Livet är förändring

Jag bjöd Elin på lunch för att höra mig för om hur hon hade det med skadan i ryggen och för att ta igen lite skvaller. Elin är fortfarande sjukskriven efter att Galishimo kastat av henne, men hon var som vanligt på strålande humör. "Nu märker jag skillnad! Jag blir faktiskt bättre! Jag kan röra mig mer och mer, jag kan stå upp längre och längre stunder!" strålade hon och jag log lite skuldmedvetet men ändå lättat. Hon hade hämtat mig med bilen och efter lunchen slog jag mig nöjt ned i passagerarsätet. Hon startade bilen och slängde över en apotekspåse till mig. "Jag har funderat på när det var rätt tillfälle att göra det här, men det får bli nu helt enkelt." "Va?" sa jag. "Men öppna påsen!" sa Elin. "Jasså..." sa jag. Jag fiskade upp ett kuvert. Ett presentkort på den lokala hästsportsbutiken. "VA?!" sa jag. "Ja. Det är till dig. Det kan du gott unna dig!" sa Elin. Jag stirrade på presentkortet. Lite spakt s

Jag tycker ju att skrittarbetet inte är särskilt spännande och ganska enformigt. Inte märker jag någon större skillnad heller mellan gångerna. Men nu börjar man märka lite skillnad i alla fall. Så här såg han ut förra året, då vi inte skrittarbetade alls utan bara.. ja. Gick. Vi gick liksom bara på och jag bad folk att inte fotografera så mycket... Och nu när jag jobbat mer med takt och rytm och bärighet i ett par veckor, så kan skritten hyfsat ofta se ut så här: Det är lite svårt att sätta fingret på vad som faktiskt hänt med honom, men man ser ju att det är en förbättring. Han har blivit lite spänstigare och de här bakdelsvändningarna har nog hjälpt till en hel del också. På den nedre bilden rider jag också på en hand och låter den andra handen vila mot låret. Lite roligt känns det faktiskt... 

Min mamma red på Galishimo idag! "HUR STANNAR MAN!?" skrek hon i panik. "Man drar i tyglarna." svarade jag. Mamma drog i tyglarna. Galishimo stannade. "Hur går man framåt?" skrek mamma i panik. "Tryck med benen." mamma tryckte med benen, och Galishimo gick. "VARFÖR GÅR DU INTE BREDVID OSS?!" skrek mamma i panik. "Därför att jag måste ju få fotografera er." "INTE NU LÄNGRE! DU ÄR KLAR NU! INGA FLER BILDER TACK!" skrek mamma i panik. Sedan var ridlektionen klar. "Nästa gång rider vi ut!!" kvittrade mamma när hon klivit av.

Skrittövningarna som jag hållit på med sedan maj, och som sett ut som skräp, börjar faktiskt kännas lite bättre nu. Jag kan betydligt oftare vända honom med vikten och bara hålla tyglarna i en hand. Han känns med på noterna och det går bara lättare och lättare. Sedan glömmer jag av mig och ger honom felaktiga signaler men det börjar gå bättre. Jag har inte tappat stigbyglarna en enda gång ikväll heller, utan de känns som de är i rätt längd. Jag börjar komma ner bättre i sadeln och slappna av mer. Sedan tog vi en timmes promenad igen då jag gick bredvid honom och ledde honom, vi fick med oss Pauline och hästen Tindra också. Han har alltså rört på sig fyra timmar på två dagar nu. Mest skritt. Så snart han kommit till hagen rullade han sig grundligt och kom sedan tillbaka till mig. När jag sagt "Hej då!" till honom så vände han snabbt och blev en prick i horisonten. Han hade bråttom till det gröna gräset och sina vänner. Han verkar må så bra nu!

Efter en timmes promenad så satte jag mig upp och gjorde skrittövningar. Jag måste erkänna att det är jättesvårt. Jag kniper med knäna, spänner kroppen, drar fram axlarna och ger Galishimo fel signaler. Skritten blir långsam och ojämn. Det är lättare i trav och galopp för då har man liksom farten och energin med sig gratis på köpet, men i skritten så måste allt klicka eftersom han lika gärna kan gå sidvärtes åt endera håll eller tippa åt något annat, eller stanna av för att jag inte alls är följsam i sitsen utan sitter stel som en pinne. Eftersom han är väldigt känslig. Det är fortfarande en bra idé att bara hålla tyglarna i en hand för då stör jag honom åtminstone lite mindre. Jag måste liksom sluta tänka med händerna och börja tänka med rumpan. Jag har längt stigbyglarna igen för att lättare komma ner i sadeln med rumpan men det är svårt att ställa om sig och jag tappar ofta stigbyglarna. Det är verkligen svårt att rida just nu. Galishimo märker hur jag kämpar med

Idag har jag vari ute på promenad med Galishimo, då jag ledde honom i stället för att rida. Vi kör på det konceptet lite oftare nu eftersom jag helt enkelt inte orkar med att pressa mig mer. Galishimo hade aldrig sett den stora vida världen förut och var förbluffad över det mesta. Han är ju bara sju år och vi har ju bara vandrat i fem år. Sedan passerade vi en hundägare och fick höra det sedvanliga skämtet: "Ska inte du sitta uppepå? Hö hö hö..." vilket jag nu hört väldigt många gånger under våra fem år. Galishimo blev väldigt förbluffad. Att man kan gå omkring i ett konstant tillstånd av förbluffning är för mig en gåta, men det levande beviset hattar omkring och håller andan stundvis bredvid mig. Det fina med Galishimo är att han, oavsett tillstånd av förbluffning, helst inte springer ifrån mig. Eftersom världen är ny. Och farlig.

Jag har flera gånger nu letat efter nya ridvägar. Jag börjar med att granska en karta. Det är framför allt två glest trafikerade grusvägar jag skulle vilja ta mig emellan. Väg A och väg B. Så nu gjorde jag ytterligare ett försök till att finna en passage mellan dessa två vägar. Väg A och väg B har terräng emellan sig. Dagens uppgift var att leta reda på den lilla öppningen där pilen pekar, vid A, och ta reda på om man kan RIDA över den lilla öppningen för att komma närmare väg B. Det ser ut som det går ett dike där men vegetationen verkar inte så tät. Sagt och gjort. Jag tog bilen så nära punkt A jag kunde komma och tills Skodan skrek åt mig att jag för i helvete inte kan köra längre in i skogen.  När jag vände mig om för att titta på bilen så hörde jag en berättarröst i dokumentäranda: "Här hittades offrets bil tidigt på tisdagmorgonen. Ingen anhörig har någon förklaring till varför bilen stod parkerad så ödsligt och man ha ännu inte hittat spår av den försvunna kvinnan.