Eller ska jag låta bli... Det är så fint det nya håret som kommer nu....” säger Karin och jag märker hur frestad hon är att klippa mig ännu kortare. Hon tar mig till en spegel och visar. Ja, äntligen. Det ser jättefint ut. Gud vad jag tappade hår för ett år sedan. Jag minns fortfarande hur jag kunde schamponera håret vintern 08/09 och hur mycket hår som lossnade i handflatorna eller rann av och fastnade i avloppet. Det började med obehagligheterna på jobbet i Gävle och sedan tappade jag en omgång när jag flyttade till den nya orten, när jag ofrivilligt separerade strax därefter blev det riktigt illa ett tag. Jag minns hur jag började gråta en gång, jag trodd...

Min kära vän och granne Runa har kommit tillbaka efter en tre veckors semester. Jag och terven myser. Så jäkla nice asså... .

Jag tappade inte bara styrfarten. Jag åkte ned i diket. Jag trodde att jag hade väldigt mystiska symptom som bara velat sova hela den här helgen och känt mig helt mojsig, utan att vara förkyld eller ha tydligare symptom än så. Jag beklagade mig för receptionisten och sa "Jag ÖNSKAR jag kunde säga jag var täppt i näsan eller hade hosta men jag är bara så jävla slut." Då berättade receptionisten att det finns fler kollegor som är borta idag med exakt samma symptom. Jag som trodde att jag blivit knäpp, utbränd, slutkörd. Skönt att höra! Nu till den stora frågan, den som är verkligt viktig: Hur tar jag hand om mig själv på allra bästa sätt utan att äta godis eller glass...? Kanske lite ädelost på kex? Gravad lax? .

Sandra fotade mig när jag tog ett dopp under lunchrasten... Jag har berättat för min mor att jag tänker simma vansbrosimmet i år. Mamma blev förfasad och argumenterade starkt för att jag skulle låta bli att simma. Jag försökte förklara att jag tagit simlektioner i tre terminer och att jag simmat både halvvansbro och tjejvansbro och att det var dags för mig att simma hela Vansbrosimemt. Mamma började gnissla om att hon tyckte jag var för ung för att dö. Jag fortsatte lirka lite försiktigt med att jag ju varit med om simning i öppet vatten på triathlonlopp och att jag överlevt alla gånger. Mamma grämde sig över att behöva begrava sitt eget barn och orättvisan i detta. Jag tappade tålamodet lite och sa att jag har ju för fan överlevt 150 fallskärmshopp. När hon inte ville ta till sig detta, så tryckte jag obarmhärtigt på att jag överlevt 150 fallskärmshopp INKLUSIVE den gången jag FAKTISKT glömde att utlösa fallskärmen en gång. Jag kom på det när det var 600 meter kvar till marken och ja...

Japp. Där rök styrfarten. Hur kunde detta hända?! Jag tror det har lite att göra med min graciösa och ambitiösa upptrappning på cykelfronten. Från att plocka fram min racercykel och komma underfund med hur man cyklar den (var ju två år sedan jag höll igång på allvar), till att sex veckor senare cykla ett lopp på sexton mil. Men det var ju så förbannat kul eftersom Tobbe skötte mig med samma projektlusta som om jag varit en C-uppsats. Nu är det dock slutplågat för min del ett tag. Nu har jag tappat styrfarten. Fullständigt. Och det finns bara ett recept för mig att komma på fötter igen. Och det är att äta rätt och sova rätt och bara vila från alla dessa intryck en stund. Jag har fått finnar av allt godis och extra gott. Jag längtar tillbaka till mina vanliga matrutiner. Min härliga kost på rotfrukter och simple food lämnade hyn fin och len som en persika. Sömnen längtar jag också efter. Gud vad jag längtar efter mina gamla sovrutiner där jag alltid vaknade utvilad klockan 05.00 och höll...

Kan man lita på någon som har "Fast, Hard, Stupid" som livsmotto? Tänkte jag innan vi begav oss till Mora för att cykla Siljan Runt. Tobbe hade insisterat på att 16 mil kuperad vägbana vore JÄTTEKUL för mig att kämpa mig igenom. Själv tänkte han hänga med mig med sin cykel, coacha och bättra på solbrännan. Han har tävlat sig igenom sträckan åtskilliga gånger och han insisterade på att han kunde ta det lugnt och bara lulla på i min takt. "Såklart man kan lita på Tobbe" konstaterade jag. Och tog en öl. Och en öl till. För säkerhets skull. Såklart jag fixar 16 mil. Inte för att jag cyklat den sträckan förut. Men ändå. Det ska väl gå. Tyckte jag. Joråsåattde... nämen jag fixar 16 mil serru ska gå skitbra de här... Dagen efter strålade solen från en löjligt blå himmel och vi begav oss till startområdet. Sedan drog vi iväg. Jag och Fast Hard Stupid. Det gick förhållandevis bra. Från början blev vi omkörda av grupper av snabba cyklister och Tobbe deklarerade sammanbitet at...

Igår var en sån där dag när solen låg lågt på himlen och vädret var fantastiskt och sällskapet var fantastiskt och JAG var fantastisk. Tyckte jag. Med starka tag trampade jag frimodigt mig fram i minst en halvtimme. Sedan ville jag dö. Tobbe sa något uppmuntrande till mig och visade stor tålmodighet med lugnande klappar på axeln. jag antar att jag varken var återhämtad fysiskt eller psykiskt från duathlonloppet. Och någon slags märklig smågrinig förkylning sitter definitivt och nöter på mig sådär i kulisserna. Så kvällen urartade till En Sån Där Dag. Ni vet. En sån där dag då man hellre drar cykeln från vägkanten och i protest sätter sig och glor på Tobbe, tillsammans med tio kossor. En sån dag har vi alla haft. När man liksom... bara känner lukten och hör klafset av lös koskit alldeles intill sig och tycker att just DETTA väldigt bra ackompanjerade hur livet kändes. Just då. En SÅN dag blev det. KLAFS. KLAFSELIKLAFS med avslutande BRÖÖLMUUU. .