Livet är förändring

Nu har jag varit ordförande i den lokala ryttarföreningen i ett år. Föreningen saknade lite struktur, så det utlovade jag, eftersom jag är en strukturfjant ut i fingerspetsarna. Samtidigt som strukturen infördes i föreningen, så kunde folk paradoxalt nog slappna av mer. Lagom struktur är bra. För mycket struktur hämmar folk, och för lite struktur får andra att gå bananas. Jag har verkligen ansträngt mig för att försöka finna en balans som alla varit nöjda med. När vi fann formerna för mötena och styrelsearbetet så blev jag ärligt talat helt överflödig. :P Det har bara rullat på räls. Jag har lärt mig massor och det har verkligen varit häftigt att medverka och lära känna alla eldsjälar och härliga människor. Däremot så blev jag för trött i höstas, och insåg att jag inte skulle orka med allt, så jag tackade för mig under detta årsmöte. Jag fick blommor och choklad, och hjärtat jublade när jag åkte därifrån. Så kul att ha blivit sedd, och uppskattad! Tack till alla i förening

I dag hade jag bestämt mig för att prova rida Galishimo i westernsadeln, som vi fått låna. Och den här gången funderade jag lite extra för att få det hela att fungera. Till att börja med ville jag inte trigga igång min ridskräck som jag jobbar på att få bort. Det är ju den där otäcka reflexen att pulsen skenar iväg och olusten väller över om att jag inte vill sitta på honom. Jag tänkte att jag, eftersom jag inte är rädd för att rida andra hästar, borde försöka "lura" min reptilhjärna, som sätter igång hela flyktreaktionen, när jag ska sitta på Galishimo. Jag funderade lite när jag ryktade honom och tittade ut. Det blåste lite, en traktor surrade på i närheten, töande snö droppade från taken, och solen sken lågt över horisonten. Det kanske skulle vara något... Att rida utomhus i stället för att rida i ridhuset. Den här ritualen med att bära uppsittningspallen till mitten av ridhuset och göra allt enligt traditionen kanske triggar igång olusten hos mig. Det är ju också i ridh

Uppfödaren Maggie provade ut en westernsadel till Galishimo. Vi har ju haft ett sadelprobelm, så hon föreslog tidigare en westernsadel till oss. Galishimo såg lite fundersam ut över westernsadeln. Sedan insåg han att det fanns godis att få för besväret, så då var det bara att stå stilla och se snäll ut. Sedan så frågade jag Maggie om hon ville sitta upp och rida lite på Galishimo, vilket hon tyckte var en bra idé. Så hon satt upp och red. Och red. Och red. Hon travade glatt runt med Galishimo i godan ro, och de såg båda väldigt nöjda ut. Galishimo struttade runt som en liten prins och Maggie satt på som en liten prinsessa. I trav. Jag som aldrig brukar trava. Och inte rida så länge heller. Men Maggie och Galishimo körde på. Utan några bekymmer. De verkade ha ett fullt samförstånd. Han pustade och frustade och pinnade med benen och hade öronen glatt spetsade framåt. Jag har tyvärr inga foton på detta eftersom jag fullständigt tappade hakan. Känslan av stolthet bubblade upp.

Helgens hittills största event, var en liten arabträff för Ängsgårdens Arabhästar. Uppfödaren Maggie (med familj!) kom från Piteå. Först besökte jag och Maggie (med familj!) Galishimos helsyster Gezzina. De var hur söta som helst tillsammans. Gezzina hade gått på hårdträning dagen innan så det blev ingen beskådad ridning, däremot såg man att Gezzina var fint vältränad. Någon bullmage fanns inte så långt ögat kunde nå. Jag började förbereda dem på att Galishimo mer har formen av en tunna, så de liksom... skulle vara förberedda när de kom till honom. Jag och Elin kom riktigt bra överrens så jag började fantisera om att komma dit med Galishimo någon gång till sommaren, och ta en gemensam ridtur. Den som lever får se. Om vi lever... ;) Här är de fyra bästa bilderna från besöket!

Jag har känt mig väldigt kreativ på sista tiden. Väldigt kreativ. Kan det vara vårkänslorna som kommit? Här har jag just fotat en kompis unghäst... Jag blev nöjd!

Hon må vara tolv år fyllda men hon är inte glömd. Hon är precis som vanligt, bara något raggigare i pälsen. På kvällarna kryper hon alltid upp hos husse och gosar med hans fötter. Hon måste ha tappat luktsinnet på äldre dagar, tanten...

Jag är tyvärr fruktansvärt känslig. För allt. För stämningar, tonlägen, ljud, färger, röster... ja. Allt. Jag passar utmärkt in på mallen för hypersensitive personalities, eller som man i Norrland säger; "Jag är lite eljest." Eller som en vanlig vän skulle säga: Känslig. Känslig, känslig, känslig. Eller som jag själv säger: "En konstnärssjäl." Nackdelen är att jag har det ganska kämpigt ibland på jobbet, som kan vara ganska stökigt då det är en livlig kontorsmiljö. Jag har svårt att trivas på mina jobb då det sällan är tyst och lugnt. Fördelen är att jag snabbt läser av små små detaljer. Det är lätt att ställa rätt frågor på rätt sätt till mina klienter. De känner snabbt trygghet med mig då de får känslan av att jag snabbt förstår vad de vill berätta. När jag mår dåligt så kraschar jag som ett flygplan, och när jag mår bra kan jag renovera hela bostaden på ett kick.  Men känsligheten drar också med sig en känslighet för färger. För linjer. För emotioner. A