Livet är förändring

Det har blåst massor i helgen. Lite typiskt att oron för viruset dök upp just nu, för jag vågar inte åka till ridhuset och använda gästboxarna ännu. Mest för att det finns 25 andra hästar här på stallet och därmed minst 25 andra ägare som kan bli oroliga om jag åker iväg med Galishimo för mycket, i onödan. Vi får väl se om flera hästar blir drabbade av viruset, eller om det bara var en enda häst i grannstallet. Några veckor kan jag ju ligga lågt. Mamma kom i alla fall och fotograderade Galishimo i lördags. Hur fin är han inte i sina flätor, som långsamt växer sig allt längre, och i sitt westernträns?! Tyvärr är han lite överviktig just nu men vi har ju haft lite otur med dåligt ridväder i år, långdragen influensa och en massa övertid på jobbet. Redan nästa vecka lär jag nog få det lättare på jobbet!

Nu har det ökända abortviruset drabbat grannstallet som vi brukar rida förbi på sommaren, och alla har blivit väldigt vaksamma. Det är inget roligt virus att ha och vissa hästar har avlidit av det. Största rädslan är ju om hovslagare riskerar sprida smittor mellan sina kunder. Men jag förmodar att de har ett nätverk och pratar ihop sig. Vi har ju ca 25 hästar på stallet, ingen häst har egen box, utan alla delar på spiltor och boxar efter behov, vilket kan vara en smittorisk. Och jag vet egentligen inte hur många hovslagare som cirkulerar. Det verkar som om några inte känner sig bekväma med att jag åker till ridhuset och har Galishimo i gästboxen där, så det blir nog helt enkelt att låta bli och ta det lugnt ett par veckor. Tur att Galishimo inte är en tävlingshäst och att vi inte har höga ambitioner. Vi kan ha roligt ändå! Jag hade inte riktigt tid att djupdyka i detta då jag skulle göra en redovisning för socialnämnden i kommunledningskontoret i morse. Efter detta åt jag faktiskt

Nu kommer det en liten historia om mina händer, och min handresa. Till att börja med så har jag ridit åtskilliga år med väldigt fina händer. Jag har tidigare haft en mjuk och stadig kontakt på ett sätt som de flesta hästar trivts med. Det är nog resultatet av många år på ridskola med olika hästar och engagerade ridlärare. Problemet med händerna kom i samband med att jag red in Galishimo och märkte att han både kunde rivstarta, bocka och slänga sig, och att det var riktigt svårt att sitta kvar eller veta när jag skulle vara beredd. Jag blev rädd. Då skaffade jag ett paniksnöre att ha i sadeln som skulle hindra mig från att dra honom i munnen om jag behövde återfå balansen efter ett fjuck. Tyvärr hade dock rädslan cementerat sig i min ridstil och det gav två oönskade effekter. Den ena effekten var att jag inte ville släppa paniksnöret även när Galishimo var relativt lugn, och därmed blev jag inte så rörlig i mina händer med max 10 centimeters förhållningar.  Den andra effekten v

Galishimo har skött sig kanoners i dagarna fyra. Detta trots en hel del blåst. På lördag red vid vi ut, på söndagen var vi i ridhuset, på måndagen red jag dressyr hemma och på tisdagen red vi ut igen. I tisdags var vi ut på tur med ägaren och hästen Wilmagumman. Wilmagumman är ett kallblod som faktiskt var rikskändis i stallvärlden, i serien "Stallgänget på Tuva" där hennes liv och vardag tecknades av Lena Furberg, för ca 20 år sedan. Idag är Wilmagumman 26 år gammal och ett bra sällskap till mig och Galishimo. Hon är fortfarande väldigt pigg och vaken, har lite svårt att "bara" skritta, och om Galishimo inte uppför sig korrekt så ger hon honom genast en sträng min och påminner honom om att det ska vara ordning i ledet! Ibland slås jag av tanken på... tänk om Galishimo också blir 26 år?! Då han är 26 år... då är jag alltså 54 år! Tänk om han är lika pigg och fräsch som Wilmagumman då? Tanken känns overklig. Hästar är ibland inte så långlivade så man får vara

Man vet att man närmar sig 40 när man tycker att ICA är ett av de mest fantastiska välfärdsfenomen som går att uppbringa. Jag har fortfarande inte veckohandlat inne i butiken, sedan november 2018. Jag veckohandlar fortfarande on line och tycker det fungerar toppen. Nästan mer än toppen. Jag tycker nu att jag har en relation till ICA. ICA är inte bara en butik. Den är en värdefull hjälpreda. När jag står vid avhämtningsplatsen tar det sällan mer än två minuter från att jag skickat meddelandet "hämta" tills att kassarna står i bilen. Ibland får man något provexemplar av något i kassen också. Det är lite mysigt. Det är inte något som jag upplever sker när man stod i kö och betalade i kassan på ICA. "Varsågod, vi uppskattar dig som kund, här får du en toapappersrulle extra!" vilket i och för sig hade varit lite roligt, det också. Idag gick det dock lite för snabbt. Jag var trött och tog emot kassarna och signerade dem. Sedan insåg jag att mina matlådor inte kom m

När jag och Galishimo kom tillbaka till stallet igår så blev vi fotograferade av Maud, som brukar komma till stallet med sin systemkamera.Vilka fina bilder, men shit vad tjock jag såg ut! Och gammal! Fast jag är ju 40 snart och det är ju klart att jag ska se ut som en 40-åring. Vågen säger 67 kilo och det är väl några kilo över vad jag känner mig helt bekväm med. Men det går ju inte träna och köra ett bantarrace när jag fortfarande är sjuk,  jag måste ju vara frisk och feberfri ett tag, innan jag utsätter kroppen för någon (mer) form av påfrestning. Dessutom har jag ju ett krävande heltidsjobb och det går ju inte liksom bara sopa under mattan att det tar sin del av livskvaliteten och träningsambitionerna. Men jobbet är ju min inkomst och anledningen till att jag kan ha min häst. Men lilla Galishimo, HAN blir finare med åren! När han blir vitare så ser bara de mörka ögonen större och uttrycksfullare ut, och manen fortsätter växa. Långsamt men stadigt. .

Jag hade precis satt på Galishimo utrustningen för att rida, när energin rann av mig fullständigt. Jag kunde inte avgöra om jag fått feber igen eller bara var överväldigad av den intensiva veckan. "Jag måste bara.... sätta mig.." sade jag till Björn och ställde mig i jägarvila vid Galishimo. Jag kände mig fullständigt slutkörd. Som om jag inte skulle orka gå ett steg till. Då kom den. Den varma mulen mot min kind. Galishimo sänkte huvudet och lade mulen mot mig, mjukt och försiktigt. Då kunde jag inte hålla mig längre, då kom tårarna. Jag var inte säker på om det var för att jag var sjuk, eller bara för att jag tagit mig genom arbetsveckan. Eller för att Galishimo bara verkade fånga upp mitt sinnesläge och ge mig lite lugn. Så där satt jag tyst med blaskiga röda  ögon och en mjuk hästmule och Björn som stod bredvid. Det blåste sex sekundmeter ute och jag var väldigt osäker på om jag skulle våga rida ut med Galishimo i blåsten. Om jag skulle orka med om han var spänd elle