Livet är förändring

Förlåt kroppen för att jag dumpat dig efter din dåliga period för fyra år sedan. Jag körde över dig och ignorerade dig.  Det är ju inte så himla klokt nu när jag tänker efter. Jag lyssnade inte på dig, kära kropp. När jag väl lyssnade på dig så tyckte jag det bara var omotiverat gnäll från din sida. Jag är hemskt ledsen för det, förlåt kroppen. Sedan så tänkte jag att allt det där gnället berodde på vekhet vilket bara gjorde mig irriterad. Jag trodde inte att ditt gnäll faktiskt hade en  fysisk förklaring. Om jag hade tagit hand om dig bättre, kära kropp, hade du blommat ut igen mycket tidigare. Jag vet inte om det är en ursäkt kroppen. Men jag är klokare nu. Jag LOVAR att ta hand om dig bättre, kära kropp. Jag ska ge dig den sömn du vill ha, den rörelse du vill ha, och den näring du mår bra av. Jag ska absolut proppa i dig Magnesium så det både räcker och blir över! Så jag hoppas du kan förlåta mig för mina synder och ta tillbaka mig, kroppen. Moaa ha ha ha som om du hade et

Jag har märkt att bloggen förändrats lite kring hur jag beskriver Galishimo. Följer man mig enbart genom bloggen så kan man lätt få intrycket att han lugnat ned sig och blivit en stjärna. Det har han faktiskt inte. Han jagar upp sig titt som tätt, för mer eller mindre begripliga saker. Den största skillnaden är att jag ändrat min inställning, och att jag ändrat mitt intresse för mitt arbete med honom. Jag struntar helt enkelt i hans utspel. Jag är inte längre intresserad av att jobba intensivt på problemet eller låta någon annan rida honom. Mitt mål är enkelt: Han ska hållas mjuk, stark och i trim tills det är dags att rida honom på allvar igen. För jag vet att han blir lugnare när det är plusgrader ute. Om jag rör på honom flera gånger i veckan så minskas hans risker för flera sjukdomar och åkommor. Risken för övervikt och överviktsrelaterade sjukdomar minskar. Risken för fång minskar. Risken för kolik minskar. Att han håller på med något annat "vid sidan om" mitt uppdra

Galishimo fick en ny grimma av min mamma i julklapp. En jättefin! Jag blev jätteglad. Jag älskar att mamma alltid engagerar mig i min hobby (läs: min bäbis). Med vinterpälsen verkar det även komma en helt ny uppsättning vita strån! Han är så vacker nu! Alldeles ljus i ansiktet! Jag gillar att han är lite melerad med mörka gråa fält blandade med ljusa. Snyggingen min!

År 2014 summeras bäst som året då djuren fick ta plats. Människorna fick ta mindre plats. Terven fick ta plats. I hjärtat. Som jag sörjt henne. År 2014 tog vi farväl, för alltid. Min hundvalp, som jag glatt tog med mig hem i en liten kattbur till min studentlägenhet i januari 2001, avlivades i slutet av maj i år. Hon avlivades i skogen där hon trivdes som allra bäst, hon hade ingen aning om att något skulle ske, precis som jag önskade mig. Hon led inte utan hade ett friskt hundliv från början till slut. Men hon var över 13 år och sommarvärmen orsakade allt mer lidande för henne, och det blev värre för henne för varje år, så jag bestämde mig att ta bort henne innan sommarens första värmebölja skulle komma. Som jag sörjt och som jag sörjer henne. Människorna fick ta mindre plats detta år. Pojkvänner föstes lite åt sidan men vänner välkomnades. Jag har, på mina 33 år, börjat vänja mig vid tanken på att kanske leva utan man och barn, eller åtminstone inte ägna så mycket tid att l

En stor del av julledigheten tillbringades i bilen. Jag åkte till min mamma och glädjen blev stor. Jag och mamma åkte tillsammans till min bror och hans familj och alla fröjdades. Jag åkte hem med min mamma och så fröjdades vi hemma hos henne en stund. Sedan åkte jag själv till pappa och Kristina och välkomnades med glädje och välsignelse. Men all denna fröjd och glädje och lycka innefattade över 70 mils bilkörning. Så mest fridefullt var det nog att samtliga bilar som användes fungerade problemfritt. Särskilt när min lilla Skoda hjältemodigt tuffade genom 29 minusgrader i vackert vinterlandskap, med mig ensam i bilen, och tanken slog mig: "Vart är jag? Vilken by passerade jag senast? Hm. Om jag får motorstopp nu så vart säger jag att jag befinner mig? Och vem ringer jag?"  Lyckligtvis fick jag aldrig motorstopp på okänd mark. Och jag slapp frysa ihjäl som snubben som skrev dagboksanteckningarna till bestsellern "Into the wild" där han sakta tynar bort i en

Jag frågade Galishimo varför han hade zebraränder under rumpan. Om det kan vara så att det finns lite vildhäst eller zebra där någonstans bak i stamtavlan. Som ingen berättat. Han sa att det inte alls var zebraränder. Han sa att det var Fartränder. Ränder som man får i rumpan om man springer snabbt. Jag frågade om det kanske inte var ränder utan bristningar? Han har ju blivit lite tjockare på sistone. Galishimo avslutade konversationen.

Jag sörjer ju fortfarande att jag inte har barn och familj. Jag läser fortfarande om föräldraskap och fastnade i denna statistik. Det är två amerikanska föräldrar som läste studier om nivåer av lycka hos dem och hos andra föräldrar. Resultaten var tydligen inte så roliga. Fyra studier visar samma mönster. Känslan av glädje sjunker dramatiskt när man har barn. Och märkligt nog stiger den när barnen flyttat hemifrån. Jag tar det inte på fullt allvar men samtidigt så måste jag le lite snett. Det måste vara jättesvårt att vara förälder idag. Barnlöshet (eller att inte ha en familj) kanske inte är det värsta som kan drabba mig.  Om än det känns så, ibland. Här har ni hela föreläsningen