Livet är förändring

Under dagens ridpass så var två andra tjejer på ridbanan och galopperade en hel del. Galishimo blev lite ängslig av allt rusande så jag tog lite pauser och så tittade vi på hästarna som i full galopp susade förbi. Så det blev inte så mycket ridning för vår del. Mest miljöträning. Efter ett tjejerna galopperat klart så frågade jag om de kunde ta det lugnt så jag och Galishimo kunde galoppera... vilket de gärna ställer upp på. På första försöket gör Galishimo direkt en lugn och fin fattning och bär mig i en stark och rund och långsam galopp runtom dem. Som en välskolad gentleman. Jag blev så stolt så jag började rodna. Jag lyckades hålla ett nonhalant pokerface i ungefär 20 minuter efteråt men sedan sprack allt och jag frågade de andra ryttarna: "Såg ni hans GALOPP?! Va? Va? Vaa?!". Det var DEN proffsiga imagen.... Jag vältrar mig i självbelåtenhet. Han är frisk! Jag rider honom! Och han sköter sig!! Här kommer en gammal bild på oss när vi galopperar, men jag längtar ef

Idag har det blåst massor och det brukar inte Galishimo hantera så bra, så jag bestämde mig redan tidigare på dagen att longera honom med schambon i stället för att rida. Mycket riktigt, han var ängslig och orolig. Luktsinnet och hörseln slogs ju ur funktion av blåsten och dessutom prasslade björkarna läskigt när vinden tog i dem. Några yngre tjejer hade hoppträning så jag tänkte att det var lika bra att vi klämde oss in bland hoppehästarna med min lilla arab och min lilla lina. Så han hoppade ett litet kryss och travade över lite bommar under tiden jag stod bredvid med pisken. Det var så spännande att han fick nervösbajsa flera gånger över hela ridbanan. Som en liten jordfräs. Men han växte med uppgiften och till slut hoppade han ivrigt det lilla krysset, med ytterst tveksam teknik men ändå med gott humör. Tänk alla gånger jag varit så rädd för honom. När han sparkade sönder ett hinderstöd i ren panik, när jag inte fick honom över bommar och hinderstöd och när han blint rusade i

  Jag har känt mig emotionellt urlakad ganska länge, definitivt så länge jag bott i Västerbotten i alla fall, i ungefär tre och etthalvt år. Det har blivit ett normaltillstånd och jag har mer eller mindre accepterat det. Exempelvis morgontrötthet. Jag har gått från att alltid vara uppe okristligt tidigt förut, till att knappt komma mig ur sängen, som det sett ut de senaste åren. Förut var jag och terven alltid ute på promenad mellan 05.00-06.00 som start på dagen, under tio års tid, och sedan jag flyttade till Västerbotten har det inte ens funnits på kartan. Nu är hon ju död, gud förbarme sig över tervsjälen, men ni förstår vad jag menar.   Jag har varit tvungen att bita ihop lite extra för att få tillvaron att rulla. Jag har alltid känt att energin är lite liiite  på minus, men tänkt att det kan höra ihop med att man blir lite äldre och arbetsbelastning och så vidare. Jag har ju varit på gott humör och trots den latenta känslan av urlakning, så finns det ju så mycket bra i

Jag longerade Galishimo i höstrusket och tvingade honom att kliva över en markliggande bom igen. Detta gjorde han under stor dramatik och vånda. Jag fick tipset att höja hinderhöjden så att han kunde fokusera mer och inte tramsa över markliggande bommar, men jag tror inte min häst ljuger. Säger han att det är svårt så är det svårt. Punkt. Då gör jag om övningen tills han tycker att det är lätt. Det får ta ett år om så är fallet. Det spelar ingen roll. Jag har all tid i världen. En tjej gick förbi med sin hund (stor vånda och dramatik för Galishimo) i hällregnet (stor vånda) när han sprang över den lilla markliggande bommen (vånda, ångest ect) i mörkret (ytterligare vånda) och jag kunde inte låta bli att med ett halvsnett leende konstatera för henne: "Ja, så här kan man ju också spendera en sen fredagkväll...." Sedan fick han äta hö och dricka vatten i boxen och torka upp och stoppas om i ett väldigt fluffigt vintertäcke som till och med skyddade halsen och sedan var h

Dagen har varit dålig. Jag har varit stressad över arbetet och lite bekymrad över andra icke-hästrelaterade-saker, och det påverkade ju hur motiverad jag var att rida. Lägg till att det blåste ordentligt. Lägg till att jag inte hann äta lunch. Jag longerade Galishimo lite slött och ledde honom över lite bommar och små hinder. Detta tyckte han var roligt. Men jag kände mig lite omotiverad och lättirriterad, som jag blir när det är mycket annat som pockar på uppmärksamheten. Men Galishimo skötte sig fint, och prio ett är ju alltid att han ska få röra på sig. Prio ett är alltid att han ska få motion. Några tjejer tittade på. "Vill någon rida?" frågade jag varav en tjej nickade, och glatt satte sig upp. Sedan kunde jag lugnt och glatt stå och titta på när denna främmande tjej busade loss med Galishimo och lite bommar. Så underbart att se att vem som helst kan sätta sig upp på honom. Han kämpade på entusiastiskt, och de såg ut att ha roligt tillsammans. Han är inte så tokig,

Haledusingens ändå vad liten och klen han var år 2012. Gud om jag kunde ge honom en stolt puss på mulen och ge mig själv en kram och säga till mig själv "You aint seen nothing yet!" .

Galishimos uppfödare Maggie kom och hälsade på mig och Galishimo. Maggie hade Therese med sig, som också har ett halvsyskon till Galishimo. Efter detta hälsade vi, i samlad trupp, på Elin som har Galishimos helsyskon Gezzina. Full rulle och fantastiskt roligt för arabnördar. Tyvärr var vädret dåligt när jag skulle rida, ridbanan var upptagen och jag blev lite feg på Galishimo när jag skulle visa upp honom i en miljö där han inte är van att bli riden. Dessutom råkade vi rida på en äng där vi förstörde sådden. Så det blev inte många rätt där, inte. Det kändes väl sådär... Det enda som inte kändes "sådär" var Galishimo... han är awesome. Over and out. Tack till snälla Maggie och Therese som stod ute i den fuktiga snålblåsten och lovprisade oss!  Elins färdigbredda mackor värmde också magen efter att hon visat upp sin fina Gezzina... Nu är det höst på riktigt!